Bo trångt ett tag - hur hade ni gjort?

Jag hade aldrig satt mig i den sitsen öht. Har full förståelse för att 17-åringen vägrar. Så hysteriskt trångt så jag får ångest bara av att läsa det! Men ni får lösa det bäst ni kan. Blir det farmor så blir det. En 17-åring kan fatta det beslutet. Jag flyttade 125 mil när jag var 17.

Hur gammalt är barnet hon i så fall får dela med?
Jag har själv ett barn i samma ålder så jag vet hur viktigt det är med eget space, men jag hade nog gjort en kombinerad variant där det yngre barnet får en mindre del av det stora rummet till förvaring (likt förrådet för det andra barnet) men att det äldsta barnet ändå "äger" rummet och har rätt till egentid där. Är hon hemma mycket? Min sjuttonåring är knappt hemma, kanske därför jag resonerar som jag gör... För det går inte att göra förrådet till ett rum för någon av de äldre och låta de yngsta dela på det stora rummet?

Näe, det hade inte jag heller om det inte varit tvunget . Det blir till att flytta och leta nytt hus så fort vi sålt huset. Shit, så långt bort!? Jag flyttade hemifrån när jag var 16 men det vill jag inte att mina barn ska göra 

Varför inte ge det mindre rummet till 17-åringen? Så får 15-åringen dela med något av de yngre barn. Hon kanske inte bryr sig lika mycket?

Smart tänkt med förvaringsutrymmet! Lillasyster är 8 så det skiljer ju några år. Just nu är 17-åringen mycket med kompisar, men samtidigt är hon väldigt hemmakär också och hänger gärna själv på rummet. Hade kunnat bli supermysigt med tonårsrum i klädkammaren; bygga upp sängen med byråer etc. men jag får inte med mig någon av tonåringarna på det. Det går att dela av matplatsen i köket till ett rum, kanske får göra så istället! 

Hur lång period tror ni att det hela handlar om och har ni verkligen suttit ned med 17-åringen, visat och berättat hur det hela går till, förklarat angående banken och allt annat som måste klaffa?

En 17-åring som tycker att allt sker över huvudet på denna, slår så klart bakut. Involvera henne i diskussionerna. Kolla in planlösningen, visa, berätta och låt henne ge vara med och bestämma, visa er budget, mäklarpapper, hyreskontrakt, ja, allt. Diskutera för- och nackdelar med olika varianter och låt henne vara med och "bestämma" hur syskonen ska få det bra. Låt henne involveras så mycket som möjligt. Hon är ju ändå snart vuxen.

Du skriver att lägenheten är "tänkt" som ett kortsiktigt boende. Har ni tydligt visat det här för 17-åringen, alltså att det här kommer att gälla ett halvår, eller ett år eller tre år - det är nämligen en väldigt stor fråga för en 17-åring. Om det gäller hela hennes "liv" tills hon flyttar hemifrån, så är det viktigt att ta in den aspekten.

Jag kan bara gå tillbaka till mig själv. Jag fick en sladdbror när jag var 16 år. Jag visste att jag skulle flytta först av mig och mitt andra syskon och när yngsta brodern var nästan 4 år så flyttade jag eftersom jag tyckte att han skulle ha ett eget rum. Min mamma var tröstlöst ledsen och bad mig att stanna kvar, men jag förstod inte riktigt det då, trots att hon hade inrett en vrå till honom, så KÄNDE jag att de bara väntade på att jag skulle flytta. Så var det givetvis inte, men jag kände det så, rakt in i mig.

En kompis till mig hade samma problem, som skulle separera från sitt barns pappa. Hon skulle köpa en 2:a och ge sovrummet till sin son, men då sade 18-åringen att "Jaha, men då kan jag ju lika gärna flytta", fast varken han eller mamman ville det. Det slutade med att mamman bor kvar med tonåringens pappa tills tonåringen flyttar hemifrån.

Jag tror helt enkelt att när man är tonåring och hjärnan ställer sig in på att man själv kommer att flytta hemifrån en dag, så är det lite extra svårt med stora förändringar som flyttar. Jag själv kände mig liksom undanskuffad, när min bror blev 4, men det var jag ju aldrig, har jag insett i efterhand. Det var bara svårt för min hjärna att ta till sig då, eftersom jag brottades med processen att snart vara vuxen och lämna hemmet, kontra det faktum att han inte hade ett eget rum och skulle ha mitt rum. (Vilket han i slutändan inte fick, eftersom min andra bror tog mitt rum när jag väl flyttade och bara det tog ett års tid, vilket jag tyckte var knasigt, för där stod mitt gamla rum kvar som något slags monument - tyckte jag.)

Jag tycker 17-åringen låter rätt självisk. Det är ett tillfälligt boende det handlar om, inte ett ställe där ni ska bo i åratal (förmodar jag?). Under en kort period anser jag det inte vara orimligt att begära att alla i familjen försöker få till en sådan bra lösning som det går, för hela familjen och inte bara för en medlem av den ...

Jag personligen hade presenterat ett antal lösningar för de barn som är gamla nog att ha någon egentlig åsikt, och sedan får man gemensamt diskutera fram vilken av lösningarna som är bäst för alla. Om de totalvägrar alla lösningar så skulle jag bara sonika bestämma det jag ansåg bäst för alla, och så fick de finna sig i det. Att lära sig att kompromissa och ta hänsyn till andra är en viktig del av livet, och jag anser att det är ganska sent att lära sig detta när man är 17 år.

Du skriver så klokt, tack! 

Hon är väl införstådd i situationen och har även varit delaktig i själva beslutet att flytta till annan stad. I bästa fall handlar det om ett halvår, i värsta fall om runt ett år. Vi måste ju hitta ett hus som passar oss och det kanske inte poppar upp på en gång, står redan i kö till större lägenhet om det skulle dröja med hus. Jag tror att det handlar väldigt mycket om det här med att stå med ett ben in i vuxenlivet och hoppas på att man får göra bara på sitt sätt. När de där känslorna helt tar över spelar det ingen roll hur mycket vi har pratat om allt runtomkring, det försvinner i periferin. Men just visa svart på vitt med papper på utgifter etc, det kanske faktiskt hjälper! Har iaf plastat in en skalenlig planlösning som vi flyttar runt skalenliga möbler på .

Jag håller helt och hållet med dig här. Jag tror nog att föräldrarna i det här fallet inte har involverat17-åringen alls i det hela, som därför slår bakut, eftersom hon tror att det bara ska bli så här nu för all framtid.

Det är lite så jag känner också, ja. Sedan har jag säkert en del i att ha skapat den där egoismen . Grejen var ju den också att hon fick lite kalla fötter i våras angående flytten (trots att det här är något vi diskuterat läääänge) och tyckte att vi skulle hyra en lägenhet till henne här i stan så hon kunde bo kvar. Det skaver nog lite överallt just nu tror jag.