Här samlas alla nattugglor!
Jag tror att många kan känna igen sig i det där. Att man stressar i onödan eller att man planerar livet så oturligt att det är nödvändigt att stressa. Jag stressar för att jag alltid är sen och är en sådan där som lyckas sticka in tåspetsen eller väskan i dörren sekunden innan den stängs.
Men i ditt fall verkar det mer vara en onödig, inre stress. Det låter inte särskilt hälsosam, tyvärr, så fundera på vad du kan göra för att minska den. Kan du påverka dina arbetsuppgifter eller jobba med din inställning så att stressen minskar?
Att ha en omställningsperiod från olika roller, från jobb till privatliv, är ?normalt?, men du tycks ha en ovanligt jobbig omställning. Det kanske är därför du dras till självförbättring av olika slag? För att du vill hitta en lösning på de här problemen?
Ja det är nog ett personlighetsdrag, vilket tillsammans med mitt andra personlighetsdrag att göra Karriär på arbetsuppgifter som är långt utanför min komfortzon är kortsiktigt förödande. Men jag blir bättre och bättre på det där faktiskt.
Jag har jobbat (medvetet) i 10 år på att lära mig hantera stress och förmågan är betydligt högre nu men också stressen och ansvaret.
Men jag är inte så orolig för egen del. Faktum är att jag söker detta elände lite. Jag mår lite bra av lidande. Det är väl ett självskadebeteende kanske men jag tror det mestadels kommer med positiva effekter.
Så det här är inget rop på hjälp eller sökande efter sympati. Att skriva här i tråden är terapi liksom. Det gör att jag inte behöver gnälla om det i min vardag. Jag biter ihop och lär Mig hela tiden att stänga av störningar.
Mitt nuvarande jobb är det mest påfrestande jag haft och För 5 år sedan (när jag fick ett erbjudande om liknande första gången) sa jag absolut nej. Nu var timingen Perfekt och det är rent ut sagt ett helvete. Men det blir lite bättre hela tiden och jag är övertygad om att jag ska ta mig igenom det och att det till slut blir en vardag av det med.
Omställningen efter jobbet börjar gå bra. Den där pausen när jag stannar upp och liksom bara släpper allt verkar vara som en tryckventil. Tankarna är fortfarande igång där och då men det brukar tystna efter ett tag när hjärnan fattat att musklerna inte står i beredskap längre. När jag kommer hem är jag ganska hel igen.
Tack snälla Eurydike för din omtanke och att du hjälper mig sätta ord på det här.
Men se mig inte som ett svagt människovrak. Det är kanske så många uppfattar mig i verkligheten också men jag tycker tvärtom. Jag är handlingskraftig och stark. Löser alltid mina problem effektivt och målinriktat.
Det finns många som vandrar genom livet med återkommande problem och inte prövar något nytt för att bli av med dem. Man kanske bara väntar ut dem. Sån är inte jag. Och det är jag stolt över.