Önskar bort min bonus...önskar han inte fanns...eller kan försvinna (flytta till sin mamma)

Jag signade aldrig upp på att bli eller ersätta en mamma till honom. Det var inte därför jag blev ihop med och gifte mig med min man. O han var inte heller ute efter en mamma till hans barn. Bonus har en mamma som kämpar för att få ha honom mer, men vi litar inte på att hon fixar det varken ekonomiskt eller att hon håller sig drogfri och nykter från alkohol som hon intar ganska frekvent varje helg. Att jag VILL att han ska flytta dit på heltid betyder inte att jag ska se till att han gör det. 

Jag har 2 egna barn i samma ålder att se efter. Och det gör jag bra. Jag ser till att dom klarar/klarat skolan, kan ta hand om sig själva. Förbereder dem för vuxenlivet.

Min mans son tar jag också hand om...såklart. Vad jag känner och uttrycker här är just vad jag KÄNNER. Inte vad jag säger eller förmedlar till bonus. Jag försöker såklart hjälpa honom på alla sätt jag kan och orkar. Jag HATAR inte honom. Jag tycker det är jobbigt att ta hand om honom då han är efterbliven/funktionshindrad.

Självklart är det inte hans fel att han är efter. Han hade behövt antingen en avlastningsfamilj eller mycket mycket mycket mer stöd, typ särklass för länge sedan. Hela familjen hade behövt det stödet. Men varken soc eller skolan agerar på hans skolgång längre, dom meddelar bara att han har hög frånvaro och inte kommer klara sina betyg.

FSK och skola har tidigare gjort orosanmälningar men inget händer efter det. Jag har inte gjort anmälningarna. Vi har suttit i många möten med soc. Problemet (för mig)  ligger i att jag inte vill eller orkar ta samma ansvar för bonus som för mina egna barn i samma ålder. Alla 3 barn i familjen är 14,5-16 år.

På vilket sätt är det fel? Jag tampas redan med 2 bio tonåringar, som f.ö inte är retarded men dom är jobbiga nog med allt testosteron som fullkomligt svämmar över hemma.

Som sagt, jag ger bonus det han behöver i form av mat, skjuts, kläder, uppfostran mm.

Jag önskar han kunde få mer närhet och egentid av sina föräldrar, på ett "förälder till barn-plan". För där brister jag så jävla hårt. Jag kan inte ge honom den biten alls. Jag tycker dock inte att jag SKA eller MÅSTE göra det heller då han har 2 föräldrar.

Min man orkar inte med honom för att han är jobbig och bara gnäller över precis ALLT, vilket gör mig irriterad så jag skäller på honom. Delvis pga att jag egentligen är irriterad på min man som inte "TAR TAG I SIN SON" och hjälper honom. Min man känner såklart ibland att han ska ta parti för sin son vid dessa tillfällen men sen pallar han inte hålla det stödet varpå bonus hamnar i kläm.

Vi har provat familjebehandling via soc där hela familjen var involverad. Mina 2 bio går inte alls ihop m bonus, har aldrig gjort. Jag är livrädd för den dan dom ska börja experimentera med alkohol och ryker ihop på ett eller annat sätt.

Båda mina grabbar tävlar i thaiboxning, brottning och den ena spelar även hockey så dom är ganska tuffa och när bonus ska försöka stå upp emot dem blir det så fel då bonus inte alls är lika stark varken fysiskt eller psykiskt. PLUS att mina 2 muppar går ihop mot honom så han blir rädd. SÅ många gångar som jag stått emellan dem och skyddat bonus.

 

Vi tolererar inte våld utanför mattan eller rinken och hittills har inga slagsmål brutit ut. Men med såhär mkt testosteron i omlopp är det påfrestande för hela familjen.

När bonus är hos sin mamma är det så lugnt hemma, inga bajsfläckar eller nerpissade golv i badrummet. Smutskläderna läggs i tvättkorgen. Inget gnäll eller dålig attityd. Min sambo och mina grabbar åker tsm till deras träningar och jag kan åka ut i skogen med våra hundar. Bonus blir så utanför och jag önskar att han kunde få vara en del i allt vi gör tsm. Men ingen orkar med honom. 

Varför varför varför kan inte soc se det här barnet???!!!

Det enda dom säger är att dom ser att han har ett bra nätverk som ser till hans basala behov.

Man orosanmäler barnet, inte dess föräldrar.