Hur ska man göra inför barn nr 2?

1. Skit i jobbet. Ditt liv och hur du vill leva det är viktigare än vad arbetsplatsen har för behov eller vad de tycker. Jag vet, lider av samma ångest eftersom jag själv lyckades bli gravid efter ett halvårs sjukskrivning och precis kommit tillbaka. Men det viktigaste är ju ditt liv och vad du vill. 

2. Förstod inte riktigt men var du själv med barnet? Eller ställer inte pappan upp bra?

Sitter i samma sits, eller ja min partner kraschade och vi vet inte heller, kommer man orka?! Överlever förhållandet en till? Hur får man ihop det? Hur mycket orkar jag med som redan tagit så stor del då min partner kraschat?!

Jobbet ska du inte bry dig om. Som du redan är inne på, ingen kommer tacka dig och du ska absolut inte låta stora livsval avgöras av skuldkänslor gentemot ditt jobb. Läget med personalen på din arbetsplats är inte din sak att sköta heller. Inte ditt ansvar.

Ingen kan svara på hur det blir med ett barn till i just ert fall. Folk upplever det olika, många tycker det är otroligt tufft, andra inte. Beror på vilket barn man får, ens egna förväntningar och krav på sig själv, avlastning osv. Om ni ska skaffa ett barn till så se till att verkligen tala igenom saken och vad ni förväntar er av varandra konkret. Inte bara ?jag vill att du hjälper till?. Mer hur ni ska dela upp nätterna exakt, ner till dagar per vecka (typ gör schema), hur föräldraledigheten ska fördelas och vilka specifika veckor/månader ni ska vara hemma, ?om jag sitter fast i amning (om du nu ska amma) ska du ta ansvaret för äldsta barnet och dess behov under tiden?, vem som lagar mat vilken veckodag, vem dom tvättar när osv. Konkreta saker som objektivt går att kolla om de efterföljs. Såklart med vetskap om att det kan komma att behöva ändras om/när andra barnet väl är här men det ska då ske genom samtal och samtycke från båda. 

Med detta sagt så tycker jag faktiskt att ni ska vänta med att försöka (om det är rimligt rent åldersmässigt). Jag brukar inte vara en sån som tycker folk ska vänta i onödan men det verkar ha varit väldigt mycket i ditt/era liv de senaste åren och det känns som du skulle behöva landa lite innan ev. syskonförsök. Kanske börja försöka till sommaren eller så, bara så ni får lite möjlighet att hämta andan först liksom.

Min partner fanns där, men ställde inte upp på något bra sätt. Jag vill inte vara bitter och arg på det som varit, jag tror att det var svårt för oss båda att bli föräldrar. För mig rent psykiskt, att ta hand om mitt barn var aldrig det svåra, men för min sambo tror jag att det var tvärtom. Han hade svårt att ta in föräldrarollen men mådde inte dåligt mentalt. 

Tack för din input, ja du har helt rätt vad gäller jobbet!

 Jag är bara ?rädd?, för att allting blir okänt igen?

Ja, det blir inte denna månaden i alla fall. Om det nu inte redan har hänt? Jag väntar i alla fall en månad till.
Ju mer jag tänker på det (vilket är tusen gånger om dagen), desto mer förvirrad blir jag och både kropp och själ vill bara sparka bakut i panik.

Det positiva är att jag kan prata med min sambo om detta, han förstår mig bättre nu. Han känner sig positiv till två barn och innerst inne vet jag att jag är det också.

Men som sagt, vi väntar ett litet tag till.

* Jag är rädd att det ska bli katastrof med 2 barn
På vilket sätt? Jag fick sannolikt en förlossningsdepression med första och var rädd för samma upprepning men det uteblev med andra. 
Det är mer jobb så påklädning eller ärenden som ska göras måste man avsätta och beräkna mer tid till. À och O för mig är att beräkna tillräckligt god tid så jag inte blir stressad och ett mamma-monster utan i lugn och ro kan fixa barnen och mig själv och hinna fram i tid. Jag har inte upplevt kaos men saker tar lenare tid för att man jobbar dubbelt så att säga. Samtidigt som det i många tillfällen är en hjälp att ha ett syskon som intresserar sig, leker och distraherar och underhåller när det behövs. 

* Ingen vill ju sätta 2 barn till världen och sedan ångra sig
Jag ångrar mig och saknar därför erfarenhet. 

* Hur påverkar det relationen? Vi har en ganska bra och framförallt stark relation, men vem vet om den klarar en curvball som ytterligare ett barn?
Din och din mans eller din och sonens? Jag var aldrig orolig för min och min mans relation men orolig för relationen till äldsta barnet. 

* Har man plats? Just nu har vi 2 sovrum, ett åt oss och ett åt sonen, då får de dela senare
Våra delar sovrum. Det är inte ovanligt att barn sover i spjälsäng i föräldrarnas sovrum de första 2-3 åren. Ni har tid på er att ta tag i det problemet innan eller om det eventuellt uppstår. 

* Kommer folk och familj att bli glada för oss? Ja, självklart är det vi som främst ska vara glada - men ingen vill väl höra ett "Jaha?" och en axelryckning. Ingen aning. Våra släckningar gav inte mycket av reaktioner. Men de gjorde dem inte vid första barnet heller. Tror det är högst ovanligt. 

* Blir det magiskt att ha 2 barn?
För mig är svaret ja. Men med det sagt så saknar jag den tajta relationen jag och äldsta hade innan. Nu är det en person till och barnen har en tajt relation men vår är sämre eftersom tiden inte räcker till, att lillen alltid är närvarande. 

