överreagerar jag eller har sambon rätt?

Varför är du rädd för att låta sonen bestämma?

Det du beskriver verkar ju inte bara vara läggdags för barnets skull utan en (inte helt ovanlig) rädsla för att barnet ska vilja vara med och bestämma.

Jag tycker såhär: det är helt okej med oika regler hos olika föräldrar - barn klarar det! Det är alltså inget problem om din sambo inte har samma regler som du, så länge ni då inte är ansvariga för barnet samtidig (dvs. tex. inte natta honom samtidig). Fast om du känner väldig stark om en viss sak och tycker att det är dålig för ditt barn att göra som din sambo gör, bör det såklart diskuteras och ni får komma med argument och "bevis" om det behövs.

Samtidig håller jag med dig om din sambos frågor till barnet. Små barn kan inte hantera så många val och dessutom är det än total överbelastning för ett barn att få fråga efter fråga efter fråga. Det gäller i lugna situationer, men ännu mer när barnet är upprörd. Det gäller inte bara barn heller - föreställ dig själv i en situation där du kanske är ledsen eller trött eller slö eller vad som helst, inte vill göra någonting din sambi ville göra, och som följd blir bombaderad med frågor om vad du vill göra. Det bara förvärra situationen.

Ja och nej. Barn mår inte bra av för många val och vissa saker kan man inte kompromissa med. Men saker som inte spelar någon roll är det bra att ge barnet lite makt över. Då kan man förhoppningsvis samla ihop lite goodwill till när det verkligen räknas.

Däremot tror jag att det är bra att försöka förstå vad barnet vill oavsett om barnet får bestmma eller inte. Jaha vill du inte sova. Jag förstår att det är roligare att vara vaken och leka men vi måste sova ändå så att vi orkar gå upp. Bekräfta barnets besvikelse och visa förståelse utan att ge med sig.

För att jag har svårt och tro att någon som inte har fyllt 2 år vet som är bäst för dem. Inte för att jag inte ger val, vilket jag gör, men för att jag som förälder är ansvarig för hans välbefinnande men att det är också jag som sätter upp hur det ska vara hemma. Om han får välja var ska han sova varje kväll så tror jag att han förstår att han kan påverka sin läggning för natten och typ göra annat istället och på så vis slippa sova, vilket han tydligt inte vill.

Om han vill ha på sig stövlar eller sneakers när vi ska ut och leka så bryr jag mig inte såklart.

Jag tänkte faktiskt på det; att han förstår att vi förstår olika. Men är det verkligen bra att det inte är konsekvent hemma? Om något så är det väl hemmet som ska vara konsekvent, pålitligt och förutsägbart, tänker jag i alla fall.

Precis så. Jag tänker också att om han är helt utom sig och får utbrott och då ska han försöka ge svar på en fråga? Han kan ju inte ens kontrollera sina egna känslor ännu mindre ge svar på en flervalsfråga.

Ok, men skulle du säga att i denna situation att vi ska ge efter och se vad han vill eller bara som du säger bekräfta och återgå till hans säng ?

Jag brukar prata med honom och säga att "vi ska sova nu " "imorgon ska vi fortsätta leka " eller något sådant. Jag tänker mer på att jag vill inte visa eller antyda att det finns något annat val än att stanna i sovrummet och vila. Medan min sambo vill bara att han ska sluta skrika ...

Att ställa en massa frågor till små barn skapar nog bara mer stress hos barnet, speciellt om man inte ställer "rätt" fråga och barnet bara fortsätter gråta/skrika för att det inte når fram till er föräldrar. 

Man behöver skapa ett lugn hos sig själv så att barnet också kan lugna sig. Man ska inte uppmuntra skrik förstås, men barn fortsätter ofta skrika om de inte känner att det är en lugn atmosfär hos föräldrarna. Man måste försöka lyssna in och förstå barnet, men det är inte alltid så lätt så man behöver ha tålamod. Så små barn kan inte alla ord så det blir svårt för dem att förklara vad de vill. Kanske behöver de hellre ibland visa/peka osv. 
Man kan krama om, ha barnet i famnen (om barnet inte sprattlar i panik, då är det ingen bra ide), för att försöka skapa ett lugn, 

Jo, jag tänker att han inte behärskar hela kommunikations-delen än samt att han kan inte kontrollera sina känslor så väl och därför är det helt onödigt att förvänta sig ett rimligt svar från honom.

