Jag sörjer min abort men min partner är bara lättad

Du låter inget annat än mänsklig. Det var ett klokt beslut, du hade inte haft någon att dela din graviditet med om du valt att behålla. Och nu har livet sett till att du fått se din partners förmågor (eller bristen på dem). Ta det som en gåva. Sörj barnet som inte fick bli till, sök en samtalskontakt för hjälp att hantera. Jag förstår att det är en enorm sorg och att du är ensam. Ta en funderare på din relation med partnern nu när lite nytt ljus har kastats på den. Må bättre.

Jag förstår att det måste kännas väldigt tungt just nu, en stor styrkekram till dig i det sorgearbete du går igenom. Det känns dock som att om han inte kan stötta dig i en abort som är så otroligt smärtsam (och att ni inte kan prata om det) hur känns det då att eventuellt få ett barn med honom senare? Att vara en familj med barn och vardagsliv bygger ju på samarbete och kommunikation för att fungera - annars känner man sig lätt väldigt ensam i rollen som förälder. Det här är något han främst måste arbeta med, för både din och din egen skull.

Du verkar vara en stark och lyhörd person som gick igenom det här trots bristande stöttning. Jag har inte gått igenom en abort men ett missfall som kom ganska sent i graviditeten och det var en lång väg tillbaka. Då fort jag såg någon som var gravid eller ens hade barn (både stora och små) gjorde det så ont, man blev nästan lamslagen ibland. Men jag tog det dag för dag, jag lät mig själv vara ledsen när jag behövde och sökte stöd från min make och min mamma när jag behövde. Har du ingen annan än din make och prata med? Jag tycker du ska anförtro sig till någon "till" så du har någon att prata med om det här. Har du ingen annan i din omgivning du känner skulle kunna vara ett bra bollplank?

Vill börja med att beklaga och allt det. Lider med dig.

Nu - jag tror att ni gör att ha en chans framåt måste gå i ngn form av rådgivning/terapi. Nu har så olika sätt att kommunicera på och detta kan du inte bära själv OM du vill fortsätta med honom och SAMTIDIGT må bra.

Jag gjorde en abort vid 20 i v 6 men jag kände att det var det enda vettiga beslutet så det är klart stor skillnad. Killen inte redo, jag var inte klar med min utbildning.

Jag har dissekerat saker som är betydligt mer utvecklade än det lilla frö till en människa som finns i v 6, så jag ser inte en tidig abort som att vara en dålig människa utan snarare som att ta ett större ansvar för att ha två deltagande föräldrar till sitt barn. Alla djur vi äter till middag här i landet har lidit mer än ett embryo i vecka 6, att döma någon för det om man själv äter djur är bara hyckleri.

Jag var också upprörd över att läkaren betedde sig ohyfsat på undersökningen innan. Då fanns bara kirurgisk abort (vakuumaspiration) under lätt narkos, det var synnerligen snabbt och enkelt och jag mådde finfint redan samma kväll. Men tabletter är billigare för vården så idag får kvinnor tyvärr lida mer för en tidig abort.

Med det sagt så avslutade jag min relation med killen som krävde aborten, jag kunde inte se på honom på samma sätt efter det. Eller var det bara för att jag var ung och ville testa lite olika innan jag bestämde mig? Hittade i alla fall rätt man och har en lycklig familj idag, precis som jag ville ha den. Det hade inte hänt om jag hade behållit det första barnet.

Jag tror att du behöver låta det gå ett par månader (för att komma rätt i hormonerna igen) och sedan reda ut för dig själv om du mår mest dåligt av

a) att din kille först sa att han var okej med barn och sen inte var det när graviditeten var ett faktum
b) bemötandet i vården vid din abort- det kan vara chockartat för många
c) att hormonerna i din kropp gjorde dig känsligare och väckte nya frågor till liv
d) att du faktiskt ville ha barn just nu, mitt i era studier.

Det går ju att skaffa barn även som student, det är inte omöjligt om man är två om det. Men risken är klart lite större att någon inte klarar sina studier och det blir en stor risk för kvinnans studier om hon blir lämnad. Jag upplevde inte att jag hade råd att ta den risken så jag hade nog känt det betydligt värre om min kille hade velat ha barnet då och jag inte ville det.

Det som är gjort är gjort, och även om det inte var ett helhjärtat beslut från din sida så behöver du ändå inom en tid acceptera det och gå vidare. Att älta det som inte går att ändra lönar sig inte och kommer bara att förstöra för dig. Det tog ca fem år innan jag slutade tänka en liten stund på min "abortdag" när det datumet inföll, men det bleknade när jag var i en ny relation och när jag fick barn.

