4BarnÅenCocaCola

Wed 18 May 2022 22:10

31 svar

Bo trångt ett tag - hur hade ni gjort?

Vi ska flytta till ny stad och har fått lägenhet där. Dessvärre bara en trea och vi är 2 vuxna och 4 barn så lite trångt blir det allt . Lägenheten är tänkt som ett kortsiktigt boende; dels har vi ett hus att sälja och har inte råd att hyra något större innan det är sålt, dels fick vi ta det vi fick för att ha någonstans att bo helt enkelt. Som tur är går det att möblera smart, det finns en stor klädkammare där ett av de mindre barnen kan ha ett krypin med sina grejer , de två mindre barnen sover fortfarande med oss föräldrar och lägenheten är åtminstone på 86 kvadrat. De två sovrummen tänkte vi då överlåta till våra två tonårstjejer, 15 och 17 år. Det som 17-åringen får är dock stort och skulle funka fint att dela till två rum med provisorisk vägg som skulle bli runt 8 kvadrat vardera. Det skulle göra att ett av de yngsta barnen får ett eget rum och därmed har alla 4 ett krypin att få vara ifred i. Det tycker då absolut inte 17-åringen utan hon tänker flytta hemifrån om vi gör så (blir svårt utan inkomst). Alternativt bo kvar i vår nuvarande stad hos farmor. Har försökt bolla lite andra lösningar med henne, som att vi kan dela av med någon bokhylla så kan hon ha matbordet eller soffan i sitt rum för att lösgöra utrymme i kök/vardagsrum men näe. Soffan skulle ju funka men hon vill inte att alla ska vara inne hos henne . Så, 2 barn har helt egna rum medan vi andra delar på vardagsrum, kök (som vi dessutom delar med tonårstjejerna också) och klädkammare. Jag känner mest för att säga åt 17-åringen att dra åt pipsvängen och flytta till farmor men det vill jag förstås inte!

Hur hade ni gjort; försökt tillmötesgå 17-åringens krav på att ha hela rummet för sig själv eller satt ner foten och krävt lite empati för resten av familjen..?

4BarnÅenCocaCola

Wed 18 May 2022 22:42

#3

Anonym (Aldrig) skrev 2022-05-18 22:32:55 följande:

Jag hade aldrig satt mig i den sitsen öht. Har full förståelse för att 17-åringen vägrar. Så hysteriskt trångt så jag får ångest bara av att läsa det! Men ni får lösa det bäst ni kan. Blir det farmor så blir det. En 17-åring kan fatta det beslutet. Jag flyttade 125 mil när jag var 17.

Näe, det hade inte jag heller om det inte varit tvunget

. Det blir till att flytta och leta nytt hus så fort vi sålt huset. Shit, så långt bort!? Jag flyttade hemifrån när jag var 16 men det vill jag inte att mina barn ska göra

4BarnÅenCocaCola

Wed 18 May 2022 22:53

#5

Anonym (....) skrev 2022-05-18 22:35:34 följande:

Hur gammalt är barnet hon i så fall får dela med?
Jag har själv ett barn i samma ålder så jag vet hur viktigt det är med eget space, men jag hade nog gjort en kombinerad variant där det yngre barnet får en mindre del av det stora rummet till förvaring (likt förrådet för det andra barnet) men att det äldsta barnet ändå "äger" rummet och har rätt till egentid där. Är hon hemma mycket? Min sjuttonåring är knappt hemma, kanske därför jag resonerar som jag gör... För det går inte att göra förrådet till ett rum för någon av de äldre och låta de yngsta dela på det stora rummet?

Smart tänkt med förvaringsutrymmet! Lillasyster är 8 så det skiljer ju några år. Just nu är 17-åringen mycket med kompisar, men samtidigt är hon väldigt hemmakär också och hänger gärna själv på rummet. Hade kunnat bli supermysigt med tonårsrum i klädkammaren; bygga upp sängen med byråer etc. men jag får inte med mig någon av tonåringarna på det. Det går att dela av matplatsen i köket till ett rum, kanske får göra så istället!

4BarnÅenCocaCola

Wed 18 May 2022 23:21

#8

Anonym (att flytta som nästan vuxen) skrev 2022-05-18 22:58:38 följande:

Hur lång period tror ni att det hela handlar om och har ni verkligen suttit ned med 17-åringen, visat och berättat hur det hela går till, förklarat angående banken och allt annat som måste klaffa?