Vi brukar krama om honom, ta upp honom i famnen, vagga lite grann för att lugna honom innan vi lägger honom i sängen. Men han är så otroligt, och jag menar otroligt till det absurda, viljestark och kan skrika och sprattla tills han somnar. Men det kanske inte gör något om han somnar så i sängen? Han har nämligen aldrig varit såhär svår förut med läggningen. Lite off-topic men men

Jag tänker att mycket varierar över tid och med barnens utveckling. Att börja skrika och sprattla vid läggning helt plötsligt, börja trixa med maten etc. Det är sånt som kommer och går.

Jag håller också med om att barn för det mesta lär sig hantera situationer på olika sätt beroende på hur föräldern beter sig, och om föräldrarna är olika till sättet. Men man ska ju inte aktivt motarbeta varandra. Eller köra helt olika stil så att man förvirrar barnet. 

Att fråga ett så litet barn vad hen vill håller jag med om som  någon skrev, det är inte rimligt att ställa frågan. Och det är inte heller rimligt att förvänta sig något slags vettigt svar av någon som tex. inte vill gå och lägga sig.

Utan då tror jag mer på den stilen du beskrev att man bara lugnt och sansat tar barnet tillbaka till sängen och repeterar att nu är det dags att sova, nu ska vi sova, nu ska vi lägga oss. Inte för att barnet ska må dåligt och kapitulera för det handlar inte om det i detta läget. Utan att skapa rutin; nu är det kväll, vi har borstat tänderna och tagit på pyjamas och nu ska vi sova.
Där håller jag helt med om förutsägbarheten. Barnet (och en själv!) behöver rutiner. Ju enklare desto bättre.

Och något som jag försöker tänka på är att aldrig underminera den andra föräldern framför barnet. Jag kan tycka att den linje som min man driver är onödig ibland. Jag personligen (om han inte varit hemma) hade låtit barnet få vad det nu är vi har en konflikt om. Men nu var jag inte på plats när frågan aktualiserades, han har fattat beslut om att hantera det på det här sättet och då lägger jag mig inte i. För DET kommer barn att lära sig och ta fasta på. Utan han får reda ut det och så kan vi prata om det senare ifall det uppstår igen eller orsakar problem på något sätt. 

Enda gången vi brukar gå in och bryta är just ibland vid läggning när man märker att det låst sig. Om jag har försökt i 50 min att få barnet ligga, läst sagor, vyssat, sjungit osv så kan jag nästan bli tårögd av tacksamhet om han kommer in och bryter. 5 min senare kommer han ut från sovrummet och ungen sover så bara vips! Ibland behövs bara det. Men annars tycker jag inte att man går in och "stör" om det inte är på väg att ske något som är direkt skadligt.

Så länge ingen av föräldrarna utsätter barnet för direkta faror, misshandel eller annan kränkande behandling så kan var och en göra på sitt eget sätt. Precis som det är viktigt för barnets utveckling att föräldrar med olika modersmål pratar sina egna språk med barnet, så är det viktigt att man är sig själv när det gäller tex gränssättning, tror jag. Människor är olika, det som är ok för vissa är inte ok för andra, det är liksom helt naturligt och något som även väldigt små barn kan ta till sig och förstå.

Man kan för övrigt göra ganska mycket ?fel? med sina barn (inom normala gränser) och ändå få ett gott resultat i slutändan. Jag har sett många av sonens vänner curlas och daltas med under åren, men idag är barnen 15-16 och de har alla blivit hyfsat väluppfostrade och fina ungdomar. Att barnet får fler val än han klarar av i dagsläget kommer med största sannolikhet inte ge honom några långsiktiga men.

Ok ja gällande just läggning håller jag med.

Ni har olika föräldrastilar och så kommer det nog förbli. Det är viktigt att respektera varandras sätt att hantera olika situationer och ert barn lär sig snabbt att ni fungerar olika. Det kan vara svårt, men försök låta din man göra som han gör när han nattar och så får du göra som du gör när du nattar. 

Klart ungen gapar när han vet att han får som han vill då...