Bo trångt ett tag - hur hade ni gjort?
Hur lång period tror ni att det hela handlar om och har ni verkligen suttit ned med 17-åringen, visat och berättat hur det hela går till, förklarat angående banken och allt annat som måste klaffa?
En 17-åring som tycker att allt sker över huvudet på denna, slår så klart bakut. Involvera henne i diskussionerna. Kolla in planlösningen, visa, berätta och låt henne ge vara med och bestämma, visa er budget, mäklarpapper, hyreskontrakt, ja, allt. Diskutera för- och nackdelar med olika varianter och låt henne vara med och "bestämma" hur syskonen ska få det bra. Låt henne involveras så mycket som möjligt. Hon är ju ändå snart vuxen.
Du skriver att lägenheten är "tänkt" som ett kortsiktigt boende. Har ni tydligt visat det här för 17-åringen, alltså att det här kommer att gälla ett halvår, eller ett år eller tre år - det är nämligen en väldigt stor fråga för en 17-åring. Om det gäller hela hennes "liv" tills hon flyttar hemifrån, så är det viktigt att ta in den aspekten.
Jag kan bara gå tillbaka till mig själv. Jag fick en sladdbror när jag var 16 år. Jag visste att jag skulle flytta först av mig och mitt andra syskon och när yngsta brodern var nästan 4 år så flyttade jag eftersom jag tyckte att han skulle ha ett eget rum. Min mamma var tröstlöst ledsen och bad mig att stanna kvar, men jag förstod inte riktigt det då, trots att hon hade inrett en vrå till honom, så KÄNDE jag att de bara väntade på att jag skulle flytta. Så var det givetvis inte, men jag kände det så, rakt in i mig.
En kompis till mig hade samma problem, som skulle separera från sitt barns pappa. Hon skulle köpa en 2:a och ge sovrummet till sin son, men då sade 18-åringen att "Jaha, men då kan jag ju lika gärna flytta", fast varken han eller mamman ville det. Det slutade med att mamman bor kvar med tonåringens pappa tills tonåringen flyttar hemifrån.
Jag tror helt enkelt att när man är tonåring och hjärnan ställer sig in på att man själv kommer att flytta hemifrån en dag, så är det lite extra svårt med stora förändringar som flyttar. Jag själv kände mig liksom undanskuffad, när min bror blev 4, men det var jag ju aldrig, har jag insett i efterhand. Det var bara svårt för min hjärna att ta till sig då, eftersom jag brottades med processen att snart vara vuxen och lämna hemmet, kontra det faktum att han inte hade ett eget rum och skulle ha mitt rum. (Vilket han i slutändan inte fick, eftersom min andra bror tog mitt rum när jag väl flyttade och bara det tog ett års tid, vilket jag tyckte var knasigt, för där stod mitt gamla rum kvar som något slags monument - tyckte jag.)
. Grejen var ju den också att hon fick lite kalla fötter i våras angående flytten (trots att det här är något vi diskuterat läääänge) och tyckte att vi skulle hyra en lägenhet till henne här i stan så hon kunde bo kvar. Det skaver nog lite överallt just nu tror jag.