Hur ska man göra inför barn nr 2?

* Jag är rädd att det ska bli katastrof med 2 barn
På vilket sätt? Jag fick sannolikt en förlossningsdepression med första och var rädd för samma upprepning men det uteblev med andra. 
Det är mer jobb så påklädning eller ärenden som ska göras måste man avsätta och beräkna mer tid till. À och O för mig är att beräkna tillräckligt god tid så jag inte blir stressad och ett mamma-monster utan i lugn och ro kan fixa barnen och mig själv och hinna fram i tid. Jag har inte upplevt kaos men saker tar lenare tid för att man jobbar dubbelt så att säga. Samtidigt som det i många tillfällen är en hjälp att ha ett syskon som intresserar sig, leker och distraherar och underhåller när det behövs. 

* Ingen vill ju sätta 2 barn till världen och sedan ångra sig
Jag ångrar mig och saknar därför erfarenhet. 

* Hur påverkar det relationen? Vi har en ganska bra och framförallt stark relation, men vem vet om den klarar en curvball som ytterligare ett barn?
Din och din mans eller din och sonens? Jag var aldrig orolig för min och min mans relation men orolig för relationen till äldsta barnet. 

* Har man plats? Just nu har vi 2 sovrum, ett åt oss och ett åt sonen, då får de dela senare
Våra delar sovrum. Det är inte ovanligt att barn sover i spjälsäng i föräldrarnas sovrum de första 2-3 åren. Ni har tid på er att ta tag i det problemet innan eller om det eventuellt uppstår. 

* Kommer folk och familj att bli glada för oss? Ja, självklart är det vi som främst ska vara glada - men ingen vill väl höra ett "Jaha?" och en axelryckning. Ingen aning. Våra släckningar gav inte mycket av reaktioner. Men de gjorde dem inte vid första barnet heller. Tror det är högst ovanligt. 

* Blir det magiskt att ha 2 barn?
För mig är svaret ja. Men med det sagt så saknar jag den tajta relationen jag och äldsta hade innan. Nu är det en person till och barnen har en tajt relation men vår är sämre eftersom tiden inte räcker till, att lillen alltid är närvarande. 

* Vad händer med första barnet när nr 2 föds? Påverkan, känslor? 
För oss ville äldsta ganska länge trycka tillbaka liten i magen igen. Det var inte så kul som förväntat. Mest skrik och att mamma var upptagen. vi försökte förbereda  med att det tar tid innan man kan leka med syskonet, att mamma blir mycket upptagen med baby etc. Men det var inte tillräckligt (osäker på om det ens är möjligt att förbereda så ett så litet barn förstår vad ett syskon innebär). 

* Men det som bekymrar mig mest: HUR SKA JOBBET TA DET HÄR?

De borde se det som positivt med tanke på ditt yrke inom förskolan? I annat fall skit i vad de tycker. En proffesionellt arbetsgivare vet att det är en begränsad tid och att det är minerad mark att hinta missnöje på grund av att en anställt blir gravid. 

Jag är orolig över hur det ska påverka både vår vuxenrelation men också relationen till min son, det känns som att med en liten bebis till kommer tiden inte att finnas till att göra saker ihop med honom. Typ gå till lekplatsen eller åka nånstans exempel till lekland, titta på film, gå ut med hunden eller till affären. 

Kanske är det så att jag saknar tiden då han var bebis, just för att jag inte fick/kunde njuta av den fullt ut då jag var så deprimerad och kände att jag behövde kasta mig in i saker.
Han var underbar, mysig och lätt som bebis (är fortfarande) Kanske hoppas jag bara på att få igen den tiden på något sätt, och det blir ju inte så.
Det här kommer ju att vara en annan individ och som blir en till medlem i familjen, min son blir ju inte bebis igen för det liksom. 

Men på dem bra dagarna, när jag faktiskt kan se saker utifrån vad de är (händer faktiskt korta stunder) Då känns det rätt och spännande med ett barn till... 

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, när jag läser era beskrivningar på hur man kan ha det så känns det ju helt genomförbart!
Och det vet jag ju att det är också, bara man är med i tanken och planerar. 

Det känns som att min sambo har vaknat nu och faktiskt förstår att det krävs en del av honom också, innan har jag skött ungefär 85 % av både hushåll och vårt barn samtidigt som jag varit långt under isen i depression.
Men det känns skönt att det verkar som att vi tagit oss förbi den värsta biten där.

Sonen har precis fyllt 2 år, han har inga kompisar eller så. Jag vet inte om det kommer att bli så mycket av vår vuxentid när barn nr 2 är kommet, men å andra sidan har vi inte tagit ut jättemycket tid för det under dessa två åren heller. 

Jag antar att man får se hur det blir med den biten. Jag är andra barnet av tre stycken och när vi var ca 3-4 år minns jag att vi passades av både farmor och farfar men även mormor, allihop samtidigt.

Men det är ju klart att jag älskar att vara med mina barn, inte tusan vill jag ha barn för att få passning åt dem. :) 
Jag tror att det kommer att bli bra till slut, jag är så glad och tacksam över att det finns snälla och hjälpsamma människor här på forumet som försöker att stötta andra.

 Det ska ni ha tack för!