Fann du meningen i livet när du fick barn?

Jag har aldrig mått så dåligt, psykiskt eller fysiskt, som jag gjort när mina barn kommit. Graviditeter och spädbarnstid har varit hemska. Sen har jag repat mig. Jag skulle säga att topparna är högre och dalarna djupare sedan jag fick barn. Jag har aldrig ångrat dem, trots att ena barnet sedan ett halvår tillbaka gör mig konstant trött och gör att hela livet känns som en uppförsbacke. 

Generellt skulle jag säga som någon redan gjort, att barn ger problem, inte tvärtom. 

Jag hade ett bra liv innan barn men ännu bättre med barn, så skulle nog säga att jag tycker mitt barn är meningen med livet. Innan barn levde jag för helger eller resor men nu är varje dag till och med en regnig måndag värdefull. Det är minimalt med egentid men det är ganska skönt faktiskt att inte fokusera på sig själv hela tiden. 

Att få barn har alltid varit en stor önskan hos mig, redan i högstadiet längtade jag efter att bli mamma (därmed inte sagt att jag ville få barn just då),  och jag fick mitt första barn när jag var 22 år.   Nu är jag 42 år och är mamma till fem barn.
Det är omöjligt att uttala sig om hur det kommer bli för andra.   Det finns de som mår dåligt och sedan mår bättre och får "mening med livet" när de blivit förälder.
Men det kan likaväl bli så att de inte alls mår bättre, och ibland till och med sämre än tidigare.
Att skaffa barn för att försöka hitta meningen med livet är inget jag skulle rekommendera.
Bättre att göra det av anledningar som att man verkligen längtar efter barn och känner att man kan ge det en bra uppväxt osv.

För att förtydliga så ja, mina barn är meningen med livet.
Jag älskar att vara mamma och hade känt en enorm sorg och tomhet om jag inte fått barn.  
Men alla är olika, bara för att jag känner så betyder det inte att andra känner likadant.

Tack för alla svar. Som jag kanske borde gissat så har jag fått svar från hela spektrumet - vissa bedömer att de är gladare med barn, andra verkar lite neutrala och för några blev det jobbigare efter barnen kom.

Vill bara förtydliga att jag inte förväntar mig att vi kommer bli "lyckligare" eller se ljuset eller dylikt - men jag har alltid varit barnkär och älskat mina yngre syskon, kusiner, syskonbarn osv. Jag känner att jag har rätt starka modersinstinkter och vet med allra största säkerhet att jag hade gjort allt för mina barn. Snarare att jag undrar om det är kanske det som fattas i mitt liv och som orsakat tomhetskänslan jag känner ibland. Tidigare levde jag ett aktivt och socialt liv men lusten inför detta har dalat de senaste åren.

Jag älskar att vara hjälpsam och framförallt se poletten trilla ner hos någon, har så mycket jag vill lära mina barn.
Och så mkt jag vill göra bättre mot min uppväxt.
Rent akademiskt blir nog det en lätt match. 

Jag har nästan bara nära vänner som valt bort barn. De är lite där du är nu. De kan pratar om livet som det är lite tomt, oklart osv. Kanske är det ett symptom på lite väl mycket fritid har jag tänkt, i förhållande till ens intressen. Kan helt ärligt säga att barn inte hade gjort dem gladare. 

Framförallt den ena vännen har inga intressen över mat eller goda viner. Det intresset är liksom självbehränsande.  Den andra lever för resor. Dessutom har bägge intressena varit begränsade av pandemin, medan mycket i mitt liv kunde fortgå som vanligt.

Själv har jag fyllt min vardag, alltid, med både djurträning (hund eller häst) samt andra hantverk hobbies. Tror jag hade kunnat vara nöjd och uppfylld utan barn.

Men det är klart att det finns de som gör barn till en hobby och går all in med skjutsningar, sporter osv. Då kan det kanske fylla det tomrummet. Jag vet inte om jag nödvändigtvis finner det så hälsosamt. :)

Tyckte småbarnsåren gav känslor på ett liknande sätt som du beskriver. Jag ville ta dem till varenda hörn av världen, varje vaken sekund var ägnad åt barnen. 

Nu är de i låg- respektive mellanstadieålder och den känslan finns inte längre på samma sätt. De klarar sig mer på egen hand och har sina egna liv, önskemål och intressen. Jag har mer egentid och kan lämna huset några timmar om jag önskar vilket ger tillbaka känslan av "nu då?". Vardag är ju ändå vardag hur man än vrider och vänder på det.

Med det sagt älskar jag ändå livet som förälder och med en familj runt mig. De ger absolut meningsfullhet i livet och många saker är mer värdefullt och roligt att uppleva tillsammans med dem. Men för min egen individ och person är det ungefär som förr.

Nej, jag kände en mening med livet långt innan jag skaffade barn. Det kändes nästan ännu mer meningsfullt faktiskt. Visst är barnen underbara och jag skulle aldrig nånsin vilja vara utan dem, men nu har jag bara en enda sak i livet att lägga all energi och tid på. Eller, det mesta av det i alla fall. Känns ibland som att barnen är en fritidsaktivitet, men dyrare och tråkigare än de tidigare. 

Ja, jag fann meningen med livet. Andra gör det inte. Alla passar inte som föräldrar och alla hittar inte en mening med samma saker.

Jag känner människor som valt bort barn. De har sett annat som mer meningsfullt. En ser som sitt syfte att värna om miljön, rädda regnskogar och utrotningshotade djur. En annan sprider budskap om ekologisk mat (ungefär - jag orkar inte riktigt lyssna när hon predikar). En reser till fattiga länder och bygger barnhem. En tar hand om övergivna djur.

Det är deras mening med livet. Sedan finns förstås också de, som inte behöver en mening. De lever i nuet och är nöjda med det.