Dax att ge upp?

pappan måste ta med mamman på samarbetssamtal, via familjerätten. Vägrar mamman (för det är sju frivilligt), kan pappan göra en ansökan till socialtjänsten om att de där kan få hjälp att samtala. Ev en orosanmälan också, om ni anser att flickan börjar fara illa av detta. 

Jag lever med en man med en dotter som han har tillsammans med en kvinna som har samma beteende som du beskriver. Dottern är yngre än vad din bonus är men jag har börjat att göra små beräkningar hur hennes tonår kommer att se ut, dvs när hon blir mer självständig och kan välja att vara mer hos den ena eller den andra. Jag har inga som helst planer på att lämna och jag tror att dottern kommer att vilja vara hos oss där det finns stabilitet. Vi har börjat att märka att dottern har börjat att få en uppfattning om mammans beteende. Jag kan inte säga att mamman ljuger, jag tror helt enkelt att hon upplever sin omvärld på ett annat sätt. Hon har maniska och låga perioder som är tydliga för oss andra och min sambo har genom socialtjänst kommit överens om specifika kommunikationsvägar.

Ni har levt så länge tillsammans att de tuffa åren som ni har framför er kommer att kännas som en kort period och ha med er att det troligtvis inte är en endaste själ som tror på mammans utspel om din man och om dig. De flesta vettiga människor spräcker den ballongen tidigt. Resten behöver ni inte bry er om. Fokusera på att forma en ung människa till något riktigt bra och när hon är vuxen så kommer hon att se tillbaka på sin barndom och förstå vem som var där och som hon kunde lita på. 

Tyvärr om du väljer att stanna har ni mååånga år framför er men samma / liknade beteende  ..
Mina bonusar är i dag vuxna men deras relation till sin pappa är för alltid till viss del skadad pga mammans sätt att vara .. när de var små o var hos oss så fick de ständigt höra hur synd det var om mamma som saknade dem , mamman berättade för dem att det var mitt fel att hon o pappan inte längre var tillsammans ?detta trots att jag inte träffade deras pappa förrän en halvår efter att mamman o barnen flyttat ut eftersom hon träffat en annan ?
Min o barnen relation har alltid varit bra men de har aldrig fått lov att trivas hos oss deras pappa har en nära relation till dem trots att den inte är vad den skulle varit om mamman uppfört sig som en normal vuxen ?
Idag som vuxna väljs vi bort till förmån för mamman om något kolliderar - mamman senaste mans förälder fyller år o ska ha kalas samma helg vi ska ha kalas för ett av bonusarnas halvsyskon här = bonusarna går på kalaset hos mamma då de vet att om de väljer att inte göra det så får de betala för det läääänge hos mamma samtidigt som de vet att även om vi blir ledsna och jättegärna vill ha dem här så blir vi inte arga eller håller det emot dem på något sätt utan vi accepterar att de för husfridens skull väljer att göra som mamma vill?
Nu på fredag tar två av deras syskon studenten ..ett hos oss och ett hos mamma , sk halvsyskon båda två .vi bor för långt i från varandra numera då mamman för ett par år sedan flyttade så deras syskon går inte längre i grannstäderna så bonusarna måste då välja vilken av sina småsyskons studentfirande ska de gå på..man skulle ju kunna tänka sig då att bonusarna delade på sig..så att den ena åker till mamma o småsyskonet där o den andra till oss?men ens det går inte lilla mamma med på? utan i hennes värld är det självklart att båda bonusarna ska komma på firandet hemma hos henne ?så småsyskonet hos oss kommer få fira sin student utan något av sina syskon ? Det skär i mitt mamma hjärta varje gång mina barn blir bortvalda av sina syskon som de ju älskar men jag visar det inte för mina barn?jag lägger ingen skuld på bonusarna ..jag vet varför de gör som de gör och jag bortförklarar det för dem?nu har jag tur så båda bonusarna har jobb som innebär att de kan jobba på helger o bor så pass långt bort att de behöver stanna över natt när de kommer,    så min ursäkt för studenten är Tyvärr måste både X o Y jobba o kunde inte få ledigt  

Men det tär på en ?så frågan du måste ställa dig  är orkar jag ha det så här i 20 år framöver? .. Mina bonusar vet sanningen , de vet att mamma ljuger o manipulerar men de väljer den enkla vägen ? det är lättare att göra pappa besviken o ledsen än mamma ..
Känner du att er kärlek är så stark att du orkar detta så ska du stanna ?annars gå innan det går för långt.
Hade jag vetat då hur livet skulle bli hade jag trots att jag älskar min man och tycker jättemycket om mina bonusar ( nej, jag älskar dem inte som mina egna barn men jag älskar dem på ett annat sätt ) så hade jag nog gått innan våra gemensamma barn föddes ..
Mina bonusar är vuxna , jag har överlevt deras studentfiranden- hos mamman ?jag kommer ta mig igenom ev bröllop o barndop för mina bonusars skull men det är inga situationer jag ser fram emot?( så för min del får mina bonusar väldigt gärna välja att vara sambos hela livet o inte ha några barndop / namngivningsceremonier etc för sina ev framtida barn ) 

Jag lever med en man med en dotter som han har tillsammans med en kvinna som har samma beteende som du beskriver. Dottern är yngre än vad din bonus är men jag har börjat att göra små beräkningar hur hennes tonår kommer att se ut, dvs när hon blir mer självständig och kan välja att vara mer hos den ena eller den andra. Jag har inga som helst planer på att lämna och jag tror att dottern kommer att vilja vara hos oss där det finns stabilitet. Vi har börjat att märka att dottern har börjat att få en uppfattning om mammans beteende. Jag kan inte säga att mamman ljuger, jag tror helt enkelt att hon upplever sin omvärld på ett annat sätt. Hon har maniska och låga perioder som är tydliga för oss andra och min sambo har genom socialtjänst kommit överens om specifika kommunikationsvägar.