Slutat älska

Man måste inte sluta älska någon för att vilja skiljas. Ibland väljer man lyckan bara.

Om ni ska kunna hitta tillbaka så behöver han också vilja. Du behöver prata med honom och berätta hur du mår i relationen, be honom att aktivt arbeta med dig för att förbättra saker. Antingen vet du själv vad som behövs och kan förklara det för honom eller så kan ni gå i parterapi. Om han inte vill, eller ni försöker och du märker att det inte går ändå, så är enda alternativet att skiljas. Man är mindre ensam på egen hand än att vara ensam i en relation.... Det här är inte sista mannen på jorden som vill ha en relation med dig och du kommer att kunna fylla dagarna med sociala aktiviteter ändå.

Det här är hjärtskärande att läsa. Jag vet inte om jag uttrycker mig rätt nu, men ska göra mitt bästa. 

Du vill så gärna. Han är snäll. Men det jag ser är att han inte arbetar med er relation alls. Vad händer om han vill separera sedan barnen blivit stora? Kan du leva med det?
.

Oavsett hur snäll din man är så tar han inte dig och dina känslor på allvar utan verkar ha grävt ner sig.

Du tror att du ska bli ensam. Men tänk om det finns ett annat liv för dig, ett där du blir uppskattad, eller åtminstone inte, dag efter dag, lever med en människa som visar dig att du är oönskad, som kropp, som samtalspartner. Du är värdefull. 

Vad innebär att vara snäll? Det är ju en flytande definition och jag kan inte riktigt se på vilket sätt han är snäll när han tar dig för given, inte kan ha roligt och ni bråkar allt mer. Det känns inte särskilt snällt alls faktiskt. 

Har ni gått i familjeterapi? Prova det annars innan du kastar in handduken.

Kunde vart jag som skrivit det där, har det precis på samma sätt. Han säger att han ska ändra på sig men gör inte det så har förstått att han bara säger så för att få tyst på mig. Minns inte senast som han gav mig en kram ens. Men vill inte separera 

Tror du verkligen att du har det bättre som det är nu...?

Ja, jag vill inte ha barnen varannan vecka och jag tycker om det liv vi lever bortsett ifrån att det är kärlekslöst. Allt behöver ju inte alltid vara jättebra eller jättedåligt, det finns ju gråzoner. Jag har väl någon förhoppning om att det går att lösa eftersom vi båda har sagt att vi älskar varandra så det finns något kvar även om vi inte ens kramas längre. Men det är intensivt med barn som ska skjutsas till aktiviteter, läxor som ska göras och ett hus som ska skötas. Det finns inte så mycket tid och ork från någons håll egentligen

Det är så vanligt. Var och varannan tråd handlar om det här. Man träffar någon, bygger livet man drömt om tillsammans. Livet tar tid och ork. Kärleken hamnar på undantag. Barnen blir stora. Separationer sker då. Livet man levde tar slut och en eller bägge omorienterar sig. Vissa, ganska många verkar det som, har haft en annan eller flera andra samtidigt. Men frun/mannen man är med är den man har bekvämligheterna med. Kärleken finns på andra håll. Det är inget att sätta sig till doms över om båda är med på det, men viktigt att ha öppna ögon för hur det påverkar en, och barnen. Ibland hade det varit bättre att separera tidigare. 

Jag var i din sits. 2 barn tillsammans och jag tänkte som du under lång tid. Men tack vare att själv gå i terapi har jag insett att livet är mer än det. Jag förtjänar mer än det. Jag vill vara lycklig, uppleva kärlek och intimitet. Så, just nu håller jag på att separera. Sorgen över att bara ha barnen halva tiden finns där men ändå känner jag att detta är helt rätt beslut för mig. 

Tack alla som svarat. Jag vet att det här är vanligt. Men ändå inget som pratas om i de kretsar jag umgås iaf. Jag vet inte vad jag tycker, skiljas nu eller när barnen är vuxna (om det är dit vi kommer). Våra liv kretsar kring barnen och deras aktiviteter. ibland kan jag känna om allt blir enklare då när barnen är vuxna kan man gå vidare då med varandra? Eller sitter de här åren som en tagg i mig? Min man vill vara gift med mig, vi har pratat och pratat. Eller jag har pratat och pratat. Han säger han ska se mig att han förstår. Men inget händer och jag känner mig ensam. Kanske ställer jag för höga krav. Vi är rätt olika som personer men de första 15år av relationen funkade det ju men nu känns det som vi är för olika.