Vab som ger missnöje hos kollegor
Jag är ensamstående. Arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Jag har några barn och det blir en del vab, särskilt under pandemin. De andra i mitt arbetslag har inga småbarn längre. Kollegorna är utarbetade, stressade och bittra. Så fort jag ska vaba känner jag av ett missnöje. Jag känner mig som en kollega man inte vill ha eftersom jag är ensam med vab plus att jag själv blir sjuk ibland av bacillerna. Inför en nyanställning sa en kollega "Vi behöver ha en äldre med erfarenhet och utan småbarn." Jag kände mig träffad direkt. Jag mår dåligt över detta. Får dåligt samvete så fort jag vabar eller är sjuk. Jag får aldrig ett krya på dig till varken mig eller barnen när jag meddelar i vår messengergrupp om vab eller sjukdom. Endast från en ny ung kollega. Inte de andra. Varför ska vi kvinnor behandla varandra såhär? Hur kan vi vara så kalla? Vi borde stötta varandra istället. De har också haft småbarn men det tycks vara glömt.
Är det fler som känner igen sig?