Jag sörjer min abort men min partner är bara lättad
Som min rubrik säger, så sörjer(ångrar) jag min abort, medans min partner sen 3 år tillbaka är bara är lättad.. Detta är kanske ett långt och råddigt inlägg men jag måste skriva av mig.
Jag är 26 år gammal och min partner är 25, Vi studerar båda på högskola och jag har 1 år kvar, medan min partner har 3. För några veckor sedan (midsommarafton för att vara exakt) var jag 4 dagar sen i min menscykeln och tog ett graviditetstest och det visade att jag var gravid. Min första reaktion var nog chock men kände ganska snart en instinktivt känsla att jag ville skydda det som växte i mig. Kändes som jag mitt i allt hade världens bästa hemlighet. Jag berättade för min parter på kvällen och han hade blandade känslor men bland det första han sa var "jag är inte redo, jag måste va bestämd med det, jag är inte redo. Men såklart så stöttar jag dig i vilket beslut du än tar. Men jag är inte redo."
Till saken hör att vi sagt FLERA gånger att om jag mot förmodan skulle bli gravid skulle vi absolut inte ta bort det.. För vi vill ha barn med varandra, men inte just nu. Men nu satt han där, Och sa I princip att han ville att jag skulle ta bort det. Vi har använt kondom och nc som skydd. (haft nc sen 2017)
Han är sämst att prata med om "svåra" saker och blir som en mussla. Tyst. Jag kan böna och be, lirka, och tillslut skrika åt han att säga något av frustration och han bara sitter där. Helt knäpptyst.. Han kan va tyst i flera timmar. Jag hade alltså INGEN att prata med. Jag var så ensam. Jag är fortfarande ensam.. I alla fall så efter att jag försökt tvinga han att prata med mig typ 7 dagar i rad så kunde jag inte förneka sanningen.. Han ville verkligen inte ha detta barn.. Och då kunde jag inte tänka mig att behålla det.. Mot hans vilja. Jag bokade tiden för abort.. Jag sörjde SÅ djupt för detta. Dom på gyn var fruktansvärt okänsliga och fick mig att känna mig som världens sämsta människa.. Som om jag inte visste det redan.. Aborten gjordes i vecka 6 och gjorde så fruktansvärt ont.. (medicinsk abort hemma) Och jag ångrar mig... Jag ångrar mig så det gör ont. Jag kan inte se på något som har med småbarn att göra. Jag gråter mig varje natt till söms långt efter att min partner somnat. Jag har INGEN att prata med.. Mardrömmar om ensamhet jagar mig om nätterna.. Jag är så ensam och det känns som jag har ett hål i mig. Min partner har ingenting att säga (som vanligt) och är bara lättad över att det är "överstökat" han frågade faktiskt t.om. om jag inte kunde vänta några dagar med att göra aborten för han skulle på resa och jag sa "aldrig i livet, tänker inte låta detta älskade lilla knypple växa mer om jag inte ska få behålla det" så han stannade hemma med mig.. Jag grät så mycket. Grät när det som växte i mig dödades och rann ut. Grät över att det jag älskade inte skulle få ens en chans. Jag gråter medans jag skriver detta.. Klockan halv 3 på natten. Han sover. Jag är vaken. Jag sörjer förlusten av mitt barn som jag valde att ta bort. Jag sörjer att det inte finns något bevis för den existens. Jag sörjer att jag inte fick dela det med någon. Jag sörjer en eventuell framtid som inte fick en chans. Jag sörjer att det inte var min tid.
Men han är lättad och sover gott. Han sa igår att han börjar bli trött på att prata om det. Jag är så ensam.
Jag kanske inte ens har en fråga.. Bara ett behov att skriva av mig, känna mig mindre ensam. Kanske nån vill dela med sig av hur dom mår efter en liknade abort? Jag vet inte.
Allt jag vill är att vrida tillbaka klockan.