Intelligens

Jag har högt IQ. Fick maxresultatet på Mensas test när jag gjorde det i 25-årsåldern. Var inte med i föreningen särskilt länge för jag tyckte inte att jag hade så mycket gemensamt med de personerna jag träffade därigenom.

Allt som har haft att göra med skola eller att på annat sätt lära mig saker har alltid varit lätt för mig. Jag har aldrig behövt plugga och kämpa så mycket som de flesta andra, så på det sättet har det ju varit väldigt fördelaktigt. När jag gick i skolan var allt väldigt lätt och jag fick alltid alla rätt på allt utan att direkt göra några läxor (för jag hann med läxorna på lektionerna), men jag tror att jag förstod att jag var smart först någon gång i kanske femman eller sexan.

Jag tycker om att prata om saker på en nivå som jag upplever att ganska många människor har svårt att möta mig i, så det har ju lett till att de flesta av mina vänner också är intelligenta. Men jag kan ofta känna att en del diskussioner mellan människor förs på en nivå som är väldigt låg, och då blir det svårt för mig att bli intresserad av att delta i diskussionen vilket väl då är en negativ konsekvens av att ha högt IQ. En av mina närmsta vänner, som jag känt i över 20 år, är inte särskilt intelligent men vi har mycket gemensamt ändå, så det är inte så att jag absolut inte kan umgås med andra. 

Du undrar också om levnadsstandarden. Det handlar väl mest om hur mycket pengar man har, och jag har ett välbetalt jobb så jag hade kunnat ha en hög levnadsstandard om jag var intresserad av det, vilket jag dock inte är.

Ingen av mina tidigare flickvänner har gjort något IQ-test så jag kan ju bara gissa mig till ungefärligen vilken nivå de legat på. Jag uppfattar det som att alla utom två legat lägre än jag, och de andra två har varit på ungefär samma nivå. Det är klart roligast att vara med en partner som kan möta mig intellektuellt, men det är inget jag på något sätt kräver eller förväntar mig, och det är också så mycket annat som är viktigt i en relation så att det är ju bara en faktor bland många. Men med det sagt hade det nog inte funkat med en partner som är under medel för då är vi för långt ifrån varandra.

När det gäller samtal så handlar det om att personer som är mer intelligenta i allmänhet är bättre på att tänka komplext och se flera olika perspektiv. Det gör samtal med intressanta oavsett vilket ämne man pratar om. Många personer i det lite lägre intelligensspannet har svårt att hänga med i samtal på en sådan nivå och för mig kan det då bli lite ointressant.

Vad som är töntigt och inte är ju såklart en fråga om smak och preferens. Det som du tycker är töntigt tycker andra är roligt, och vice versa. Många med hög intelligens pratar om saker som jag inte alls tycker är intressanta, och de personerna tycker jag inte heller så mycket om att umgås med. Jag tror att många av de samtal jag tycker om att ha hade framstått som tråkiga för många andra, både personer som pga låg begåvning har svårt att hänga med och andra med högre begåvning som bara inte alls delar mina intressen eller perspektiv.

Jag skulle inte säga att min vardag är enklare än genomsnittspersonens. Till skillnad från någon annan som skrev här är jag inte alls särskilt bra på att planera min tillvaro med att köpa kläder till barnen fem år i förväg osv. Tvärtom är mitt huvud fyllt av en massa saker som jag är intresserad av, så att jag kan ofta vara ganska disträ och oorganiserad i det praktiska vardagliga livet.

Man brukar ju skilja mellan verbal och visuospatial förmåga som två olika delar av det man mäter med ett begåvningstest som WAIS. På gruppnivå finns det ju ett starkt samband mellan de två domänerna, så om en person är bra på det ena tenderar den att också vara bra på det andra, men det finns förstås undantag där det är ganska stor skillnad mellan de två.

Men man brukar inte benämna det som olika intelligenser, utan man brukar använda intelligensbegreppet om det som begåvningstest avser att mäta.

Jag vet inte hur svårt det är att läsa t.ex. en civilingenjörsutbildning men läkarutbildningen handlade mycket om att kunna memorera stora mängder kunskap. Jag skulle gissa att det är bra mycket mer intellektuellt krävande (visuospatialt då) att ägna sig åt någonting som är mer matematiskt.

