Här samlas alla nattugglor!

Nu har jag latat mig tillräckligt, i morgon far jag med tidiga vindar som verkar komma från sydväst. Så jag lämnar er ett tag igen, men det var riktigt fint att skriva några rader med er. Ta hand om er, och all lycka till er, så ses vi igen!

Jag rör mig snabbt. Målinriktat men med ögon i nacken och periferin bevakad. Insikten dimper ned som en uppenbarelse. Varför rör jag mig alltid som att jag är sen? Som att livet hänger på det? Jag inser att jag har höga axlar och bålen spänd.

Det är som att tankarna får luften att gå ur mig. Kroppen drar ihop sig och jag stannar upp. Jag översköljs av trötthet och faller nästan ihop. Hade gråten varit min följeslagare så är det precis nu den hade kommit. Jag är såå trött. 

Jag får tillbaka fattningen och bygger tempo igen. Ljudboken avancerar framåt i örat. Jag inser att jag inte hört något som sagts på de 10 minuter jag vandrat. Det är alltid så när jag går hem från jobbet. Hjärnan är på högvarv och jag kan sällan ta in berättelsen jag har i örat.

Ja det är nog ett personlighetsdrag, vilket tillsammans med mitt andra personlighetsdrag att göra Karriär på arbetsuppgifter som är långt utanför min komfortzon är kortsiktigt förödande. Men jag blir bättre och bättre på det där faktiskt.
Jag har jobbat (medvetet) i 10 år på att lära mig hantera stress och förmågan är betydligt högre nu men också stressen och ansvaret.

Men jag är inte så orolig för egen del. Faktum är att jag söker detta elände lite. Jag mår lite bra av lidande. Det är väl ett självskadebeteende kanske men jag tror det mestadels kommer med positiva effekter.

Så det här är inget rop på hjälp eller sökande efter sympati. Att skriva här i tråden är terapi liksom. Det gör att jag inte behöver gnälla om det i min vardag. Jag biter ihop och lär Mig hela tiden att stänga av störningar.

Mitt nuvarande jobb är det mest påfrestande jag haft och För 5 år sedan (när jag fick ett erbjudande om liknande första gången) sa jag absolut nej. Nu var timingen Perfekt och det är rent ut sagt ett helvete. Men det blir lite bättre hela tiden och jag är övertygad om att jag ska ta mig igenom det och att det till slut blir en vardag av det med. 

Omställningen efter jobbet börjar gå bra. Den där pausen när jag stannar upp och liksom bara släpper allt verkar vara som en tryckventil. Tankarna är fortfarande igång där och då men det brukar tystna efter ett tag när hjärnan fattat att musklerna inte står i beredskap längre. När jag kommer hem är jag ganska hel igen.

Tack snälla Eurydike för din omtanke och att du hjälper mig sätta ord på det här.
Men se mig inte som ett svagt människovrak. Det är kanske så många uppfattar mig i verkligheten också men jag tycker tvärtom. Jag är handlingskraftig och stark. Löser alltid mina problem effektivt och målinriktat.

Det finns många som vandrar genom livet med återkommande problem och inte prövar något nytt för att bli av med dem. Man kanske bara väntar ut dem. Sån är inte jag. Och det är jag stolt över. 

God morgon nattugglor.

Ännu en dag nalkas. Missa inte att ta tillvara på de möjligheter som erbjuds och låt inte ev. bakslag stjälpa dig.

Hjälp dem som behöver hjälp. Ge kärlek till dem du vet förtjänar det.

Ha en fin dag.

Nu har jag landat i ett vintrigt hemland. Nu måste jag ta tag i allt annat, det här med arbete, utbildning och allt annat.

Inga sirener eller annat i sikt, däremot en annan märklig syn. Hon har hamnat, båten alltså, hos en annan alternativseglare som inte bara far ut om söndagarna då det är vackert väder. Hon kommer att se andra platser och köparen var ganska begeistrad av mina lösningar, prioriteringar och hur jag har tänkt. Det kändes trevligt. Vi kom i kontakt tidigt i höstas, så det blev bestämt så småningom efter informationsutbyte och allt möjligt sådant. Det kändes lite ledsamt så klart, så jaget, båten och naturen utgjort en treenighet. Men ibland är det dags att gå vidare till andra projekt. Dessutom hade det kunnat bli lite för dyrt med båtplats.

Hoppas allt är bra med dig!

