Ska jag stanna kvar i huset eller hyra lägenhet?
Jag och min man ska skiljas, vi är helt överens på den punkten. Problemet är att vi måste lämna ett riktigt bra område med bra skolor för vårt barn, mataffärer på gångavstånd, större affärer några minuter bort med bil, fina naturområden nära, stort och fint hus med stor trädgård, egna äppelträd och annat. Hittills har vi bara antagit att vi ska sälja huset men båda tycker att det är otroligt synd att förlora ett "drömhus" så här.
Nu har jag fått tag i en lägenhet för mig och vårt barn med inflytt i sommar, jag har inte skrivit under kontrakt än men de är väldigt tillmötesgående kring mina behov osv. Området är ok tror jag men har hört blandade åsikter om det, det finns en skola som verkar bra och det finns ett litet köpcentrum med mataffär, apotek osv. Det finns bra utrustning i lägenheten även om köksskåp och garderober har riktigt gammal standard. Det är så pass att vi kan klämma in oss där även om det är stort och hyran kostar ungefär samma eller lite mer än vad det här huset kostar per månad, inklusive lån och annat som vatten, el, sophämtning och försäkring. Det som skulle tillkomma är att jag antagligen skulle behöva hjälp med trädgården då och då men det är en mindre kostnad isf.
Så nu funderar jag på att maken kan flytta ut och jag bor kvar här tills vidare och betalar alla kostnader själv, eller om jag ska ta lägenheten istället. Vi är sams och han är ekonomiskt väldigt tillmötesgående, men jag tror inte vi har en möjlighet att gå vidare med relationen så det är inte därför jag funderar. Det är bara det att jag och barnet behöver ge upp så mycket av vår trygghet, av allt som jag älskar med att bo här och en flytt skulle bli rätt krävande också. Det slog mig precis bara nyss att det hade kunnat vara en lösning som vi inte pratat om tidigare. Vad tänker ni andra?
Jag lyfte frågan med maken, att jag och barnet kan bo kvar i huset men han sa i princip tvärt av nej. Han vill ha ut sina pengar ur huset "nu" vid en försäljning för han vill kunna köpa en lägenhet någon gång i framtiden, om ett eller ett par år som det lät i runda svängar. Då vill han inte behöva vänta på att jag hittar nytt boende och att vi tar en försäljning då. Man skulle kunna motargumentera att det tog mig mindre än tio dagar att hitta den lägenhet jag har blivit erbjuden nu (utan köpoäng i en storstad!) och att en försäljning ändå inte tar mer än en månad eller så där vi bor, men vi kom inte längre i diskussionen nu. Jag önskar att vi åtminstone hade kunnat vrida lite på frågan istället för ett blankt nej.