Intelligens

Jag tycker det ligger något i det. För varför blir en poet inte fysiker liksom. Jag tror på det. Varför skulle man inte tro på det?

Med verbala menar jag mer språk. Skriva texter.

Att människor har begåvning på olika områden håller väl alla med om, men det är inte samma sak som att tala om olika intelligenser, eftersom det är konkreta teorier. Teorier som inte går att bevisa eftersom man inte kan mäta intelligenserna.

Fast det är ju inte vad verbal betyder, och jag förstår fortfarande inte hur du menar med kvantitativt i sammanhanget. Hur är mätbart = en typ av intelligens?

Man brukar ju skilja mellan verbal och visuospatial förmåga som två olika delar av det man mäter med ett begåvningstest som WAIS. På gruppnivå finns det ju ett starkt samband mellan de två domänerna, så om en person är bra på det ena tenderar den att också vara bra på det andra, men det finns förstås undantag där det är ganska stor skillnad mellan de två.

Men man brukar inte benämna det som olika intelligenser, utan man brukar använda intelligensbegreppet om det som begåvningstest avser att mäta.

Jag vet inte hur svårt det är att läsa t.ex. en civilingenjörsutbildning men läkarutbildningen handlade mycket om att kunna memorera stora mängder kunskap. Jag skulle gissa att det är bra mycket mer intellektuellt krävande (visuospatialt då) att ägna sig åt någonting som är mer matematiskt.

Tack, nu förstår jag vad TS menade med "verbal" (men det där med "kvantitativ" förstår jag fortfarande inte).

En läkare sade under utredningen av ett av mina barn (han har autism) att, som du säger, de flesta har en ganska jämn begåvning, och när det skiljer sig markant åt brukar det finnas någon problematik (ofta neuropsykiatrisk). Men jag kan ha fel, jag har bara ytlig Wikipedia-kunskap på området.

Tanken om olika intelligenser, som typ Gardner, upplever jag som populär bland gemene man. Förmodligen för att den dels förklarar iakttagelsen att människor är bra på olika saker, och dels för att det är tilltalande för självkänslan. Även om begreppet intelligens inte formellt sett passar in på det, används det ändå lite slarvigt om det, kanske som "motvikt" till IQ-begreppet.

Jag har inte läst varken läkare eller civilingenjör, men jag har som sagt läst matte på universitetet, och även riktigt teoretiskt tunga kurser där väldigt mycket information skulle memoreras (och förstås) på kort tid. På ett sätt tycker jag matten är enklare, eftersom den till sin natur är logisk och bara man lärt sig dessa mönster kan man lösa uppgifter sedan. Men vägen dit kan vara väldigt tung och kräver mycket.
Korvstoppningskurser har jag alltid tyckt varit väldigt jobbiga, och dessutom så glömmer man (eller, jag i alla fall) hälften så fort dörren till tentasalen slår igen efter mig efter att jag skrivit tentan, och tre fjärdedelar första halvåret efteråt. Matten är kanske svårare att övervinna, men sitter kvar efteråt i mycket högre grad, i alla fall för mig.

Får jag fråga hur mycket av det du examinerades på under utbildningen har du regelbunden användning för i ditt jobb? (Jag inser att exakt vad du jobbar med påverkar, jag förutsätter att en allmänläkare behöver en bredare kunskapsbank än en specialist.)

Framför allt personer med autism har på gruppnivå en mer ojämn profil på begåvningstester ja, och det tycker jag också att jag ser bland patienterna.

Jag håller med om att idén om multipla intelligenser tycks vara utspridd bland gemene man och ja, håller med om din förklaringsmodell. Ett viktigt skäl till att man från akademiskt håll föredrar att förkasta den teorin är ju att begåvning mätt som IQ uppvisar ganska hög korrelation till alla dessa "multipla intelligenser".

Du ställer en intressant fråga! Det är väldigt lite av det där korvstoppandet på läkarutbildningen som jag kommer i kontakt med på regelbunden basis. Men däremot har det ju successivt byggts upp en djupare förståelse som bygger på att man läst alla delarna. Man börjar som regel med cellbiologi och anatomi. Därefter eller lite parallellt läser man fysiologi, dvs. läran om kroppens normala fungerande. Det bygger ju på att man förstår anatomin och biokemin/cellbiologin. Sedan läser man patofysiologin, dvs. när kroppens funktioner är störda på något sätt och den förståelsen bygger förstås på att man förstår normalfunktionen. Först därefter (efter 2,5-3 år) börjar man med de kliniska terminerna, dvs. då man lär sig diagnostisera och behandla sjukdomar, vilket ju förstås kopplas till tidigare kunskap. Och så läser man kliniska kurser om en stor mängd olika områden för att man ska ha lite grundläggande koll på allt. Men även om jag bara regelbundet använder en liten del av det jag lärde mig på grundutbildningen så finns ändå kunskapen kvar i bakgrunden och det påverkar mitt sätt att tänka och det gör också att det går mycket fortare att förstå hur t.ex. ett nytt läkemedel fungerar, för det finns en bakgrund av kunskap som jag inte direkt kan plocka fram från minnet men som ändå i vissa delar blir åtkomlig när jag ställs inför någonting nytt. Så på det sättet skulle jag säga att även för mig som psykiater är det rätt lite från läkarutbildningen som jag tycker att jag hade kunnat klara mig utan, för man behöver den där breda kunskapsbasen.

Min pappa är läkare och han säger samma sak. 

Han är smart men jag tycker inte att han är bra på att förstå människor känslomässigt. 

Han hade passat mer som ingenjör. 

Relaterat till tanken om multipla intelligenser är alla dessa teorier om olika personlighetstyper, vilket också är ganska populärt. Jag ser båda dessa tankar som ett försök att förenkla något mycket komplext såpass att man kan kategorisera det, och när man kategoriserar är det enklare att greppa. Människan gillar att stoppa saker i ett fack, eller jag vill våga påstå att vi till och med behöver det för att kunna förstå vår tillvaro och i förlängningen fatta bra beslut för vår överlevnad. Generaliseringar är inte dåligt för Moder Natur.

Tack, intressant att få ta del av!

Jag upplever liknande, att även om jag inte praktiskt använder precis allt jag studerat, så behövdes kurserna för att få en grundläggande förståelse och "rätt tankesätt", och inte minst som du säger för att man behöver kunna grunderna för att förstå detaljerna.

Är inte jättedum, utan normalbegåvad/strax över normalbegåvad men jag umgås mycket med väldigt smarta människor så jag kan se från andra sidan spektrumet.

Det är inte alltid så kul att vara dummast i rummet hela tiden. Att make och vänner aldrig skulle säga det eller bete sig överlägset spelar egentligen inte så stor roll för jag är väldigt medveten om det själv.

Är däremot snyggast i rummet vilket känns som en bra kompensation. Är någon kvinna snyggare och smartare (kan hända) kan jag känna mig underlägsen. Är hon dessutom starkare och förmodligen hade vunnit om vi slogs är känslan av underlägsenhet väldigt påtaglig.

Hela IQ saken är förenklat tycker jag. 

Det finns ju så många andra saker som påverkar hur snabbtänkande man är. 

Om man är lat eller inte, om man har autism eller inte, om man har ångest eller inte eller 

ect