Jag och min man har efter flera år av egna försök och 6x IVF bestämt oss för att gå vidare med äggdonation. Redan nu I januari planeras insättningen. Jag är både otåligt exalterad och nervös. Finns det någon medsyster här I forumet som vill dela tankar, tårar och glädje med mig så får du gärna hoppa in här.
Sagan
Var det första återföringen med äd? Förlåt om jag frågar det ni redan skrivit
Vi fick besked från kliniken idag att vårt andra embryo inte utvecklats vidare. Av totalt 15 ägg från unga donatorer har vi bara lyckats få två blastocyster som har varit ok. Den ena blev en kemisk graviditet och den andra ruvar jag på, RD1 idag. Det känns nästan osannolikt att det ska gå bra den här gången efter alla motgångar, men jag hoppas så mycket som jag vågar ????????
Lycka till ni andra också!
Å nej vad tråkigt! Men den här kanske är guldägget. Vi håller tummarna för det. Uppdatera hur det går?
Gör du i stimulerad cykel ?
Å nej vad tråkigt! Men den här kanske är guldägget. Vi håller tummarna för det. Uppdatera hur det går?
Gör du i stimulerad cykel ?
*inget toppenbra embryo skulle det stå. (Kan man inte redigera tidigare inlägg på något sätt?)
Tack snälla ni för lyckönskningarna
Nu sitter jag på tåget på vägen hem. Allt har gått bra idag, vilken lättnad! Embryot är fem dagar gammalt och kunde inte se bättre ut enligt läkaren. Två till frysen och några till som de odlar vidare till imorgon för ev frysning.
Hoppas på fler till frysen imorgon men annars är jag riktigt nöjd med hur det har gått idag. Kul med en bra dag med allt elände som varit hittills med IVF processer.
Test om två veckor.
Precis samma här allt känns väldigt ovisst. Första dagen var jag överlycklig men ju fler dagar som går desto mer börjar jag tvivla. Än är det för tidigt att känna något men det är ju helt oundvikligt att inte börja känna efter och börja analysera minsta stick eller nästan vad som helst i kroppen. Efter varje "analys" så konstaterar jag att jag inte känner något och så blir jag ledsen. Önskar att jag bara kunde stänga av huvudet och njuta av annat.
Jag är iallafall mer hoppfull denna gång i och med att det är första gången med donerade ägg och chanserna borde vara större en tidigare. Det är väl det som gör att jag vågar hoppas lite.
Men dagarna bara kryper fram!! Hur ska vi få tiden att gå..
Hej, jag hoppar gärna in i denna tråd. Jag och min sambo har försökt i två år utan resultat. Två avbrutna IVF behandlingar då jag svarade för dåligt på stimuleringen. Nu har vi äntligen fått en matchning på äggdonation! Donatorn lämnar ägg redan på tisdag! Spänd och förväntansfull på samma gång. Håller tummarna för äggen utvecklas som dom ska. ????
Precis samma här allt känns väldigt ovisst. Första dagen var jag överlycklig men ju fler dagar som går desto mer börjar jag tvivla. Än är det för tidigt att känna något men det är ju helt oundvikligt att inte börja känna efter och börja analysera minsta stick eller nästan vad som helst i kroppen. Efter varje "analys" så konstaterar jag att jag inte känner något och så blir jag ledsen. Önskar att jag bara kunde stänga av huvudet och njuta av annat.
Jag är iallafall mer hoppfull denna gång i och med att det är första gången med donerade ägg och chanserna borde vara större en tidigare. Det är väl det som gör att jag vågar hoppas lite.
Men dagarna bara kryper fram!! Hur ska vi få tiden att gå..
Hej, jag hoppar gärna in i denna tråd. Jag och min sambo har försökt i två år utan resultat. Två avbrutna IVF behandlingar då jag svarade för dåligt på stimuleringen. Nu har vi äntligen fått en matchning på äggdonation! Donatorn lämnar ägg redan på tisdag! Spänd och förväntansfull på samma gång. Håller tummarna för äggen utvecklas som dom ska. ????