Bo trångt ett tag - hur hade ni gjort?

Sätt dig med 17-åringen och förklara saker och ting. Utgå inte kring att hon har koll på läget, utan fråga hur mycket hon har förstått kring hur det går till att sälja ett hus och köpa ett nytt. Sitt inte för länge första gången, men säg att "du som nästan är  vuxen, jag har liksom ett problem här. Om du har någon tanke kring det här, så är jag glad om du berättar den för mig." Och några dagar senare går du igenom sådant som du vill visa, typ bankpapper eller säg att problemet är att banken inte godkänner att man flyttar från ett hus till ett annat med vår ekonomi.

Ta det långsamt och säg till slut (om en vecka eller mer - om det är möjligt) att "Hur sjutton ska vi göra med planlösningen? Vem ska bo i vilket rum?" Och lyssna verkligen på henne. Hon kanske har en idé som du inte har tänkt på. Om hon kommer med en idé som är helt förkastlig, så säg typ: "Hm... det måste jag fundera på" och fråga sedan dagen efter hur hon har tänkt sig den idén och kom med några positiva svar och sedan motargumenten.  (Om ni har tid med det här.

Om ni flyttar på fredag, så har ni ju en helt annan situation.)

Kan ni inte göra det då? Låta henne bo kvar hos farmor? Låter ju helt galet att flytta mitt i gymnasiet, vill hon verkligen flytta? Tänk på att det är en känslig ålder och att ni nu lägger grunden till den relation ni kommer ha som vuxna.

Självklart ska alla barn ha egna rum! Inte ens för en kort tid ska man kräva att de ska måsta dela. VAR ska det sluta?

Det är en jättekänslig period; nya kompisar på gymnasiet, bästa vänner från högstadiet, bra APL-plats etc. Skitjobbigt! Hade varit mycket enklare om vi hade flyttat för ett år sen .

Beslutet är som sagt hela familjens från början men 17-åringen började vackla när det väl var bestämt, lägenhetskontrakt var påskrivet och planeringen igång. Inte så konstigt; det är ju inte alltid man inser konsekvenserna av stora beslut förrän det blir verklighet. När hon började prata om egen lägenhet här nere (vilket vi varken har råd med eller skulle känna oss trygga med) diskuterade vi det här med att bo hos farmor vilket jag tror skulle funka helt okej. Hemskt tråkigt för mig men kanske bra för henne. Farmor skulle bli glad och hon är så välkommen dit. Men då bestämde hon sig för att följa med ändå. Hon fortsätter dock tycka att det är jobbigt med flytt och ska stanna kvar här nere så länge som möjligt i sommar, vilket förstås är okej. Jag vill helst inte bestämma över hur hon ska göra, just för framtida relation, vill inte heller att hon ska känna att hon blev ?övergiven? och kvarlämnad. Samtidigt kanske hon behöver hjälp att välja och npgon som säger att ?det här blir bäst för dig?..?

Tror inte att jag har varit helt tydlig: det stora sovrummet skulle alltså delas av med en isolerad vägg med dörr för att verkligen skapa två separata rum. Det går att spänna fast väggar för att undvika åverkan på tak och golv. Det ska alltså inte delas av med en vikvägg eller liknande.

Man ska i allt "elände" komma ihåg att det gått rätt bra för folk i alla tider FAST de tvingats dela rum. Olyckliga tonåringar som måste dela rum med ett syskon kan ju fråga någon mor/far-förälder hur det var på deras tid.....och om det ändå kanske slutade rätt bra!? Man fixar det och kanske lär sig ngt på vägen?

Du har ju rätt! Det finns dessutom andra som har det betydligt värre än att behöva leva i ett rum på 8 kvadrat som föräldrarna fixar för att man verkligen ska ha något eget, trots att familjen är trångbodd ett tag  .

Eller hur. Goda föräldrar som jobbar för sitt barns bästa ÄVEN om man inte når hela vägen, eget rum på X antal kvadratmeter,  är ju en nåd att stilla bedja om för varje unge!

Det är alltså en trea på 86 kvm. Två vuxna, fyra barn. En klädkammare som kan göras till ett minirum. Detta är tillfälligt om 6 till 12 månader. Jag tänker såhär:

Tonåringarna får varsitt sovrum. Det nästyngsta barnet får klädkammaren till rum. Yngsta barnet delar vardagsrummet som sovrum med er, men kan ju ha hyllor m.m. därinne för leksaker och annat.

Jag skulle nog prioritera att så stora tonåringar får egna rum, för dessa har oftast ett helt annat sömnbehov och sömnmönster jämfört med vuxna och yngre barn. De har ett behov av att kunna vara helt själva, t.ex. för onani, studier och umgänge med vänner och partners. Dessutom beskriver du ju 17-åringen som ganska hemmakär, vilket säkert skulle raseras lite annars...

Du skriver att det går att dela rummet, men rummen som skapas blir ju himlans små. Det dör man förstås inte av, men jag tror det är en större grej för 17-åringen att tvingas bo i ett avdelat minirum än vinsten skulle vara för 8-åringen.

Min äldsta är 8, och han är inte alls i något enormt behov av ett eget rum än. Han hänger ärligt talat fortfarande mest där vi vuxna eller syskon är...

Och VAR flyttade du som 16-åring? Till farmor? Du kan ju inte hyra ngt eget.