Framför allt personer med autism har på gruppnivå en mer ojämn profil på begåvningstester ja, och det tycker jag också att jag ser bland patienterna.

Jag håller med om att idén om multipla intelligenser tycks vara utspridd bland gemene man och ja, håller med om din förklaringsmodell. Ett viktigt skäl till att man från akademiskt håll föredrar att förkasta den teorin är ju att begåvning mätt som IQ uppvisar ganska hög korrelation till alla dessa "multipla intelligenser".

Du ställer en intressant fråga! Det är väldigt lite av det där korvstoppandet på läkarutbildningen som jag kommer i kontakt med på regelbunden basis. Men däremot har det ju successivt byggts upp en djupare förståelse som bygger på att man läst alla delarna. Man börjar som regel med cellbiologi och anatomi. Därefter eller lite parallellt läser man fysiologi, dvs. läran om kroppens normala fungerande. Det bygger ju på att man förstår anatomin och biokemin/cellbiologin. Sedan läser man patofysiologin, dvs. när kroppens funktioner är störda på något sätt och den förståelsen bygger förstås på att man förstår normalfunktionen. Först därefter (efter 2,5-3 år) börjar man med de kliniska terminerna, dvs. då man lär sig diagnostisera och behandla sjukdomar, vilket ju förstås kopplas till tidigare kunskap. Och så läser man kliniska kurser om en stor mängd olika områden för att man ska ha lite grundläggande koll på allt. Men även om jag bara regelbundet använder en liten del av det jag lärde mig på grundutbildningen så finns ändå kunskapen kvar i bakgrunden och det påverkar mitt sätt att tänka och det gör också att det går mycket fortare att förstå hur t.ex. ett nytt läkemedel fungerar, för det finns en bakgrund av kunskap som jag inte direkt kan plocka fram från minnet men som ändå i vissa delar blir åtkomlig när jag ställs inför någonting nytt. Så på det sättet skulle jag säga att även för mig som psykiater är det rätt lite från läkarutbildningen som jag tycker att jag hade kunnat klara mig utan, för man behöver den där breda kunskapsbasen.

Ja precis. Man pratar ibland om kategorisk perception, dvs. vår tendens att uppfatta kategorier vilket medför en bias att uppfatta sådant som faller inom kategorierna som mer lika än vad det verkligen är, och vi uppfattar skillnaden mellan fenomen av olika kategorier som mer åtskiljda än vad de egentligen är. Det är väl en grundläggande aspekt av vår kognition tänker jag mig.

Till dig som skrev att din pappa var läkare: Visst, förmåga att läsa av människor och att ha social kompetens är också viktigt. Det behövs inte särskilt mycket av det för att klara av utbildningen, men i många medicinska discipliner behövs det för att göra ett bra jobb.

Tack för komplimangen.

Mitt intryck är att de allra flesta som går läkarutbildningen utomlands är förnuftiga och seriösa personer och att det inte är någon större skillnad mellan dem och oss som pluggat i Sverige. Men det finns som jag förstår det vissa universitet utomlands där utbildningarna verkar rätt så dåliga, och det finns tyvärr några kollegor som pluggat utomlands som inte verkar kunna särskilt mycket. Jag har nog sällan eller kanske aldrig träffat någon som pluggat i Sverige som verkar riktigt undermålig kunskapsmässigt. Men som sagt, jag uppfattar de allra flesta som kompetenta oavsett var de studerat!

Mina barns mamma (som jag sedan många år inte lever med) är väl en liten bit över genomsnittet i begåvningsnivå och jag tror att mina barn också ligger ungefär där men det är svårare att gissa med barn. Min förra flickvän är ungefär på min nivå som jag bedömer det.

Jag tycker att du skriver lite rörigt emellanåt, men jag tycker inte att du verkar dum och baserat på det du skrivit i den här tråden hade jag inte gissat att du ligger under genomsnittet. :)

Att ha den typen av minne är inte en direkt konsekvens av högt IQ. De allra flesta med högt IQ har det inte så. Men jag kan verkligen se hur det kan göra vissa saker i livet lättare!

