Växa upp utan syskon och bara ha ett barn- hur är det?

Nu är inte detta svar på din fråga men i undersökningar har det visat sig att ensambarn har en tajtare relation med sina föräldrar än vad barn med syskon har.

Jag har två syskon men har ingen kontakt med den ena och väldigt lite kontakt med den andra. Bara för att man är syskon betyder det inte att man får en god relation till varandra.

Min sambo har 3 syskon och bara kontakt med dem via föräldrarna typ.... Oroa dig inte :)

Ensambarn här. Jag saknade alltid att ha syskon även om jag inte hade några problem att sysselsätta mig själv. Blev ledsen inombords varje gång jag hörde nån kompis gratulera en till "slippa jobbiga syskon" m.m. Hade några kompisar som också var ensambarn och de hade liknande uppfattning. 

Nu är jag nybliven far för tredje gången och väldigt glad att barnen har varandra. De kan leka, lära sig av varandra, kivas och interagera som jag aldrig hade möjlighet till.

Ja jag hoppas på att vi får till en liten bebis till, det är planen men det verkar ta tid?

Man blir ju inte heller märkt av att vara ensambarn. Har gått bra i livet för såväl mig och bekanta och vi har inte blivit empatilösa psykopater (som vissa tror att ensambarn blir).

Önskar er lycka till.

Om ni vill ha fler barn så hoppas jag att ni lyckas och även om det skulle bli flera år emellan kan jag flika in att ett barn kan ha jättestor emotionell glädje av ett syskon trots stor åldersskillnad. Jag trodde kanske inte det men vi har 5,5 år mellan barnen och det är dessutom olika kön och vårt första barn är oerhört glad att ha fått ett syskon. Han berättar flera gånger om dagen hur gullig bebisen är och hur mycket han älskar henne. De kanske aldrig kommer leka så mycket tillsammans men han är väldigt stolt och nöjd att ha en lillasyster ändå. Han var dock tillsynes nöjd innan också och frågade aldrig om syskon så det hade säkert varit bra oavsett, men blev glad när han fick ett. Lycka till!

Jag är ett endabarn som växte upp med unga föräldrar.

Tycker det var jätteskönt.

Den rädsla som många känner om när föräldrarna går bort känner jag istället inför att jag slipper bråka om arv och annat. Något som faktiskt är vanligare än man tror.

Det beror nog mycket på föräldrarna om man trivs med det eller inte.

Om man däremot är äldre förälder så kan det nog kännas tuffare.

Uppvuxen som ensambarn. Har bara positiva erfarenheter, men man kan ju inte riktigt jämföra mot en livssituation man aldrig varit i. Men all in all så är jag glad att jag fått växa upp som ensambarn. Jag har alltid varit nära mina föräldrar, fantastisk relation med dem. Ett personlighetsdrag som jag kanske antingen fått eftersom att jag varit ensambarn, alternativt alltid haft men som kan bidra till att jag gillat att vara ensambarn, är att jag återhämtar mig och får energi av att få vara ifred. Alltså introvert i den korrekta bemärkelsen, att man laddar batterierna genom att få tid för dig själv. Är i övrigt social och väldigt öppen utåt, extraversion handlar ju just om vad som ger en person energi, inte hur man är som person. :)

Planerar själv att "bara" skaffa ett barn, det finns gott om andra nära och kära som har barn i liknande ålder, så fina släktrelationer med personer i samma ålder kan formas ändå. Tyvärr är min erfarenhet från personer med syskon att det kan skada mer än det ger. Vet att så inte alltid är fallet, men det är de anekdoter jag mött.

Ser heller inte nån poäng med att fortsätta överpopulera världen.

Jag har en vuxen dotter, min man.är också endabarn. 

vi har trivts jättebra i vår lilla familj, är fortfarande väldigt nära varandra. 

vi har nära släktingar och kompisfamiljer med jämnåriga barn som vi umgåtts mycket med. 

idag hade jag gärna haft en till, men sörjer inte på något sätt. 

Jag saknade syskon under hela min uppväxt. Tjatade om det en del tills mina föräldrar separerade och skaffade nya familjer.

