Det är en svår sits. Om TS inte har någon alls annars överhuvudtaget att vända sig till för hjälp vare sig för VAB eller semesteravlastning är det ju så. Även om det nog finns en poäng i att skaffa sig ett socialt skyddsnät nära som kan hjälpa vid behov (vad gör TS om hon själv blir riktigt sjuk och behöver hjälp?)
Men jag kan också förstå kollegorna. Jag har under hela mitt yrkesliv varit den barnlösa ensamstående kollegan. Som kunde ta ut 3,5 v sommarsemester för att kunna få en okej julledighet de år när julen inte låg bra, och kunna ta någon strödag ledigt i övrigt.
Vilket innebar att jag gått på sommarsemester efter de med barn och kommit tillbaka innan, fått jobba och vara personen på plats alla sportlov, påsklov, höst/läslov och långa sommarveckor. Jag har varit den utan giltigt skäl att gå i normal arbetstid (eller tidigare) från jobb och jobbat över inpå kvällar ofta. Har varit så trött, så trött många gånger eftersom tid för återhämtning inte funnits på ett bra vis. Och fått höra av kollegor med barn att de inte förstår hur man kan orka med att bara ha 5 v ledigt per år och hur kort det kändes med bara 6 v ledigt på en sommar...
Så jag kan förstå även kollegorna som kanske är helt slut att alltid vara de som man räknar med finns där.
Problemet är väl just att systemet är som det är - när TS måste vara hemma för att ingen annan kan så hamnar jobbet på de redan trötta kollegorna. Och att det funkar okej nog att inte måsta åtgärdas. Vilket skapar bitterhet.
Det som hjälpt mig har varit när man åtminstone fått en förståelse, dels från de med barn att det måste också vara jobbigt att vara kollegan som alltid ska finnas där och ta vid och lösa saker på jobbet. Det som också hade hjälpt hade varit fler möjligheter att tex få, som barnlös, kanske flexa ut några halva fredagar ibland och få lite längre helg som återhämtning och få känna att ens liv utanför jobbet också räknas som värdefull trots att man inte har barn.
Men enkelt är det inte att lösa såna här saker tror jag.
Jag tycker det ju är viktigt att barn ges möjlighet till bra umgånge med föräldrar och ser poänger i att möjliggöra det.
Problemet är bara när barn är en sådan norm att de som inte har dem hamnar extremt utanför och får täcka upp, och många gånger helt jobba sig in i väggen för att det inte finns ett tillräckligt giltigt skäl för att inte jobba. Det gör ju att folk då blir trötta och bittra i grunden.
Är man barnfri med vilja har man ju andra intressen som också utgör ens liv och ger det glädje. Det innebär ju inte att man bara vill jobba. Är man ofrivilligt barnlös blir det hela ju som ett dubbelt straff.
Så jag förstår att man som kollega är trött att täcka upp om det alltid går åt ett håll. Däremot förstår jag också svårigheterna att vara ensamstående - man kan ju inte strunta i att vabba, och det är självklart att barnen är viktiga för en, det ÄR de ju. Och det är logiskt att man vill spendera tid med dem (som de mår bra av).