Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan
Att nämna att ens barn fått en hel dajmstrut som något extremt och hemskt.
Det låter nämligen inte sunt. Riktigt osunt faktiskt.
Om det är liknande som du sänder ut till pappan så är det inte omöjligt att han hamnar i nåt form av behov att agera motkraft. Han blir kanske rädd för att du ska överföra din sjukdom.
Ni två blir som två motpoler istället för att det blir ett samarbete och balans.
Det viktiga är ju vanorna som skapas och förhållandet till mat. Inte hekton och kalorier.
Bara att du tar upp det i en tråd om en 6-åring borde bli ett varningslampa för dig själv. Lär dig att se om ditt barn mår bra utan kontroll-instrument.
Jag har inte en enda gång kollat mina barns bmi. Jag ser ju att de mår bra. Jag vet ju att de rör på sig och äter oftast nyttigt.
Att barn får övervikt är ju självklart väldigt olyckligt men lika olyckligt är ju om barn får ett osunt förhållningssätt till något så självklart som mat.
Utifrån din text känns ju risken till det sista mer överhängande än övervikt.
Du tar upp att ni aldrig pratar vikt och liknande hemma. Men du skriver återkommande om att du och pappan är oense, att du inte får honom att förstå och att han upplever dig som ätstörd.
Risken är stor att barnen visst plockar upp en hel av det ni säger och sänder ut med era tonfall, blickar etc.
De förstår att mat är inte bara mat utan något laddat. Något konfliktfyllt. Något farligt.
Det märks att du går i försvar. Men det var du som bad om hanteringsråd.
Och vi är många som reagerar på att det du beskriver låter osunt.
Fundera på varför utan att gå i försvar.
Mitt råd till dig är att släppa på kontrollen. Kontroll blir lätt sjuklig. Och där är du extra sårbar.
Du ser om barnen mår bra.
Gå och prata tillsammans så att ni kan hitta ett gemensamt förhållningssätt.
Att jag beskriver att jag har koll på vad barnen äter, var för att slippa svar som annars brukar komma i alla trådar om barn som väger lite mycket. Gå in i valfri sådan tråd och 80 % av svaren handlar om hur äckligt det är med feta barn (även om det inte handlar om fetma), hur elaka och korkade föräldrar är som för överviktiga barn och hur föräldrarna minsann inte alls har koll på mat, utan osunda matvanor och/eller att de ljuger om hur de äter. Bjuds barnet en rostmacka i veckan, är det sååå onyttigt och ett bevis på hur usla föräldrarna är.
Jag kontrollerar inte mina barns matintag, men jag har koll på kost och vet hur man ska äta. Jag planerar veckans måltider (liksom många andra gör, för att slippa stå och fundera klockan 17.30 varje dag) Jag vet att vi oftast äter bra. Barnen får absolut äta glass, men jag tycker inte att 300 kalorier glass är lämpligt för en sexåring mer än sällan. Jag tycker att det är lämpligare att barnet får de mindre strutarna av samma sort, som köps i flerpack i mataffären. Jag tycker inte att det är lämpligt att ett barn som är lite tyngre, erbjuds 2-3 kakor dagligen, så fort barnet är hemma en dag (dvs varje helg, sjukdag och ledighet.) Vi har nyttjat sista året utan skolplikt och varit lediga en del och då ska det genast fikas för att pappan är sugen och inte kan vänta tills barnen inte är närvarande.
Vi talar för övrigt aldrig om detta när barnen är hemma! Och jag är väldigt rädd för vad skolsköterskan ska säga. Min ätstörning startade i samband med ett besök hos skolsköterskan och en onödig och plump kommentar. Jag är livrädd att min dotter ska mötas av samma sak.