Ett förhållande består av så mycket mer än sex. Man kan älska sin partner, älska ens samvaro, gemensamma värderingar, trygghet och tusen andra saker.
Jag förstår faktiskt inte hur man kan koka ned problematiken till skilsmässa eller undermåligt sex så enkelt och svart-vitt som många(?) gör i tråden? Gäller det resonemanget på alla faktorer i ett förhållande?
Det verkar ju inte direkt vara "första lösningen"? Det har varit så här länge om jag läser rätt. Och partnern vill inte prata om det.
Att någon saknar sexlust går sällan att prata bort eller göra något åt via parterapi. Eller via något slags ultimatum: Ställ upp mer eller vi skiljer oss. När man inte ens vill skiljas, bara få ytterligare ett grundläggande behov tillgodosett.
Det här är ju en väldigt vanlig frågeställning och en problematik som ofta dyker upp i förhållanden över tid. Därav många trådar i ämnet. Jag blir fascinerad över att man som utomstående utan kännedom om förhållandets uppbyggnad direkt kan råda någon om att skilja sig? Varför skulle det nu göra mindre ont för partnern att riva upp hela livet än att någon löser just den biten på annat vis?
Alla reagerar olika. Men jag vet att många hellre har överseende med nätflirtar, köpesex, KK:s och annat än att rasera allt man byggt upp och trivs med tillsammans.
Jag tycker alltid sådana här trådar är så konstiga. Vill inte min man ha sex med mig så onanerar jag. Och jag tänker att ts borde kunna göra detsamma?
Elefantmannen: närhet kan man ju få vid kramar, uppskattning kan man få på en mängd olika sätt. Så det köper jag inte.
Fast inte när du onanerar väl?
Ofta menas avsaknaden av närhet, attraktion och den typen av uppskattning när man pratar om "sexlöst" förhållande, inte bara själva sexakten. Allt detta är grundläggande mänskliga behov.
Man kan inte tvinga sig själv att ha dessa känslor för sin partner eller sexlust, men det känns empatilöst att inte ha förståelse för att partnern har dessa som alla andra människor.
Det är heller inget konstigt med att få andra grundläggande behov eller uppskattning uppfyllda på annat håll. Det är mycket märkligt.
Varför skulle otrohet förstöra för barnen?
Skulle det inte riva upp något att ställa ultimatum då? Kräva förändring.
Tror du verkligen att de partner som skyr närhet, inte vill ha sex och inte vill prata om det är helt ovetande om det? Det tror jag inte för en sekund. Tyvärr leder det oftast in i en spiral av otillräcklighetskänslor och skam som ger ännu mindre lust.
Vad menar du med ärlig mot familjen? Med vad?
Eller mot en själv? Är det ärligt mot sig själv att gå omkring med saknad och missnöjdhet?
TS har inte skrivit att hon skyr närhet. Utan att hon inte är sugen på just sex. Vi vet inget om deras vardags närhet. Frun kanske ställer upp mycket i familjen och fixar och trixar för att alla ska ha det bra och ser det som hennes kärleksspråket mot honom. Oavsett så har jag svårt att tro att TS varit tydlig med att detta är ett problem som kan få hela relationen att ramma.
Nej, det är inte ärligt mot sig själv att gå runt och må dåligt- därav mitt råd att lägga korten på bordet. Blir han påkommen med otrohet så kan det förstöra betydligt mer för honom samt för nära och kära än om han är ärlig mot frun med att de har problem och presenterar lösningar. Inga problem i relationen med frun blir löst av att leva sitt liv i ett falskt hemlighetsmakeri.
Tycker du inte själv att en älskarinna som frun gett godkännande till är betydligt bättre än att undvika läppstift på skjortan och en ständig rädsla att bli påkommen?
Förutsätter du att hon skulle godkänna det? Är det inte en konstig fråga med dessa alternativ? Det är ju knappast där problematiken ligger.
Sannolikt ställer man inte frågan för att man vet att den är sårande, medan ingen mår dåligt över något man inte känner till? Att säga till någon man lever med att denne är otillräcklig är inte enkelt. Det kan ju sätta igång samma process man vill undvika.
Argumentet att det alltid kommer fram stämmer ju inte. Och det blir inte mer sant för att man upprepar det.
Nej, TS har inte skrivit uttryckligen att det inte finns närhet, därför skrev jag "de partners" som är i den situationen generellt som svar på din generella spekulation. För så är det ofta.
Det blir svårt att diskutera vad som verkligen sker och hur man kan tänkas lösa något om det hela tiden styrs in på tillrättalagda faktoider som det korshänvisas till.
Vadå på samma sida av boken? Varför ska vi hålla oss till dina definitioner? Är det utgångspunkten?
(Det här är ingen panel, såklart. Jag hoppas att du försöker skämta och inte tror att du är här som någon slags panelmedlem?)
Jag har inte förespråkat något. Hur ska jag kunna diskutera något med dig som baseras på falska grunder? Eller dina definitioner?
Det här har vi redan gått igenom med dig under annat nick. Så det blir bara konstigt att du förutsätter något felaktigt jag redan förklarat.
Tråden handlar inte om mig och hur jag hanterar mina förhållanden utan om TS och alla andra trådar med samma premisser. Min frågeställning gäller främst "råden" många delar med sig av slentrianmässigt och försöker förankra i missledande faktoider som inte stämmer överens med verkligheten.
Om någon startar en tråd med frågeställningen om att de saknar sex/intimitet/närhet från sin partner men trivs men annat och inte vill skiljas är det väl inte speciellt utvecklande att råda att de ska skiljas? Och måla upp något slags katastrofscenario som enda utfallet om denne inte gör det?
Jag tänker att de flesta förstår att det inte är så enkelt och undrar då varför man ens ger det "rådet" utan reflektion?
Att ställa frågan "varför gör du inte bara så här" efter att ha simplifierat situationen visar mest på brist på empati, inlevelseförmåga och vilja att faktiskt hjälpa någon.
Vi kommer nog inte längre i den här diskussionen med varandra. Du verkar vara en konflikträdd person och jag är en person som anser att det är viktigt att man kan stå upp för sina val i livet. Min pappa är en väldigt rakryggad man så dessa gener som flödet i min kropp kommer inte ge sig i denna fråga hur vi än diskuterar :)
jag hoppas dock att den här debatten med allt vridande och vändande ger TS något att tänka på. Så får han ta ställning till hur han vill göra.
Ok. Ad hominem utan grund istället för att bemöta i sak.
Jag har ingen konflikt, jag försöker föra en dialog.
Det är ju du själv som definierat vad du anser rakryggat. Och sedan vill du att andra ska leva efter den definitionen eller vara fegisar?
Du verkar ha fått simplistiskt resonemang med generna också. Det är fint. Men det betyder såklart inte att andra resonerar likadant.
Nej, det gör jag inte. Jag spekulerar:
"Sannolikt ställer man inte frågan för att man vet att den är sårande, medan ingen mår dåligt över något man inte känner till?"
Rörande att fråga sin partner om man får träffa andra. Väldigt många gör ju inte det, som bekant, och då funderar jag över varför.
Läs om, läs rätt.
Detta är inte i närheten av sanningen. De allra flesta snedsprång, nätflirtar och annat upptäcks ju INTE.
Och om de gör det rasar inte alla förhållanden som korthus.
Detta är att skapa en falsk grund för argumentation med påhittade konsekvenser. Och därifrån kan inget bli rätt.
Det är "börjar med knappnål, slutar med silverskål"-argument. Det vi ju också är ett larvigt påstående.