Liknande här. Ångrar fortfarande aborten, det var 2014. Jag student, sambon timmis. Jag blev gravid igen 1 år senare, vi behöll då vår son. Min sambo var som din, lättad efter aborten, och jag i ett mörker. Så när jag blev gravid igen fanns inte abort på tapeten. Idag ångrar jag som sagt fortfarande aborten, men det är absolut inte nattsvart som det var då. Att ha fått flera barn sedan dess har absolut hjälpt, även fast det inte ger oss tillbaka barnet som aborterades.

Vi har idag fyra barn. Yngsta var också oplanerad, men abort var givetvis inte aktuellt, så min man började istället läsa på om 7-sitsiga bilar och planera husbygge eftersom nuvarande skulle bli trångt med fyra barn.

Tycker du ska fundera allvarligt över ditt förhållande när det blev såhär.

Han drog sig undan och kan inte ens stötta dig i en situation som han varit med och bidragit till?

Det sägs att i nöden prövas ens vänner, även i förhållande är det så. Nu vet du att han inte är någon att hålla sig i när det stormar.

Nu har du sett hur han beter sig i en kris. Är det här en person du vill dela ditt liv med?

Jag vill börja med att beklaga hela din situation, för att den innehåller fler svåra delar än "bara" en abort. Som i sig kan vara fruktansvärt tung att gå igenom. But this too shall pass som de säger. <3

När jag var 21 gjorde jag en abort och den har jag i sig inte ångrat även om den var fysiskt smärtsam. Jag var inte redo, hade inte fast jobb, levde i kollektiv och backpackade. Hade en fin pojkvän som levde likadant, som inte var redo men som hade tagit sitt ansvar om jag hade velat. Jag levde på, tänkte på aborten emellanåt allt eftersom jag själv utvecklades och såg på den med större ögon. Men jag stod fast vid att det var rätt beslut då.

Idag sitter jag här 13 år senare gravid I v15 med min själsfrände, har hus och fast jobb. Är äntligen en person som kan erbjuda mitt barn allt det jag önskar för hen. Men jag har också fått kämpa för det här i 4 år, 5 missfall, 2 missed abortions, 1 utomkvedshavandeskap, missfallsutredning och remiss till IVF. Det fick mig att inse att vänta inte alltid är det klokaste. Det gjorde mig ödmjuk inför det faktum att man inte alltid bör skjuta allt på framtiden. Det är en aspekt. Säger inte att du borde ha behållit den här gången för det, säger egentligen ingenting utan vill bara dela med mig.

Du går igenom ett trauma och det låter för mig som om du behöver hjälp med att ta dig vidare. Har du någon annan att prata med? Sörja tillsammans med? Har du en professionell samtalskontakt? Det borde ha erbjudits dig av gyn. Om inte, kontakta dem. Du behöver nog det.

När du har landat i dina hormoner och fått reda ut dina tankar, känslor och sorg så skulle jag rekommendera dig att fundera på följande för framtiden; är din sambo en person du verkligen vill leva med? Du har nu sett hur han reagerar i kris. Du har sett att han inte finns där för dig när du behöver honom. Du har sett hur han inte klarar av att kommunicera och samarbeta när ert liv kräver det. Är det den livspartner du vill ha med eller utan barn? Det finns inget rätt eller fel svar här, men det finns definitivt ett hälsosammare och enklare svar. Allt beror på vilket liv du vill leva framåt och vad du kan tänka dig att leva med. Om du vill fortsätta med din partner så tror jag att er enda chans framåt för en sund och hållbar relation är parterapi. Vägrar han tror jag tyvärr att du har ditt svar där.

Oavsett vad som sker framåt önskar jag dig all lycka till. Det är svårt nu, mörkt, men med mörker efterföljer alltid ljus förr eller senare. Mörkret kan inte existera utan ljuset. Håll fast vid det. <3

För det första styrkekram till dig. Håller inte med som flera skriver här att din partners reaktion behöver vara fel. Du behövde fatta ett svårt beslut och gjorde det du trodde var bäst för er relation, din partner kände sig inte mogen och du sörjer det som inte blev. Kan trösta dig med att allteftersom tiden går så kommer sorgen att lätta. Tycker att du ska ta kontakt med en psykolog för att prata, man kan tex ta kontakt med psykolog online på mindler.se . Din partner är nog inte så pass mogen än att han klarar av att förstå och möta din sorg och dina känslor. Kram och lycka till.