Det är ju sant att det finns felkällor när man gör ett begåvningstest. Man kan ju ha en bra eller dålig dag, en bra eller dålig period i livet. Man kan ha ätit och sovit dåligt, eller man kanske genomgår en livskris som gör att man inte kan koncentrera sig till fullo. Man kan också ha prestationsångest i testsituationen vilket då gör det svårare, eller så kan man ha uppmärksamhetsproblem (ADHD) som gör att man inte orkar engagera sig i uppgifterna tillräckligt länge. Så det finns en mängd felkällor, och det gör ju att resultatet på ett begåvningstest inte är någonting som ska tas som ett exakt resultat utan som en fingervisning av ungefär var man ligger.

I en sådan situation som där Mensa testar, dvs. ett test som man gör på papper i en sal tillsammans med andra människa, övervakat av en psykolog som väl mest ser till att ingen fuskar (och som sedan rättar testet) kan sådana faktorer förmodligen påverka en del. Men sådana test som man använder i skolor och i psykiatrin görs i direkt kontakt med psykologen, och duktiga psykologer kan lägga märke till faktorer som ångest, uppmärksamhetsproblem och annat, och tolka resultaten därefter. Det är inte så sällan som psykologerna på mitt jobb gör en sådan testning av en patient och sen säger att de tror att resultatet inte är riktigt rättvisande på grund av någon försvårande faktor, och den bedömningen blir ju viktig då. I de fallen blir den uppmätta siffran inte särskilt intressant.

Så ja, det finns felkällor. Samtidigt ska det också sägas att dessa felkällor i de flesta fall har en ganska liten påverkan. Men ett resultat på ett begåvningstest är alltid bara en ungefärlig skattning om var man ligger, så det ska inte tas som en definitiv och precis sanning om var man ligger. 

Tack!

Hehe. Jag är inte helt bekväm med en massa personliga frågor publikt så här (även om man ju är anonym) när det inte gäller trådens ämne, men jag svarar nu ändå. Jag är 40 och jag tror att jag är smartast av mina syskon, men de är också smarta så det är ingen större skillnad.

Det är ju en bra fråga varför jag hänger här. Jag jobbar en del hemifrån med forskning och då blir det lite avkopplande att gå in på familjeliv och läsa lite. Jag är ju intresserad av andra människor och av relationer och så, så därför tycker jag om att läsa här ibland även om jag tycker att det alldeles för ofta blir en massa tjafs. Men jag tycker ändå att jag lär mig saker om hur andra resonerar kring olika saker med kärleksrelationer, barn och sådant. Då och då får jag lust att skriva någonting, så då gör jag det, och då kan det ta lite tid för då blir jag ju också intresserad av att se om jag får några svar och i så fall svara vidare osv. Men jag ägnar också mycket tid åt mina intressen, så jag tycker inte det känns som slöseri av tid. Vissa lägger massor av tid på Netflix och liknande, det brukar inte jag göra. :)

Jag läser mycket och har gjort det sedan tonåren, tidigare bara skönlitteratur men nuförtiden huvudsakligen facklitteratur och lite populärvetenskaplig litteratur, så jag har väl utvecklats på det sättet. Som tonåring var jag inte särskilt duktig i skolan och det handlade mycket om att jag hamnade utanför socialt och jag började spela datorspel så mycket att jag ofta skolkade osv. Men sen efter att jag jobbat i något år efter gymnasiet skärpte jag till mig, slutade spela datorspel, fixade 2.0 på högskoleprovet och kom in på läkarutbildningen.

Jag fick göra högskoleprovet några gånger för jag fick 1.9 först och det räckte inte då. Har inga tips på hur man kan plugga på det. Jag tränade väl på gamla högskoleprov.

Men det låter som att du mår väldigt dåligt och att du borde söka vård för det. Det är ingen fara med ditt hår, det kommer att växa ut, men den ångest du beskriver och din tendens till undervikt låter inte så bra, och jag tror att du behöver professionell hjälp för det. Mitt råd är att boka en tid till vårdcentralen i första hand och när du får prata med en läkare så bör du berätta precis om hur dåligt du mår och vad som blir svårt för dig. Det finns hjälp att få!

Nu avslutar mitt deltagande i den här tråden nu för den handlar inte längre om ursprungsämnet. Jag önskar dig lycka till med allt!