Jag tycker om att ha mycket folk runt mig så jag hade nog trivts bättre under min uppväxt med syskon kring mig, men jag tror seriöst inte att det i första hand var att jag var ensambarn som gjorde min uppväxt lite grå, utan att mina föräldrar inte var lyckliga ihop.

Jag har som vuxen inte kontakt med mina föräldrar, utan fokuserar på min egen familj.

Reflektion efter att ha lyssnat på mammor med olika barnkonstellationer; mammor med bara ett barn verkar ha mer lugn i livet, och njuter mer av barnet. Inget syskonbråk hemma att bli trött på, stress med otaliga skjutsningar till aktiviteter mm. Hinner med sig själv och egna aktiviteter mer.

Flerbarnsmammor är mer trötta på barnen. Ständigt bråk och tjafs mellan barnen. Fler aktiviteter. Barnen pratar hål i huvudet på föräldrarna.

Jag planerade för endast ett barn pga ovanstående + taskiga egna syskonrelationer. Fick tvillingar??. De älskar varandra och leker jämt (framför allt efter 3års ålder). Bråkar också ofta, är högljudda, pratar hål på min hjärna mm. Flera år senare finns även ett äldre bonussyskon samt en ny bebis. Alla barn älskar varandra och har hur kul som helst ihop. Det är en otroligt stor del av deras liv med syskon. Lekar vi föräldrar aldrig skulle kunna återskapa tillsammans med ett ensambarn. För mig som mamma är livet asjobbigt och jag hinner du inte med mig själv ett skit, för att jag försöker göra allt bra för alla barn. Men småbarnstiden går över över och jag är glad att barnen har varandra.

Min slutsats: Det är roligare för barnen med syskon. Det är jobbigare för föräldrarna med flera barn.

Jag är endabarn. Sambon är endabarn. Barnen blev tvillingar annars hade det nog blivit ytterligare en generation endabarn. 

Jag har inte saknat syskon. Har en halvbror på pappas sida som är 13 år yngre och vi är inte uppväxta tillsammans.

Visst är det underbart att se bandet mellan mina tvillingar men det gör inte att jag hade sörjt om det bara hade blivit ett barn. 

Mamma har en syster. De umgås inte mer än nödvändigt. Numera hörs de iofs per telefon lite då och då, speciellt sen mormor dog (och sen morfar förra året) men innan dess har det varit minst sagt frostigt. 

Även min mormor var endabarn. 

Naturligtvis påverkar det att växa upp som enda barn, eller som en del i en större syskonskara.

Väldigt många ensam-barn verkar ha saknat att ha syskon och vi som är syskon pratar ofta med glädje om dessa, eller håller klaffen.

Det är fullständigt tabu att prata om hur jobbigt det kan vara med syskon, så man bör fundera lite över hur sann bild man faktiskt kan få genom att titta sig omkring.

Antingen har man goda relationer med sina syskon, eller så pratar man tämligen diskret om dem. Precis som att folk inte ångrar sina barn, när de pratar om dem på fikarasten....

Jag har 7 år mellan barnen, så min äldsta har fått lite enda barnet tid. Grejen är ju att man har mer fokus på barnet, på gott och ont. Man har ork att skjuta detta barn på de aktiviteter som den vill pyssla med. Man tar lätt med sig barnet på saker med andra eftersom det "bara" är ett barn. Man klarar punkt-bevaka och fostra.

Personligen tycker jag att argumentet att skaffa barn för att ge syskon är super-knasigt. Personligen så ser jag fördelar med ensam-barn, precis som det finns fördelar med syskon. Jag tänker dock att man får fundera på vilket sorts liv man vill leva.

Vill man ha fler barn, så kan man absolut köra på det, men är just syskon som man tycker är så viktigt, så tycker jag man ska fundera på om man verkligen orkar.

Håller klar med föregående inlägg.

Skaffa inte barn för att man "ska" ha syskon. Skaffa inte barn för att nuvarande barn ska ha syskon. Skaffa barn om ni känner att ni vill och orkar och har resurser för ett barn till.

Med resurser menat jag inte nödvändigtvis pengar och hus etc, utan mentala resurser, kärlek, och tid så att alla barnen får kvalitetstid med föräldrarna och blir sedda.