Det finns många trådar där en person i förhållandet får för lite sex. Oftast mannen men även kvinnor lider brist på sex i sin relation. Obegripligt för mig som man. Jag tycker att man ska knulla så mycket som möjligt innan man lämnar jordelivet. Hur ser det ut egentligen, svara och kommentera gärna
Svarade att jag får tillräckligt med sex. Är man som passerat 70. Frun vill nån gång i veckan vilket passar mig bra. Behöver lite hjälp av små blå piller men är inget konstigt i min ålder.
Svarade att jag får tillräckligt med sex. Är man som passerat 70. Frun vill nån gång i veckan vilket passar mig bra. Behöver lite hjälp av små blå piller men är inget konstigt i min ålder.
Svarade att jag får tillräckligt med sex. Är man som passerat 70. Frun vill nån gång i veckan vilket passar mig bra. Behöver lite hjälp av små blå piller men är inget konstigt i min ålder.
Kvinna, 38 år, i en relation sedan 1 år
Vi har sex ca 3 gånger i veckan vilket är tillräckligt och jag har inget behov av mer eller mindre sex. Ibland blir det mer, ibland mindre och jag har inget att klaga på. Känner mig fullt tillfredsställd och det verkar han också göra. Vi bor inte tillsammans.
Jag vill inte alls och lämnade min man sedan många år för att slippa utan att såra honom.
I efterhand säger han att han hellre levt med mig utan sex, men nu trivs jag för bra för att återgå till att leva ihop.
Kvinna 50+
I nuvarande förhållande är det hon som har högre lust, det är i princip varje dag. Men det är inga problem, lusten finns hos mig med så vi har det härligt ihop.
I mitt förra förhållande var det helt dött, nån enstaka gång i kvartalet och flera årslånga perioder av total torka. Då var det jag som led då jag ville mer. Kändes som att vara olyckligt förälskad i sin egen fru. Och det var faktiskt så det var, hon ville inte ha mig.
Som jag upplever det, och jag tror inte alla alltid tänker på det, så är det inte själva samlagandet som är det viktiga. Hade någon av oss skadat oss eller blivit sjuka så det inte gick att ligga hade man ju inte dumpat sin partner för det. Jag hade kunnat leva med min fru utan att ha regelrätt samlag, eller ens orgasm, resten av livet, bara lust och attraktion ändå hade funnits och uttryckts. För det är där det gör ont. Inte att man inte får stoppa kuken i fittan så att säga, utan att ens partner inte vill ha en. Hade jag fått kallbrand i snorren och den trillat av men vi ändå hade en känslomässig intimitet och ömsesidig attraktion hade det ändå gått bra. Men känslan av att den man älskar och hungrar efter avvisar en och inte har samma känslor tillbaka gör fruktansvärt ont när det inte blir bättre år efter år och man inte förstår vad man gör för fel eller om det är något fel på en.
Har man olika lust är det den som vill minst som har första tjing på vad som är en rimlig nivå på sexet, men avvisanden måste kompletteras med andra sätt att uttrycka närhet, intimitet och kärlek. Annars ligger den avvisade och ser sin älskades rygg och känner sig oälskad och bortvald. Ett enkelt "Nej tack, jag har inte lust ikväll. Men du ska veta att jag älskar dig ändå." följt av en kram hade varit alldeles utmärkt. Tystnad eller skuldbeläggande dödar kärleken.
I nuvarande förhållande är det hon som har högre lust, det är i princip varje dag. Men det är inga problem, lusten finns hos mig med så vi har det härligt ihop.
I mitt förra förhållande var det helt dött, nån enstaka gång i kvartalet och flera årslånga perioder av total torka. Då var det jag som led då jag ville mer. Kändes som att vara olyckligt förälskad i sin egen fru. Och det var faktiskt så det var, hon ville inte ha mig.
Som jag upplever det, och jag tror inte alla alltid tänker på det, så är det inte själva samlagandet som är det viktiga. Hade någon av oss skadat oss eller blivit sjuka så det inte gick att ligga hade man ju inte dumpat sin partner för det. Jag hade kunnat leva med min fru utan att ha regelrätt samlag, eller ens orgasm, resten av livet, bara lust och attraktion ändå hade funnits och uttryckts. För det är där det gör ont. Inte att man inte får stoppa kuken i fittan så att säga, utan att ens partner inte vill ha en. Hade jag fått kallbrand i snorren och den trillat av men vi ändå hade en känslomässig intimitet och ömsesidig attraktion hade det ändå gått bra. Men känslan av att den man älskar och hungrar efter avvisar en och inte har samma känslor tillbaka gör fruktansvärt ont när det inte blir bättre år efter år och man inte förstår vad man gör för fel eller om det är något fel på en.
Har man olika lust är det den som vill minst som har första tjing på vad som är en rimlig nivå på sexet, men avvisanden måste kompletteras med andra sätt att uttrycka närhet, intimitet och kärlek. Annars ligger den avvisade och ser sin älskades rygg och känner sig oälskad och bortvald. Ett enkelt "Nej tack, jag har inte lust ikväll. Men du ska veta att jag älskar dig ändå." följt av en kram hade varit alldeles utmärkt. Tystnad eller skuldbeläggande dödar kärleken.
nån mer som vill svara?
svarade att ja ville ha mer. Är 32. vi ses endast helger pga våra jobb. Ligger 1 gång mer dag då, så 4ggr i veckan blir det. På tok för lite. vill ha minst två gånger om dagen iaf . gärna morgon och kväll. Men som någon annan här inne sa, är inte beredd att offra relationen. Tycker om honom och är kär så nej .
Man, 36, sambo sen 6 år. Sen vårt andra barn kom känns det som varken jag eller sambon har lusten på topp, eller så tajmar vi inte våra lustar helt enkelt. Hoppas det är en period nu, saknar närheten även om mitt sug nte är som tidigare.
Var längesen man fått lösa det så ofta på egen hand (jobbar hemma till stor del...).