Man reser för att barnen ska kunna bada och äta glass. Seriöst, alltså. Jag har arbetat inom förskolan under 20 års tid och det har genom åren funnits en och annan obetänksam kollega genom åren som har dragit fram en jordglob eller världskarta och efter sammanslagningen då vi är tillbaka efter semestern säger: "Vart har NI varit under semestern?!"
Det blir knepigt varje gång, så, som tur är har folk nästan slutat med det där.
De barn som har varit utomlands brukar svara: "Jag har badat, ätit glass och åkt flygplan." Ingenting mer, inte ens när något annat barn frågar mer. Antingen har de "mått illa" eller "sovit." på flygplanet. De barn som har någonting vettigare att säga, berättar ingående om ett museum de har varit på i Sverige och allt som deras föräldrar har pratat om; eller så har de varit i en grotta och tittat på fladdermöss, och berättar om det, eller så berättar de ingående om alla blåbär som fanns i närheten av stugan som de hyrde. Och så står då kollegan med x antal barn omkring sig där med sin fucking jävla karta och ska visa hur långt barnen har åkt.
Hur mycket man än försöker få slut på det, så är det som om dagens samhälle inte tillåter att man bara har hängt i närområdet, utan det är själva sträckan som räknas. Det har jag alltid försökt stävja på mina avdelningar i alla fall, men barnen gör som vuxna gör, och tror att det ska vara coolare att åka långt, även om det enda de kan säga är att de har ätit glass och badat.
Till oss fröknar så säger de i alla fall att de enbart har ätit glass och badat. Jag lyssnar helt klart hellre på ett barn som entusiastiskt pratar om "plaskdammen i en park med många träd så man kunde leka koja" eller barnet som berättar att det var "sååå tråkigt för vi skulle till en stuga men så tände mamma en eld och det brann så att det lyste orange, och detvar en korv som satt på en pinne och korven blev svart och så fick vi ringa till McDonald's!" och så pratar de om just det i flera veckor. De barnen är i alla fall tokmycket mer lugna än de barn som bara: "Äsch, vi badade och åt glass" och sedan beter sig på ett vis som man inte ens tror är möjligt och man knappt känner igen barnet, bara för att de har varit utomlands.
Så ja, vad gör föräldrar egentligen när de är utomlands med sina 3-5-åringar? Jag har faktiskt ingen aning, trots att jag har ett barn själv. Jag förstår inte varför man stressar så pass mycket med resor för att stressa lite till, typ. Ungarna minns ju inte det ändå (mer än glass och bad).
