Hatar min & min sambos relation

Det kan absolut bli bättre med tiden! Ni blev ju nya föräldrar för bara tre månader sedan. Jag bråkade i princip varje dag med min man första året. För att inte tala om alla andra - min mamma med flera. Jag kände mig redo att dropkicka vem som helst som störde min bebis eller retade upp mig på något annat sätt. Nu såhär i efterhand kan man ju dra lite på munnen åt det...en hel del var nog hormoner och en del var säkert trötthet och sedan allt det nya ovanpå det. Fy sjutton. Att gräla om barnet ska ha strumpor eller inte är ju helt galet, men det är precis där man kan stå när man har en nyfödd. Man orkar inte lyfta sig till någon högre nivå än så. 

Att du inte vill ha sex efter bara tre månader är inte heller konstigt om ni grälar hela tiden. 

Vi kom i alla fall tillbaka till vår vanliga lunk, dvs vi bråkar kanske högst en gång om året. Första året är "boot camp", det handlar bara om att överleva. Sedan kan man utvärdera. 

Ah, man ska aldrig säga aldrig men jag skulle inte tro att det blir mycket bättre faktiskt. Bättre än det helvete ni har nu, säkert, men bra...? Nej.

När ska han vara pappaledig och du gå tillbaka till jobbet?

Börja prioritera ert barn, öppna t ex inte munnen om det bara ska komma ut elaka ord och tjat.

Om er relation var bra innan barnet så är det väl värt att försöka hitta tillbaka? Men som sagt, 3 månaders bebis och om det är ert första barn så är ju allt nytt för er just nu. Det kan vara riktigt svårt att hitta rutiner som båda känner man blir nöjd med. 

Ni måste verkligen försöka prata med varann nåt tillfälle när bebisen inte är med, och inte gräla då utan i sansad ton bara försöka hitta ett par förhållningsregler ni kan använda så att ni inte hamnar i gräl och är så hemska mot varann som du skriver att ni är. Tänk som att ni läst en text om ett annat par som har det så här, och fundera över ur ni skulle tycka att de skulle göra. Man blir ju så känslomässig när man ska prata om sig och sitt och blir lätt irriterad/upprört i tonen. Bestäm innan att "imorgon ska vi prata om detta. Då ska vi prata i lugn ton, vi ska turas om så att båda får chansen att prata färdigt utan att bli avbruten osv. Vi ska skriva ner 2- saker som vi ska hålla oss till". 

Be om samtalshjälp via mvc. Ni är mitt i en av de absolut största förändringarna i livet och det tar tid att hitta balansen igen. 

Be om hjälp nu snabbt så att ni inte fastnar riktigt hårt i hjulspår ni inte vill vara kvar i. Nu är ert barn dessutom i en ålder där hen kan tas med till terapin (om ni har svårt att få barnvakt), så passa på. 

När ska pappan vara föräldraledig? Hur länge ska han vara hemna? Har han gått ner något i arbetstid? Att han snabbt blir mer delaktig i barnets liv måste få hög prioritet. Lämna honom ensam med bebisen ett tag varje dag. Oavsett hur det går med er vuxna relation är det viktigt att han börjar knyta an till ert barn. Det kan vara svårt för den förälder som inte ammar. Med tanke på hur er vuxna relation ser ut är det extra viktigt att pappan får en stark relation till barnet. 

Men mitt generella råd till nyblivna föräldrar är: så länge det inte förekommer våld (fysiskt eller psykiskt), så ta inga drastiska beslut om relationen under barnets första år. Som någon skrev är det för många en period man tar sig igenom, överlever. Det kan verkligen vara skittufft. Så be om hjälp genast att ta er igenom det, och sen, efter första födelsedagskalaset, kan ni fundera på hur det går och om ni vill gå vidare tillsammans eller var för sig. 

En fråga till! Hur länge har ni varit ett par och när flyttade ni ihop? 

Min erfarenhet säger mig att ett förhållande kräver mer än några månader av "stå-ut-period". Jag menar, både förhållande, du och han kan ha en depp-period >6 månader och inget förhållande bör ta slut bara för det.

Jag vet att du som mamma kämpar hårt. Jag är mäkta impad av er tålmodighet. Jag skulle inte fixa det - har haft nån pappamånad förut.

Låt han ta allt under ett dygn och ut och festa lös lite med nån väninna.

Det är grymt jobbigt och påfrestande för relationen att få barn! När vi väntade första barnet läste min man nånstans att få barn var en lika stor relationskris som att en nära familjemedlem dör. Dvs det påverkar relationen massor! Det var bara tjafs och irritation i början för oss. När första var fyra månader började vi faktiskt prata om att det inte var hållbart och att vi var tvungna att kommunicera bättre (mycket orsakades av att vi inte orkade kommunicera längre utan antog att den andra förstod vad vi ville). Sen tog det ett par månader för det att bli bättre, men det blev bättre.

När ska han vara föräldraledig?

Så tufft! Du skrev att det började Under graviditeten? Är gravid med mitt och sambons första barn och vi hittar inte fram till varandra nu. Minsta lilla blir stort och jag upplever en sån ensamhet i graviditeten och förändringarna som kommer med den. Mångq är dom dagar jag redan känt att jag inte orkar men försöker säga till mig själv att 2 år ska jag ge det. Och det tankesättet kanske inte är helt fel om man läser andras kommentarer här. Samtidigt måste det ju finnas en gräns för hur man behandlar varandra och hur mkt skit man orkar ta. Jag känner en stor besvikelse över min sambos beteende i vissa situationer och det kommer ta ett bra tag för mig att bearbeta mina känslor över det och faktiskt kunna förlåta honom. 

Ja det där låter ju verkligen vettigt att fundera efter ett år hur man ska göra.Jag vet inte när min sambo ska vara föräldraledig det beror på,min sambo vill knappt prata om det för han är stressad på jobbet och stressad pga vi renoverat + flyttat i samma veva vi fick barn.Jag flaskmatar så han matar också bebisen,han är delaktig tror bara att han inte har samma ork som mig.Han uttrycker jämt och ständigt att han inte orkar saker,kan vara simpla saker som att prata föräldraledighet,planera sin födelsedag,betala räkningar(sker i sista sekund)

Han är trött hela tiden och jag fattar inte varför då han fått sova borta med jobbet och sova 8 timmar i sträck flera flera nätter medans jag 1 gång på tre månader fått sova 5 timmar.Jag sköter 95% av städning,tvätt,organisering,koll på bebis saker,handling online.

Två år

Har man ett mentalt utmanade jobb och dessutom stressigt tär det psykiskt och man kan bli jättetrött och orkar kanske inte tänka mycket mer resten av dagen. Han kanske inte heller har god sömnkvalitet fast du tror han sover 8 timmar. Sömnen brukar lida om man stressar på jobbet.

Rent generellt ska man inte ge upp under småbarnsåren. Det är ett liv som kräver mycket. Man har olika åsikter om barnuppfostran, om hur man ska leva och har lite tid tillsammans. Vi hade en tid på 6 dåliga år när vi blev föräldrar. Men nu är det bra igen. 

Många ger up alldeles för enkelt i småbarnsåren och underskattar hur mycket små förändringar i rutiner kan få på relationen. Det betyder inte att relationen är dålig i grunden utan att det är svårt att ha en bra relation i småbarnsåren. 

Med det sagt tycker jag att ni ska försöka prata med varandra lungt och stillsamt. Män är ofta sämre på att hålla fokus och då kan det vara enklare för honom att tex ta disken varje dag.

1 år är alldeles för kort tid. Skulle snarare säga 10 år.