lagar ni samma mat till barnen som till er vuxna?

Innan barnen hade jag en tanke om att alla barnen skulle äta det vi åt och man skulle smaka på allt och inte fasen skulle vi stå och laga två olika rätter och så vidare plus.

MEN så kom en unge som vägrade äta. Till en början var han öppen för att smaka. Som bebis. Men när han blev något äldre var det tvärnej. När någon försökte truga i honom något spydde han, bokstavligt talat. Så där blev det faktiskt (givetvis) så att vi anpassade mat till honom. Han blev så mager att det var tal om knapp på magen - så det fanns inget annat val. Han är snart 6 år och äter idag betydligt mer än han gjorde för t.ex. 2 år sedan, men det händer fortfarande att alla i familjen äter en grej och han något annat. I fsk.klassen var de inte helt med på hur illa hans ätstörning var, så de försökte tvinga honom att äta pizzasallad - för man skulle smaka allt - men när han spydde insåg de väl att det inte var helt rätt approach för honom.

Summa summarum av min novell är väl att jag egentligen skulle vilja att alla åt av det som serverades och punkt och slut - men det visade sig sedan vara en tanke vi fick släppa.

Vi gör oftast en rätt men jag drar mig inte för att komplettera med annan mat, om jag tror att det är något som någon i familjen inte kommer äta. Serverar t ex ofta bönor också när vi äter köttfärs eftersom jag vet att dottern har svårt för konsistensen. Däremot måste hon alltid smaka, men efter att ha vägrat äta det i fem år har jag gett upp, haha.

Men jag försöker så långt det går att inte förknippa mat med tvång. Min mamma har lidit sig igenom hela skolan med tvång att äta det som serveras, och lider av det än idag i form av svårigheter att äta viss mat.

Om vi planerar ärtsoppa eller något barnen verkligen hatar brukar vi se till att det finns goda rester till barnen.

Annars om tex kycklingen inte duger fixar vi snabbt en stekt korv eller köttbullar.

Jag lagar ibland mat som jag själv inte är så förtjust i, men som resten av familjen gillar. Då håller jag god min och äter, kanske lite mindre av det som inte är något jag uppskattar och mer av något annat. Jag förväntar mig samma från barnen. All mat är inte en favorit, men vi är fler i familjen med smakpreferenser och matönskemål.

Och som sagt. Jag har ju barn som äter av det mesta och som bara har några få saker som inte går ner. Jag har "råd" att ställa krav.

Det är det som är så skönt att vara vuxen. Jag behöver aldrig äta mat som jag inte klarar av. Så vill de andra ha något som jag inte äter, då äter jag något annat

Lagar mat som alla äter. Den mat som barnen inte gillar äts när man är ensam och de inte är hemma.

Jag har fyra barn, jag anpassar efter allergier men inte efter smak. Skulle bli tokig om alla fick välja varje dag.

Men: Ena barnet äter inte lax, hon tycker heller inte direkt om potatis. Så när jag gör lax för det gillar alla andra, gör jag det nästan alltid med ris för då äter hon iaf riset och blir mätt. 

Jag kan sträcka mig till att ta undan. D v s om jag ska göra en kycklinggryta där kycklingen steks före så kan jag ta undan kyckling till någon som inte vill äta såsen/grytan - men jag steker inte köttbullar eller korv enkom.

Det jämnar ut sig, ibland äter de massor av allt, andra dagar lever de på kolhydraterna, grönsaker och någon frukt. 

Om jag vill äta något bara jag gillar så lagar jag det någon dag när barnen har träningar och vi ändå äter olika tider. Sen blir det lunchlådor. Känns ju lite onödigt att laga något som en av sex åter och servera till middag. 

De gånger vi har lagat något som någon verkligen inte gillar så gör vi två rätter. Annars äter vi oftast mat som alla gillar. 

Ja. Man äter det som serveras, punkt. Man måste smaka på allt, men inte äta upp om man inte gillar. 

De rätter jag vet att barnet absolut inte gillar lagar jag när jag är ensam.
Jag lagar absolut inte en extra rätt eller anpassar till bara sånt som barnet gillar, då skulle jag dö av tristess.
Möjligen skulle jag kunna göra t ex potatismos istället för rotmos som någon nämnde, men inte ställa mig t ex och steka köttbullar utöver det som serveras. Jag är vegetarian och den mat som lagas hos oss är vegetarisk eller vegansk, kött får man äta ute eller i skolan.

Någon dag i veckan kan barnet få välja mat, inom rimliga gränser (skulle hon vilja ha skaldjursplatå en tisdag skulle jag nog säga nej) och det är inte alltid sånt jag älskar, men jag bestämmer ju för det mesta och då blir det sånt som båda gillar eller iaf äter någorlunda av. 

Jag anser att man begränsar sina barn genom att inte få dem att smaka på nya saker och att det är ett extremt tramsande generellt med barn och mat. Är man hungrig äter man det som serveras. (Med vissa undantag för t ex barn med NPF)

Blev ställd för ett par år sen vid en middag där vi skulle äta en jättegod trerätters och barnen fick hamburgare. Min dotter var den enda som åt samma som de vuxna utan omsvep, hon ville ju också ha god mat...

Jag är också uppvuxen med att man äter det som serveras, eller får gå hungrig.

Och det satte djupa spår iom att jag aldrig åt tillräckligt, blev underviktig och fick näringsbrister. Jag kan fortfarande minnas känslan att sitta där och försöka tvinga i mig maten och att det alltid skulle tjatas om att jag skulle smaka, ta en tugga till, inte fick gå ifrån förrän tallriken var tom... Idag äter jag det mesta och tycker om mat, men aldrig att jag skulle behandla mina barn eller nån annan såsom mina föräldrar behandlade mig kring mat och ätande.

Så nu när jag är förälder så gör jag annorlunda. Vi lagar alltid mat som alla i familjen gillar och kan äta sig mätta på. Vi lagar inte mat som jag, mannen eller barnen inte gillar, utan vi ser maten som något som ska vara trevligt och gott och mättande för alla. Om några i familjen vill äta en rätt som någon inte gillar så kan vi absolut göra alternativ, tex en mindre kryddstark variant, kokt potatis istället för potatismos, köttbullar istället för kasslern, eller vad det nu kan vara.