Åh jag blir så berörd av din berättelse. Du är inte ensam om att känna som du gör, det finns många kvinnor som har det jättetufft efter en abort. Jag önskar verkligen att du hade sluppit gå igenom detta. Det jag skulle vilja säga är att det finns hopp. Men jag tror du behöver få hjälp att bearbeta aborten, tryck inte ner dina känslor, du behöver få sörja. Om du vill så finns det hjälp att få på efterenabort.se Eller om du vill prata med mig så är det bara att skicka ett meddelande här eller till mssmile.maria@gmail.com Jag är sjuksköterska, och jag lyssnar gärna om du vill prata. Stor kram till dig

Hej TS,

Jag tänkte höra hur det gått och hur du känner idag? Har själv gått igenom en liknande situation, och ångrar mitt beslut så mycket. Känns som att barn är det enda jag kan tänka på just nu och vad som kunde ha varit. Så det gör så ont. Så vet inte hur man ska gå vidare från en sådan situation :/.

Hur känns det för dig såhär ett halvår senare? Är du fortfarande tillsammans med din kille? Har ni planerat framtiden ihop på något sätt, vad gäller barn eller tänkt försöka igen? Du får gärna dela med dig av dina tankar om du orkar.

Ni har båda två rätt till era känslor, även om ni tycker olika. Han trodde säkert att han var ok med en graviditet innan han stod inför faktum och sen fick han kalla fötter. Hade ni behållit barnet hade han antingen blivit bitter och sur eller så hade han kommit över sin rädsla och välkomnat barnet. Men nu är det som det är.

Om han inte orkar lyssna och prata så vänd dig till någon annan, en kompis eller skriv här på FL eller vad som helst. Att han känner sig lättad betyder inte att han är ett svin (lovar att det kommer såna kommentarer förr eller senare), han är bara mänsklig precis som du. Antagligen är han inte redo just nu iaf och det kan vara så att han vill studera klart först och få igång sitt arbetsliv, vilket vore en väldigt bra idé för er båda. Ska man skaffa barn är en stabil ekonomisk grund något att satsa på. Så ni skulle säkert må bra av att vänta, det är iaf min gissning.

Förstår ändå att det är tungt.Men du valde att göra abort.Det måste ha funnits stark orsak till detta(du kan inte skylla allt på din partner).Tänk på detta.Just då kändes det rätt,men det var inte de sen.Styrka till dig,du måste orka släppa smärtan lite.

Det är bara mänskligt att känna som du gör. Tankar och känslor varvade med gravidhormoner. Du har rätt att sörja det.

Men du behöver ta en funderare kring relationen. Som par kommer man gå igenom lycka och sorg och prövningar- kommer han kunna vara din trygghet när det stormar i framtiden? Kommer han kunna fylla det känslomässiga stödet? Annat fall behöver du söka stöd i vänner och familj, för ensamhet är en fruktansvärd känsla. Och oavsett om man går igenom abort, missfall, graviditet, förlossning, bortgång av en närstående så behöver man ha en famn att gråta i och få kraft och stöd från. Din kille verkar inte kunna fylla det behöver hos dig, är det hållbart i längden?

Det faktum att han frös ut dig med silent treatment tills dess du fattade rätt beslut enligt honom tycker jag är illa.

Han tar heller inget ansvar för er. I ett förhållande är man två. Det betyder att när ens partner mår dåligt så bryr man sig. Man frågar hur den mår. Man är tyst med att man är less på att prata om det och sitter uppe och gör det. Man erbjuder massage, samtal, grejer som skingrar tankarna. Man håller om, tröstar, pratar och ältar. Inte för evigt men den närmaste tiden. Eftersom man bryr sig i kombination med att man KAN hantera känslor.

Han sätter sina behov före dina. Självklart ska ni inte ha barn ihop om bara en vill men att avfärda den andres önskningar och längtan är omoget. Sen kanske du känner dig sviken också. Ni har sagt att om det blir så tar ni ansvar för det. Men så backade han. Var tyst tills han fick det han ville. 

Ett långt förhållande kommer att kräva kommunikation för att bli bra och klara sig. Det finns en chans att han växer till sig och mognar. Men orkar du vara den som ska vänta in/kräva förändring/avstå dina behov av närhet och kommunikation i väntan på att han ska lära sig att våga känna samt prata om sina känslor. Eller dina känslor. 

Jag hoppas att du hittar ut. Jag slutade inte sakna barn. Tvärtom skapades en längtan efter barn iom graviditeten och aborten. Dock ångrade jag mig inte i långa loppet då jag kunde se sen i livet att jag inte ville skaffa barn med någon som inte var redo. Finns det ngn du kan prata med? kurator? Beslutet är fattat och genomfört. Nu handlar det om att hitta ett sätt att hantera det beslut som fattades samt hantera nuet.