Du skriver så klokt, tack!

Hon är väl införstådd i situationen och har även varit delaktig i själva beslutet att flytta till annan stad. I bästa fall handlar det om ett halvår, i värsta fall om runt ett år. Vi måste ju hitta ett hus som passar oss och det kanske inte poppar upp på en gång, står redan i kö till större lägenhet om det skulle dröja med hus. Jag tror att det handlar väldigt mycket om det här med att stå med ett ben in i vuxenlivet och hoppas på att man får göra bara på sitt sätt. När de där känslorna helt tar över spelar det ingen roll hur mycket vi har pratat om allt runtomkring, det försvinner i periferin. Men just visa svart på vitt med papper på utgifter etc, det kanske faktiskt hjälper! Har iaf plastat in en skalenlig planlösning som vi flyttar runt skalenliga möbler på .

4BarnÅenCocaCola

Wed 18 May 2022 23:31

#10

Embla twopointoh skrev 2022-05-18 23:04:02 följande:

Jag tycker 17-åringen låter rätt självisk. Det är ett tillfälligt boende det handlar om, inte ett ställe där ni ska bo i åratal (förmodar jag?). Under en kort period anser jag det inte vara orimligt att begära att alla i familjen försöker få till en sådan bra lösning som det går, för hela familjen och inte bara för en medlem av den ...

Jag personligen hade presenterat ett antal lösningar för de barn som är gamla nog att ha någon egentlig åsikt, och sedan får man gemensamt diskutera fram vilken av lösningarna som är bäst för alla. Om de totalvägrar alla lösningar så skulle jag bara sonika bestämma det jag ansåg bäst för alla, och så fick de finna sig i det. Att lära sig att kompromissa och ta hänsyn till andra är en viktig del av livet, och jag anser att det är ganska sent att lära sig detta när man är 17 år.

Det är lite så jag känner också, ja. Sedan har jag säkert en del i att ha skapat den där egoismen

. Grejen var ju den också att hon fick lite kalla fötter i våras angående flytten (trots att det här är något vi diskuterat läääänge) och tyckte att vi skulle hyra en lägenhet till henne här i stan så hon kunde bo kvar. Det skaver nog lite överallt just nu tror jag.

4BarnÅenCocaCola

Thu 19 May 2022 08:41

#14

Anonym (?) skrev 2022-05-19 07:18:24 följande:

Kan ni inte göra det då? Låta henne bo kvar hos farmor? Låter ju helt galet att flytta mitt i gymnasiet, vill hon verkligen flytta? Tänk på att det är en känslig ålder och att ni nu lägger grunden till den relation ni kommer ha som vuxna.

Det är en jättekänslig period; nya kompisar på gymnasiet, bästa vänner från högstadiet, bra APL-plats etc. Skitjobbigt! Hade varit mycket enklare om vi hade flyttat för ett år sen

.

Beslutet är som sagt hela familjens från början men 17-åringen började vackla när det väl var bestämt, lägenhetskontrakt var påskrivet och planeringen igång. Inte så konstigt; det är ju inte alltid man inser konsekvenserna av stora beslut förrän det blir verklighet. När hon började prata om egen lägenhet här nere (vilket vi varken har råd med eller skulle känna oss trygga med) diskuterade vi det här med att bo hos farmor vilket jag tror skulle funka helt okej. Hemskt tråkigt för mig men kanske bra för henne. Farmor skulle bli glad och hon är så välkommen dit. Men då bestämde hon sig för att följa med ändå. Hon fortsätter dock tycka att det är jobbigt med flytt och ska stanna kvar här nere så länge som möjligt i sommar, vilket förstås är okej. Jag vill helst inte bestämma över hur hon ska göra, just för framtida relation, vill inte heller att hon ska känna att hon blev ?övergiven? och kvarlämnad. Samtidigt kanske hon behöver hjälp att välja och npgon som säger att ?det här blir bäst för dig?..?

4BarnÅenCocaCola

Thu 19 May 2022 08:44

#15

Tror inte att jag har varit helt tydlig: det stora sovrummet skulle alltså delas av med en isolerad vägg med dörr för att verkligen skapa två separata rum. Det går att spänna fast väggar för att undvika åverkan på tak och golv. Det ska alltså inte delas av med en vikvägg eller liknande.

