Senaste veckan har jag sakta börjat bli mer o mer säker på att jag känner bebis. Det är sällan o oftast bara ett litet sprattel o sen inget mer, så varit svårt att känna sig trygg i att det är bebisen. Men nu på morgonen låg jag i sängen, fortfarande okissad, m handen på livmodern och fick en liten knuff. Bara en o sen inget mer, men kan inte varit något annat än bebisen. ????? På torsdag är det rul, hoppas innerligt det blir en enbart positiv upplevelse denna gång!
Idag var jag äntligen på mitt efterlängtade RUL. Jag bestämde mig till slut för att gå till kliniken där min sambo inte fick följa med, på grund av att jag verkligen inte kunde stå ut att vänta en vecka till på att få reda på hur allt ser ut! Men han fick i alla fall vara med på videosamtal och satt i bilen och väntade ifall vi mot förmodan skulle få dåliga nyheter.
Jag är så lättad över att ha fått reda på att allt ser bra ut! Jag ville bara gråta av lycka när jag fick se bebisen på skärmen och barnmorskan talade om att alla organ ser fina ut. Vi bestämde oss för att ta reda på könet och fick veta att det är en liten tjej som ligger där inne. Vi hade varit glada vilket som eftersom det är första barnet, men det är klart att jag som mamma känner lite extra kärlek när jag vet att jag kommer få en liten mini-me!
Moderkakan sitter i framvägg så det förklarar i alla fall lite varför jag inte varit säker på om det är henne jag känner. Men nu när jag sett henne sprattla runt där inne är jag helt säker på att det är henne jag känt de senaste veckorna!
Nu kan jag känna mig lite lugnare, ett tag i alla fall.
Jag fick tid för uppföljning av rul då lillan var lite liten men mådde toppen. Alla organ var som dom skulle. Så ska dit igen på tisdag och kolla tillväxt och sen har vi ett till Ultraljud måndagen efter. Tack och lov att maken får följa med.
Jag kan lätt stressa upp mig så bra att han är med. Men lilla damen var mer vild än tam igår. Helt galen.
Jag verkar ha dragit på mig någon maginfluensa eller liknande och har mått så fruktansvärt dåligt sen igår förmiddag. Kan inte äta och knappt dricka, och jag är så orolig på att lillan inte får tillräckligt med näring. Har superont i magen (högt upp, inte där graviditeten sitter). Har kräkts hela natten och kräks varje gång jag försöker få i mig något men jag tvingar i mig vatten ändå. Pratade med barnmorskan som rekommenderar att jag avvaktar och kontaktar sjukvården om jag inte skulle få behålla någon vätska alls. 
Någon annan som varit magsjuk under graviditeten och har erfarenheter att dela?
Jag hsr precis varit på RUL idag och allt såg fint ut. Dock sa barnmorskan att lillhjärnan är lite liten, men fortfarande inom intervallet. När jag satt där och då så tänkte jag inte mer på det eftersom att hon sa att det ändå var inom det normala, men nu när jag kom hem så fick jag ångest. Varför nämnde hon det ens om det var normalt? Jag önskar så att min sambo Hade varit med, han hade direkt ställt mer frågor om det. Nu känner jag mig istället orolig och arg på mig själv för att jag inte ställd fler följdfrågor. Är det någon av er hört något sånt om lillhjärnan?
Idag går jag in i vecka 21 och vill höra om andra har upplevt något som jag upplevt de senaste dagarna. Vissa tider på dagen, oftast på kvällen, blir magen uppblåst så pass att det är riktigt obehagligt. Typ som när man blåser upp en ballong tills den nästan är på väg att spricka, haha, svårt att förklara. Den är liksom jättehård när jag trycker på den. Lägger jag mig ner så försvinner det i princip, men ställer jag mig upp igen så kommer det igen. Ska prata med barnmorskan om det nästa vecka, men ville bara se om någon annan har erfarenhet av samma sak.
En annan sak också är att jag börjar få svårt att sova för att jag inte hittar någon ställning som inte känns obehaglig. Ligger jag på sidan så känns det som magen hänger ner för mycket och det kan göra lite ont eller så blir jag illamående. Ligger jag på rygg så blir jag också illamående. Det börjar bli lite jobbigt faktiskt!