Fann du meningen i livet när du fick barn?

Naturligtvis hittar man inte "meningen med livet" för att man skaffar barn, och naturligtvis ska man inte skaffa barn som någon slags "lösning" på ens övriga problem. Snarare riskerar det att förvärra saker så jag hoppas du ser till att reda ut ditt liv först.

Jag tycker inte att livet blev bättre med barn. 

Trodde att det skulle bli det, men jag tror att det bästa för mig hade varit att leva själv med ett par djur, eventuellt en partner och haft min frihet. 

Man vet inte innan hur det blir att leva med barn. Jag trodde att det skulle bli på ett visst sätt och det stämde väl, men särskilt roligt tycker jag inte att det är. Saknar min egentid och att få ha mina tankar ifred. 

Just nu väntar jag bara på att tiden ska gå och de ska flytta hemifrån. Men dit är det tio år. 

Önskar mina barn allt gott i deras framtida liv och har ingen längtan efter att bli mormor eller farmor. Om de inte skaffar barn själva så är det helt okej. 

Hoppas det löser sig för dig-oavsett livsval. 

Mitt  liv blev mer betydelsefullt när jag fick barn. Men jag fick de i tidig ålder, 21. 
Det fick mig att ta tag i mitt liv, flyttade hemifrån och började plugga och idag är de 13 och 15 år. Jag älskar livet som mamma. 

Med en liten bebis så lägger man sådana funderingar på is, meningen med livet osv är saker man inte ens funderar på. Men det kommer tillbaks sen igen när bebisen inte är en bebis utan är ett litet barn. kanske 1,5 eller så. Blir som en slags mammabubbla man lever i.

Nu har jag inte fler så jag vet inte om samma känsla blir vid barn 2.

Det låter mer som att du behöver hitta dig själv och din egen lycka, jag tror inte att du ska räkna med att barn lösa det på lång sikt.

jag har alltid älskat livet, både innan och med barn. Varför det är så vet jag faktiskt inte.

Meningen med livet: nej, inte för min del. 

Men jag tycker det kan vara jättehäftigt att se världen genom barnens ögon. Se dem upptäcka världen, fundera över hur saker fungerar osv. 

Och samtidigt är det supertufft. En ostörd dag i soffan? Glöm det. Det är lättare att tappa bort sig själv, dels mindre tid till egna intressen, dels en ny roll i livet att förhålla sig till. Känns lite som att både jag och sambon började landa när yngsta var 3 eller så. 

Du beskriver det bra, tycker jag. Jag tror inte man ska skaffa barn med tanken att det ska ge mening åt livet, däremot kan det ju kanske göra det ändå. Men jag tror man får det lättare generellt om man tycker man har en mening innan. 

Rent allmänt bidrag till tråden; jag ägnade all min fritid åt min hobby innan jag fick barn. Jag var så dedikerad, sålde grejerna jag gjorde till hela världen. Det finns inte tid till det nu och visst saknar jag det. En heldag i soffan saknar jag. Att få sova ostört saknar jag så jag kan dö. Men överlag tycker jag inte mitt liv revolutionerades så mycket av att få barn. Alltså, inte till det superduperbättre. Men det gör liksom inget! Det är svårt att förklara. Det känns mer som det alltid varit så. Men jag längtar lite tills bebistiden är över och hen blir några år och man kan leka lättare och hitta på mer saker. 

Nej barn är inte meningen med livet. Som någon annan skrev så hinner du inte fundera över huvud taget på det där första året, sedan kommer tankarna tillbaka när barnet är lite äldre men nu har du inte tid att resa eller göra saker längre. Barn löser ingenting. 

Har du haft husdjur? Jag tycker det är rätt lika. När bebisen är liten handlar det mycket om överlevnad, jag kände ingen omedelbar kärlek men ett starkt behov att beskydda och få den att överleva, lite som en hundvalp. Med tiden växer en relation och kärlek fram. Det ger inte mening till mitt liv att ha barn, men det ger mervärde. Lite som mina hundar. 

Nu är mitt barn 8 och vi pratar om allt möjligt, kollar på Fråga Lund ihop och funderar över saker. Jag känner en stark kärlek men meningen ges ju av alla ens mellanmänskliga relationer (föräldrar, kompisar och maken), att det man gör på jobbet känns viktigt och att fritiden är berikande. 

Även om jag jämför kärleken med mina älskade hundar, tänker jag att den långa tiden jag kommer få ha med mitt barn, hoppas jag, kommer tillåta den relationen att bli djupare och kanske även kärleken. Sen att jag faktiskt ibland får vettigare svar i samtalet med barnet hjälper väl till.

Precis som någon är inne på ovan är det väldigt slitigt med små barn, inget för en psykiskt ostabil person. Så är du bekymrad om din psykiska hälsa, vänta lite med barn. 

Jag var inte direkt nedstämd innan jag skaffade mitt barn men tyckte väl det inte det var så exalterande med ännu en resa etc. Men Mitt barn ger mig en enorm lycka, och ser nu framemot att resa med henne. till typ fjällen och vandra, vara med på hennes första utlandsresa osv. Men det är
givetvis olika för alla.