Egentid

Men det är väl klart att det inte är så det ska vara. Vad säger din sambo? Varför går du med på detta? Lågt räknat så tränar han alltså minst tio timmar i veckan? Plus några timmars sovmorgon varje helg, hur många timmar kan det vara, runt fyra tim/helg? Så minst fjorton timmar per vecka har han egentid att göra vad han vill utanför familjen. Så då ska ju du också ha fjorton timmars egentid per vecka då du gör vad du vill. Vill han inte lyssna på dig så tycker jag att du under ett par veckors tid skriver ner exakt hur mycket tid han lägger på egentidsaktiviteter tex träna, sova, spela osv. Sedan presenterar du siffrorna för honom och berättar att from nästa vecka så kommer du att använda lika många timmar på egentidsaktiviteter. Gör gärna ett schema på när dessa timmarna tas ut. Tex om han sover till tio på helgen så berättar du att from nästa helg så kommer du ta ut dina timmar sju timmar på lördagen och sju timmar på söndagen med start kl. 10.00. Det betyder att du inte kommer hem igen förrän 17.00 på lördagen och 17.00 på söndagen. Detta är ett exempel. Tillåt inte honom att börja tjafsa om saken, bara säg att der är så det kommer att bli hädanefter.

Det verkar ju som att karln inte vill ha barn. Har ni verkligen pratat igenom detta? Nu är det ju för sent oavsett. Han får steppa upp. Jag kan dock inte förstå att man skaffar fler barn än ett (eller alls) när behovet av egentid är så stort hos den ena. Såg du inte detta komma alls? Man kan sällan ändra på en person. Hans livsstil kan ju inte vara något nytt och ändå skaffar du barn med honom? 

Både jag och min sambo behöver mycket egentid för att må bra. Vi har intressen som vi inte vill göra avkall på och har en spontan livsstil i övrigt. Därför har vi valt att inte skaffa barn. Egentid är ju något man får göra avkall på när man väljer barn, så enkelt är det. Vid ett barn är det kanske enklare att avlasta varandra men desto fler kan jag tänka mig att man behöver vara två..

Barnen har inte valt att komma till världen så nu får han allt ta sitt ansvar alt får du bita i det sura äpplet som väljer att skaffa tre barn med denna karln. 

Du har en sån där "härlig" partner som fortsatt leva som om han var barnlös, och du tillåter det. Det blir väl en gradvis förändring från att ni fick första barnet och du var föräldraledig. Inget unikt men att ni väntar nummer 3 och ff är så, är verkligen inte bra! 
Han gör detta för att han kan, stämmer väl bra in på er. 

En vän till mig hade liknande (men 2 barn). maken kom och gick som han behagade, också mycket på gym. Min kompis ville ha 1-2 ggr på gym också, i veckan men kunde nästan aldrig eftersom han inte var hemma. Hon tog upp detta många gånger och hans svar var ungefär "ja men det är klart du också ska gymma", men det gick inte att bestämma innan vilka kvällar hon kunde gå. I hans hjärna var det helt omöjligt att bestämma tex att han var hemma på tisdagkvällar så att hon kunde gå iväg kl 21.00. Hans gymtider gick före hennes, hans lust att träffa vänner efter barnen somnat gick före hennes. De grälade om detta flera gånger. De skilde sig till slut. 

Vill du inte at det ska bli som för min kompis måste du sätta ner foten nu - direkt. Parterapi om ni inte kan lösa det på egen hand. Han måste gå med på att förändra, vilja förstå att när man har så små barn kan man inte alltid bara fortsätta som innan., samt att ni är två vuxna som måste turas om.