Är han otrogen?

Tack för råd. 

(jag var kanske otydlig med det jag skrev om svar, jag menade att jag är ny här och vet inte om man ska trycka på nåt speciellt ställe för att fråga/svara på rätt persons svar till mig eller om det bara hamnar längst ner i tråden) 

Jag är tacksam för alla svar jag får. Ska prova olika sätt för att hålla mig ok igenom detta. Just nu fann jag tröst i Framgångspoddens avsnitt med bl.a. Björn Natthiko Lindeblad. Det kommer gå upp o ner ett tag, är medveten om det. Tack alla.

DU har inte drivit honom till det. Det han gör mot dig är otroligt elakt och det har varit hans eget val att vara otrogen och svika dig istället för att ta tag i det riktiga problemet, och prata om det. 
Du ska inte behöva leva med en person som behandlar dig illa! 

Det kommer att bli bättre med tiden och du kommer att ha det så mycket bättre utan den idioten. 

Jaha, nu för första gången någonsin när jag gjort klart för honom att det finns ingen möjlighet att fortsätta relationen så bryter han ihop-lyssnar och påstår sig förstå mig bättre o erkänna att han har stora problem som han vill ta tag i. Han ska ta egen psykolog och börja ta tag i sig, inser när jag berättar att han har problem som han förnekat. Jag har sagt att det är för sent men vacklar såklart då jag ej sett denna förståelse förut.
Jag kollade de fem sorgestegen och ser att för hans del är han i ilska och även fastnat där och sen så tydligt nu i fasen förhandlingsläge?. Jag har bokat en visning på en lägenhet iaf och tänker gå dit? o känner in några dagar till?kanske att jag ger han en chans även om jag är idiot då?. Skulle jag ge en chans så vet jag ju isof klart o tydligt att jag klarar av att bestämma mig senare om det faller in i samma mönster, ge det en lagom rimlig tid. tänkte Först att vi går isär och får isof se om vi hittar tillbaks framöver? men tänker på barnen? om jag sliter upp dem för fort?Kanske helt galet med tanke på att jag egentligen tror det är aningen för mycket att komma tillrätta med men ändå?.

(Många fel tecken, inte frågetecken som jag skrev, blev så när jag postade)

Det finns inget att haka fast sig vid. Han säger det han tror att du vill höra. Fortsätt med dina planer så ser du om han står för vad han säger och söker terapi, men jag slår vad om min månadslön att han inte kommer göra det. Och tro mig, det skulle han knappt kunna om han ens tänkte för det är såna köer för folk med riktiga problem, som suicid mm Bra att du inser vad han håller på med iaf!

Se lägenheten, skaffa nåt eget men ge honom INTE en chans till förrän du ser att han bättrar sig, på lång sikt! Det innebär: ni gör slut, du flyttar ut, han jobbar på sig själv ett halvår minst och ni ska inte ha kontakt helst heller under tiden. Sen kan han återkomma. Och då tar man det långsamt, låååång tid av bara dejting utan att vara ett par. Då borde du se vad han går för. Men: det går lätt att påstå att man gått hos psykolog medan han i själva verket suttit hemma och tyckt synd om sig själv. Sorry, men jag har väldigt låg bs-tröskel på såna där människor.

Du måste hålla dig öppen för andra möjligheter, du har påbörjat din resa men är långt från fri. Du funderar redan på att ge honom en chans till! Det är en varningssignal för att du har arbete att göra med dig själv. Terapi vore en jättebra idé för dig också för just nu är du medberoende. Det bästa du kan göra för era barn är att vara en fast punkt i tillvaron, och det innebär just nu att lämna honom, för de kan inte må bra i det där hemmet. Och det innebär också att inte springa tillbaka så fort han vinkar med lillfingret och påstår sig "förstå" en massa.

Låter otroligt klassiskt att när det blir seriöst att dom kommer bli lämnade så ska dom prompt ändra sig.
Du får känna själv hur du känner, och att du ska ha drivit han till det är sånt jävla skitsnack. Nu har ni levt otroligt länge tillsammans så jag kan igentligen inte relatera så till det, har varit tillsammans med min sambo snart 4 år. Men för min del skulle jag nog aldrig komma över sveket av om han var otrogen och sen aktivt försökte. Skulle aldrig kunna lita på han igen. Tror barnen kommer förstår, plus ska du tänka på dig själv också 

Säger som flera andra här: Att han ska ta tag i problemet kan vara sant, men är det antagligen inte. Han har panik, men min erfarenhet av liknande situationer är att det även uppstår panikåtgärder för den drabbade, som själv börjar grubbla, ska man ge det en chans eller inte, stackars barnen, ska vi slita upp dem osv osv. Men, at the end of the day: Tror du att du kan lita på honom igen någon gång? Otrohet är otroligt tillitsskadande. Saken i sig, att han legat med någon annan är illa nog, men det är inte det sexuella som är värst tycker jag. Det som är värst är att han kan ta det steget att förstöra tilliten, vart finns då omtanken om det som är du, och ert? 

Jag hade nog flyttat och låtit honom ta ansvar för sitt eget liv. Menar han då allvar och faktiskt gör något åt sig själv och sitt mående, så kan det vara värt att försöka igen. Men, du ska inte bära ansvaret för att han ska fixa sitt liv. Var och en ansvarar för sina egna känslor och sitt eget beteende, men i processen kan det ju vara fint om du också tar fullt ansvar för din del i det hela och för det du eventuellt har brustit i, inte minst för ditt eget inre lugn. Glöm bara inte bort att i vad du nu än kan ha tänkas gjort som "fått honom att" (billig skuldbeläggning av honom) var det inte du som valde att ljuga och ligga runt och anklaga honom för ditt egna agerande. Den skulden är hans, och ingen annans. 

Hur öppen är han med sin otrohet och hur många har han träffat, vet du hela sanningen på omfattningen. Han kan ju inte skylla sin otrohet på dig. Jag vet inte hur du är OM du ens vill veta. Klart är att han har sett som sin rätt att få sex om det inte har fungerat mellan er. Hur har han hittat dem. Får du titta i hans telefon och dator nu eller har han raderat allt. Bryr du dig inte så mycket om otroheten så kanske du redan har bestämt dig att du inte orkar mer. Jag tycker du ska tänka på dig själv först. Barnen mår inte bra om inte du och din man har det bra ändå, då är det bättre att dela på sig. Det kommer vara jobbigt ett bra tag men det kommer bli bättre. Har genomlevt det själv.

Ni har så rätt, det är bra för mig att höra. Jag berättade även för min närmaste arbetskamrat. Att redan vackla efter 24timmar är väl förståligt men samtidigt blir jag besviken på mig själv, att jag faktiskt sitter i en soppa så djupt då att jag typ gett upp. 

Han har inte utvecklat o berättat nåt egentligen, och visst är det skönt att han börjar fatta lite vad han ställt till med, men jag får inga bra vibbar av att han fixar att ändra nåt. Jag är ju medberoende i detta det är tydligt då jag tror att jag är klok och att han behöver min hjälp i att läka sig själv, Han säger detta att han känner att detta är FEL, att det ska vara vi och att han vill jobba med sig själv men tillsammans med mig. 
Han vet ju hur han ska spela mig.
Jag kämpar på, kommer gå upp och ned. tror ochså att vacklandet är av oro för att klara det praktiskt och ekonomiskt då jag inte har några nära relationer som kan hjälpa mig, de är hanns kontakter i första hand.

Bara att ta dig igenom, ta dig ut. 
Kommer att lätta med tiden, jag lovar!
Du har fått många kloka råd redan i tråden och jag vill inte repetera dem.