4BarnÅenCocaCola

Thu 19 May 2022 09:09

#17

mari123 skrev 2022-05-19 08:51:17 följande:

Man ska i allt "elände" komma ihåg att det gått rätt bra för folk i alla tider FAST de tvingats dela rum. Olyckliga tonåringar som måste dela rum med ett syskon kan ju fråga någon mor/far-förälder hur det var på deras tid.....och om det ändå kanske slutade rätt bra!? Man fixar det och kanske lär sig ngt på vägen?

Du har ju rätt! Det finns dessutom andra som har det betydligt värre än att behöva leva i ett rum på 8 kvadrat som föräldrarna fixar för att man verkligen ska ha något eget, trots att familjen är trångbodd ett tag

.

4BarnÅenCocaCola

Thu 19 May 2022 09:59

#23

mari123 skrev 2022-05-19 09:41:21 följande:

Och VAR flyttade du som 16-åring? Till farmor? Du kan ju inte hyra ngt eget.

Till min fd kille som då var 20

. Så jag hade ju ingen vuxen släkting alls hemma hos mig, det blir förstås inte samma sak som att bo hos farmor. Jag hade dessutom föräldrar med alkoholproblem och var mest glad att ta mig därifrån. Inte fick jag nåt slutbetyg heller för jag skolkade mest. Det fick jag plugga upp för att senare läsa högskola. Ganska stor skillnad från dottern med andra ord.

4BarnÅenCocaCola

Thu 19 May 2022 15:27

#31

Anonym (?) skrev 2022-05-19 10:41:33 följande:

Så ovanligt är det väl inte? En vännina flyttade vid 16, detta för att det var väldigt långt att pendla till gymnasiet. Hon bodde inackorderad. En svåger flyttade också vid 16, då till ett kollektiv.

Neej, verkligen inte ovanligt! Särskilt om man går någon typ av spets som bara finns på vissa gymnasium.

Anonym (6rok) skrev 2022-05-19 13:17:50 följande:

Om ni delar av både stora sovrummet och matplatsen samt använder klädkammaren som sovrum så får ni ett rum till varje barn OCH ett vuxensovrum (fast ni kanske behöver skaffa en smalare säng)!

Då blir vardagsrummet enbart till för familjeumgänge och alla har varsitt eget krypin.

Gillar idén! Men jag vet inte om äldsta dottern blir gladare för det .

Anonym (tvillingmamma) skrev 2022-05-19 10:06:57 följande:

Alltså, jag förstår inte detta. Jag växte själv upp i ett rum på ca 8 kvadrat. Där bodde jag på heltid tills jag var 19 år, till och från tills jag var 22. Min lillasyster hade ett något större rum på ca 10 kvadrat och min mamma hade det största sovrummet på ca 12 kvadrat, för hon hade en dubbelsäng.

Vi hade dock en fyra, så ingen behövde sova i vardagsrummet.

Mina egna barn har varsitt rum på ca 7 kvadrat. Det kommer de att få ha tills de flyttar hemifrån, för detta är vårt drömhus och jag kommer inte flytta härifrån om jag inte absolut måste. Och alla har eget rum, även om de inte är så stora.

Så vad är detta med att tonåringar plötsligt ska ha stora ytor för sig själva? Det finns familjer i er storlek som bor _permanent_ på den yta ni ska bo på _ett tag_.

Kan det inte vara så att er 17-åring tycker att förändringen _i sig_ är jobbig? Eller inte riktigt vet vad hon vill och tar ut det på detta sätt. Det är ju en känslig ålder som sagt. Kanske skulle hon trivas bättre hos farmor? Låt henne välja och se det inte som ett nederlag. Hon är snart myndig och kul för farmor / kul med närmare kontakt med den äldre generationen?

Tror du kan ha rätt när det gäller förändringen med flytten! Det svåra är väl att hon inte lyckas bestämma sig, det som bestämts ändras liksom på någon vecka. Och nu börjar det verkligen bli dags för att inte stå utan gymnasium eftersom SYV har hjälpt henne att skriva över sig till nya staden from hösten. Känner att jag måste försöka prata med henne en gång för alla liksom (men då blir det ju lite press också såklart). Nu känns det som att det vore bäst för alla om hon fick plugga klart här. Jag får försöka svälja mina saknad isf, inte lägga över den på henne.

Bo trångt ett tag - hur hade ni gjort?

INNEHÅLL