Hur hittar ni lycka?

Varje människa har sitt eget ansvar för att göra det bästa av sitt liv och skapa sin egen lycka. 

Vad som gör mig lycklig är allt från små saker i vardagen till större händelser i livet. Börjar man uppskatta de små detaljerna är det lätt att skapa en långvarig och hållbar lycka. 

Att se mina barn ha vuxit upp till egna självgående individer med fantastisk humor och handlingskraft gör mig lycklig. Att kunna njuta av naturen i solen gör mig lycklig. Att göra saker som går mig att må bra och som jag tycker om gör mig lycklig. Min motorcykel, min katt, mitt hem, mina vänner och familj, mitt jobb. Min älskade sambo. Att kunna resa. Att känna mig älskad, åtrådd. 

Jag lever med psykisk ohälsa och har diagnos och är oerhört ledsen för vad det ställer till med för mig i livet men jag är tacksam för att ändå kunna ha ett fullgott liv. 

Lycka?

Mitt barn. Standardmässigt svar men det är verkligen så just nu. Blev mamma förra året och det har givit mig en lycka, kanske för att det också tagit bort att fokus i mitt liv bara är på mig, utan att någon/något annat är otroligt viktigt.

(Därför jag tror att även ett barnlöst/barnfritt liv kan vara lyckligt om det fylls med något syfte som inte bara är en själv...)

Men för mig blev det ett annat lugn och lycka när mitt barn kom. Det gav mig känslan att jag är del i en lång kedja som fortsätter efter mig, vilket gav mig trygghet på något vis som är svårt att förklara.

Utöver det är lycka också tex promenader en sommarmorgon eller vårkväll när fåglarna kvittrar och allt känns möjligt, riktigt god glass en vanlig tisdagkväll helt utan anledning eller känslan av ett skönt träningspass (efteråt, när man är ritkigt trött). Eller känslan att vara ute och resa i husbil/bil med tält, när man tar dagen som den kommer och kan se nya saker, stanna på små roliga ställen och vakna upp och göra frukost av det man har med sig på sitt Trangiakök och skratta åt kombinationerna...

Ja, jag är lycklig men det är inte en konstant känsla utan som kommer och går. 

Insikten att jag själv bestämmer över hur livet ska se ut är definitivt en sån sak som gör mig lycklig. Kärlek, hobbys, naturen och lära mig nya saker är andra.

Men alltså, börja med att ta ner förväntningarna på lycka. Lycka är inget permanent tillstånd utan små vindar som kommer och blåser igenom livet då och då.

Jag är nöjd med mitt liv. Jag värdesätter det jag har och fokuserar inte på det jag inte har. Jag ser det vackra i små detaljer. En solig morgon, kan från barnen och ett skratt med maken- mer än så kräva inte för att jag ska tycka att det känns toppen.

Bra vänner och eget driv att göra stora och små utmaningar. Vill jag ha något riktigt mycket så ser jag till att få det- även om det skulle ligga 20 år i framtiden.

Jag känner något som kan likna lycka i alla fall när jag skriver. Det ger ett litet lyckorus, men varar inte så länge. Annars är jag väl inte så lycklig. Har alltid känt att det har saknats något i mitt liv, men jag lever mitt liv ändå. .

Jag är lycklig. Inte så där som en känsla då och då, utan som ett grundläggande tillstånd i mitt liv. Sen finns där så klart stunder av den mer euforiska lyckan, liksom det finns oro, ilska, ledsamhet, uppgivenhet, nedstämdhet och massor andra könslor, som alla tillhör livet. Men jag kommer snabbt tillbaka till grundkänslan som är lycka. 

Det som gör att jag för det mesta känner lycka är att jag trivs så bra i min vardag. Jag har ett jobb som jag älskar och som jag finner mening i, jag gör något som bidrar till en bättre värld och som även efter 15 år är superintressant och jag lär mig nytt hela tiden. Alla dagar är inte roliga, men de allra flesta. Jag har dessutom ett flexibelt jobb som tillåter mig att skita i allt och ta hand om mig själv när jag behöver det, alltså ta långlunch och bara sitta och prata med vänner eller en flexdag då jag bara slöar på soffan hela dan. 

Jag trivs också med min livspartner. Efter 12 år tillsammans så vill vi fortfarande tillbringa varje dag, varje stund tillsammans. 

Jag trivs i min bostad. Den är inget särskilt, en vanlig lägenhet, men varje gång jag kommer hem mår jag så ofantligt bra av att vara hemma. 

Mitt lilla barn ger mig så klart en lycka som inte kan liknas vid något annat. Föräldraskapet är tungt många gånger och förknippat med nycket oro, men det där känslan när man tittar på ens barn, eller när barney sover lugnt i ens famn, den är bara oslagbar. Mitt barn fylde inte ett tomrum för mitt liv var fullt och meningsfullt redan innan jag blev förälder, men det get definitivt ytterligare en aspekt. Sen valde jag att stanna vid ett barn för jag kände att jag ville orka att båda hänge mig åt mitt barn, och ha tid kvar till mitt jobb, till mig själv och till min partner. Jag upplever att jag har balans mellan de olika delarna i mitt liv, och det ger mig lycka. 

Sen ligger lycka och njutning nära varandra för mig, så jag försöker att varje dag ge mig själv njutning. Dey behöver inte vara sex även om det kan vara det, utan kan vara mängder olika njutningar som att äta gott, lyssna på musik jag älskar, vara ute i naturen, titta på en bra film, läsa en bra bok, få massage, göra något som är riktigt roligt osv. Huvudsaken är att ha så många stunder av glädje, lycka och njutning som möjligt varje dag, för lycka är inte en konstant känsla utan utgörs av många små stunder av välbefinnande. 

Det är väl kort om lycka i mitt liv. Om jag ska sammanfatta ännu mer så tror jag att grunden till min lycka finns i att jag har valt att forma mitt liv på det sätt som känns bra för mig. 

Lycka är inte alla förunnat och det finns olika vägar att känna något slags trygghet och lugn. Att man inte längre strävar efter något som man inte vet vad det är utan att man är tillfreds.
Det brukar också skiljas på den kortvariga och intensiva lyckan som liknas vid en "kick" och mer långvarig känsla av "flow". 

Det jag alltid har trott är att min liv ska få en mening när jag får barn. Men just på grund av min psykiska ohälsa känns det själviskt att skaffa ett barn under mina omständigheter med dålig ekonomi osv. Efter en uppväxt med psykisk misshandel och kronofogden som jagade familjen, vill jag verkligen inte utsätta mitt barn för.

Jag kan känna samma med att jag har de mesta jag velat ha, förutom då en stabil ekonomi. Har en fin lägenhet, en fantastisk sambo som om någon månad blir min make, hund och katt. Ändå har jag svårt att hålla fast vid den lyckan. Tänker tillbaka på misslyckanden och där sitter mitt fel. 

Känner igen mig i känslan av att det saknas något . Jag kan för stunden känna mig lycklig men dras alltid tillbaka in i andra tankar.