Precis, jag hade helst inte velat sälja till vem som helst, om man får uttrycka sig så. Som det verkade kommer hon att få se både det ena och det andra, Svalbard fanns planer på, dit vill kanske jag också någon gång. Man får ju ett visst förhållande till båten. Jag fick den summan vi redan tidigare kommit överens om. 

Jo alltså norr om Färöarna såg jag något lysa i vattnet. Höll på att skymma. Ingen aning om vad det kunde vara. Då jag kom närmare såg jag att det guppande på och under ytan. En undervattenslampa eller dykljus. Tog kikaren och började spana efter ett fartyg och sådana där bojar och någon flagga som uppmärksammar på dykning. Åt sydväst såg jag en drivande liten båt utan någon i, ingen stor båt, en allmogebåt eller snipa. Det var inte vad man förväntade sig se där ute. En övergiven båt kan ha förklaringar, men lampan? Visst, den skulle ha kunnat trilla ur båten, kanske ha använts som arbetslampa eller dylikt. Men det skulle ju ha skett ganska nyligen i så fall. Kanske rentav att den har slitit sig från en större båt. Det är vad jag skulle gissa på. Men lite underligt var det ändå just där och så med lampan.

Goder afton alla närvarande tråddeltagare. Det varo en glader himmel när undertecknad flanerade hem från dennes dagsverke. Det bereder ro i själ och hjärta att emotta sådana fröjder för ögat.

Vi hava tillbringat mången afton i totalt mörker vilket gjorde åsynen av moder jords månklot till en sällsynt vacker tilldragelse. 

Att ljuset äro här har nog ingen som har vett och sans kunnat ignorera. 

Jag hoppas era magar är mätta och era sinnen utvilade. Mitt egna sinne längtar efter en god natts sömn och därför bjuder jag er adieu. Åtminstone till vakenheten inträder. Den kan ju inträffa ganska omgående som ni vana läsadre säkert vet.

Allt gott

Eder kamrat,

FredrikLiksom

Det hade varit fint det! Möjligheten föreligger ju. 

Ja, jag spanade ganska länge runtom, men såg ingen som flöt i vattnet, men heller inget fartyg eller annan båt. Försökte mig på ett anrop via VHF, men den hade lagt av, var problem redan tidigare med den. Kan vara en båt som slitit sig, den kanske är återfunnen. Nog för att jag sett lite grand, men oftast finns det någon förklaring, men inte alltid.

Inte rädd. Först nästan som hypnotiserad, havet som inte ens har en enhetlig yta längre, det spöklika vinandet i masten, stormen som enkelt fällde mig rakt över däck. Då jag till slut hade förskansat mig under däck och hörde och kände hur vågorna sköljde över funderade jag så klart på olika problem som skulle kunna uppstå. Jag har ingen livflotte, sjunker båten sjunker jag, å andra sidan flyter båtar bra och att överge en båt som flyter är generellt ingen bra idé. Om jag inte skulle kunna genomföra ett nödanrop, mayday alltså, har jag alltid haft med mig en liten vattentålig diktafon på vilken jag då skulle tala in position, vem jag är och vad som har hänt, stänga av, lägga i ett vattentätt fodral och ha den på mig. Då finns en förklaring åtminstone om något skulle hända och om kvarlevorna skulle hittas.

Det finns mycket jag är rädd för, jag är inte modig som person, men på havet har jag inte upplevt en sådan där skärande rädsla, det som finns att förhålla sig till är båten och tilliten till den, havet, vinden, kanske land och ens egna kunskaper. Viljan att leva, att uppleva, får en att agera, kämpa och att vara mitt i det som sker. Känslan att duga till. Fascinationen inför naturens krafter.

Allt behöver inte vara storslaget heller! Dessutom kan storslagenheten ligga i upplevelsen i sig, tystnaden en sommarmorgon då man kliver upp, att gå i bastun en kall vinterdag, allt möjligt. Jag skulle tro att du upplever mer i vardagen än vad jag gör. 

Det är inget jag funderar på i vanliga fall, men då man hamnar att lösa olika problem kommer ju även sådant in i ekvationen, men där stannar det. Jag har sett en del andra saker med, men jag ser mig som en feg person vid många andra tillfällen. Jag är rädd att gå förbi skrålande gäng, tar gärna en omväg, rädd för barer och pubar, socialt feg kanske man kan säga. Du är nog modigare. Men just havet har inte skrämt mig riktigt ännu åtminstone.