Anonym (Solar) skrev 2021-11-20 21:39:36 följande:
Ett barn med DS är ganska likt ett barn utan DS. En vuxen med DS skiljer sig betydligt mer från en vuxen utan DS.
Barn och vuxna med DS kan självfallet vara superglada och mysiga men deras syndrom kommer påverka dem på sätt som vissa föräldrar inte tycker är rättvist. När min mamma fick mig så bröt hennes syster (min moster med DS) ihop totalt för att hon insåg att hon aldrig skulle få några egna barn. Det finns många fler sådana tillfällen där hon insåg att hon inte var som "alla andra" och inte kunde leva samma liv, samtidig som hennes hennes förmåga att hantera detta låg på en 6-årings nivå. Det är inte kul för någon.
Ja det där har jag hört från mamman till barnet med DS jag refererade till också. Att skillnaden mellan ett barn med DS och ett vanligt blir större och större ju äldre de båda blir.
Självklart blir livet för någon med DS och de närmaste fullt av prövningar. Men med en bra särskola och sen en meningsfull sysselsättning som vuxen tror jag att de med DS ändå kan leva bra liv (i Sverige+ liknande länder), även om livet kommer att vara mycket skyddad verkstad.
Alltså jag tror att deras liv absolut kan vara mer värda att få levas än aldrig äntra detta liv och tas bort innan födseln, men det är ju givetvis upp till föräldrarna från fall till fall.
Finns ju många utan DS som lever helt miserabla liv som en med DS kommer att vara skyddad från.
I allas liv ingår ju sorger och besvikelser, även om det för egen del ibland kan tyckas som om en del är helt otroligt förskonade från större hemskheter.
Nu med kub-test och liknande så borde väl fall av DS ha minskat rejält? Iofs långt ifrån alla som fixar en abort på så gamla foster, även fast man tagit ett test med den intentionen. Och så är många förstföderskor väldigt gamla numera vilket ju ökar risken.
Men sedan 70 och 80talet borde en stor minskning kunna ses av födda med DS.