* Vad händer med första barnet när nr 2 föds? Påverkan, känslor? 
För oss ville äldsta ganska länge trycka tillbaka liten i magen igen. Det var inte så kul som förväntat. Mest skrik och att mamma var upptagen. vi försökte förbereda  med att det tar tid innan man kan leka med syskonet, att mamma blir mycket upptagen med baby etc. Men det var inte tillräckligt (osäker på om det ens är möjligt att förbereda så ett så litet barn förstår vad ett syskon innebär). 

* Men det som bekymrar mig mest: HUR SKA JOBBET TA DET HÄR?

De borde se det som positivt med tanke på ditt yrke inom förskolan? I annat fall skit i vad de tycker. En proffesionellt arbetsgivare vet att det är en begränsad tid och att det är minerad mark att hinta missnöje på grund av att en anställt blir gravid. 

Jag är orolig över hur det ska påverka både vår vuxenrelation men också relationen till min son, det känns som att med en liten bebis till kommer tiden inte att finnas till att göra saker ihop med honom. Typ gå till lekplatsen eller åka nånstans exempel till lekland, titta på film, gå ut med hunden eller till affären. 

Kanske är det så att jag saknar tiden då han var bebis, just för att jag inte fick/kunde njuta av den fullt ut då jag var så deprimerad och kände att jag behövde kasta mig in i saker.
Han var underbar, mysig och lätt som bebis (är fortfarande) Kanske hoppas jag bara på att få igen den tiden på något sätt, och det blir ju inte så.
Det här kommer ju att vara en annan individ och som blir en till medlem i familjen, min son blir ju inte bebis igen för det liksom. 

Men på dem bra dagarna, när jag faktiskt kan se saker utifrån vad de är (händer faktiskt korta stunder) Då känns det rätt och spännande med ett barn till... 

Jag lyfte mina tankar och känslor för min sambo idag. Att jag både vill ha syskon och uppleva nästa steg i vårt familjeliv, samtidigt som jag är rädd för att det kommer att medföra situationer som jag inte vet hur jag ska hantera.
Han tog det jättebra och stöttade verkligen mig i mina tankar!

 Jag tänker främst på hur jag och min sambo kommer att påverkas av två barn, innan har vi kunnat lämna sonen hos farmor och farfar när vi velat gå på bio eller ha en liten date. Detta har vi kunnat göra från ganska liten ålder, typ 8 månader. Men med 2 barn blir det ju en helt annan sak, ?hur ska vi någonsin kunna gå på bio igen?? 

Nu låter det som att jag bara vill ut och ha kul, nej så är det inte. Jag är bara rädd att bli låst och helt förlora det lilla sociala umgänge jag har kvar. 
Mina två bästa vänner har jag redan förlorat, så det som finns kvar är min sambos vänner som vi träffar i klump vid olika tillfällen. ?Om vi har 2 barn, kommer det fortfarande gå?? 

Ja det är mycket sånt, och att jag är rädd för att få ett enormt krävande barn. 

Tiden går så himla fort, den korta tid du inte kan ta med en baby och ha koll på sonen på exempelvis ett lekland susa förbi. Du och din man kan alternera på vem som åker med sonen eller åka hela familjen och turas om att springa efter sonen. Från minsta var 1 år så tog jag med båda på lekland själv några gånger (men det är en övning både för fysiken och psyket?). Lekparker är enkelt att gå till om babyn kommer sova i vagnen. Bara att tajma lekstunden med sovtiden. 

Jag menar inte att det är enkelt utan det krävs mer planering och mer energi men det är möjligt att göra allt den man gjorde innan. 

För min egen del så var lillen en revansch eftersom det jag slapp förlossningsdepression. 

Att lämna två barn till en släkting eller dylikt saknar jag erfarenhet av. Hur stor är sonen? Har han egna vänner så är det helt ok att han exempelvis är hos bästa kompisen på besök medan lillasyskonet är hos farmor och ni eventuellt går på bio eller på resturang. Den tiden innan barnen får egna vänner som de besöker går också väldigt snabbt. 

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, när jag läser era beskrivningar på hur man kan ha det så känns det ju helt genomförbart!
Och det vet jag ju att det är också, bara man är med i tanken och planerar. 

Det känns som att min sambo har vaknat nu och faktiskt förstår att det krävs en del av honom också, innan har jag skött ungefär 85 % av både hushåll och vårt barn samtidigt som jag varit långt under isen i depression.
Men det känns skönt att det verkar som att vi tagit oss förbi den värsta biten där.

Sonen har precis fyllt 2 år, han har inga kompisar eller så. Jag vet inte om det kommer att bli så mycket av vår vuxentid när barn nr 2 är kommet, men å andra sidan har vi inte tagit ut jättemycket tid för det under dessa två åren heller. 

Jag antar att man får se hur det blir med den biten. Jag är andra barnet av tre stycken och när vi var ca 3-4 år minns jag att vi passades av både farmor och farfar men även mormor, allihop samtidigt.

Men det är ju klart att jag älskar att vara med mina barn, inte tusan vill jag ha barn för att få passning åt dem. :) 
Jag tror att det kommer att bli bra till slut, jag är så glad och tacksam över att det finns snälla och hjälpsamma människor här på forumet som försöker att stötta andra.

 Det ska ni ha tack för!

Jag tror att mycket kommer att falla på plats om ni väntar ett par månader med att försöka få barn. Under den tiden kommer du hinna landa på jobbet och i livet lite mer. Du hinner även se dig omkring och få konkreta exempel på hur det verkar vara att ha två barn. Måste ju finnas barn på ditt jobb till exempel som har fått småsyskon, observera hur dessa mammor hanterar sin vardag.

Att ta hand om en bebis och en 3-4 åring själv är i vissa stunder skitjobbigt och stressande, men i andra stunder går det galant.