Jag sörjer min abort men min partner är bara lättad

Jag gjorde en abort vid 20 i v 6 men jag kände att det var det enda vettiga beslutet så det är klart stor skillnad. Killen inte redo, jag var inte klar med min utbildning.

Jag har dissekerat saker som är betydligt mer utvecklade än det lilla frö till en människa som finns i v 6, så jag ser inte en tidig abort som att vara en dålig människa utan snarare som att ta ett större ansvar för att ha två deltagande föräldrar till sitt barn. Alla djur vi äter till middag här i landet har lidit mer än ett embryo i vecka 6, att döma någon för det om man själv äter djur är bara hyckleri.

Jag var också upprörd över att läkaren betedde sig ohyfsat på undersökningen innan. Då fanns bara kirurgisk abort (vakuumaspiration) under lätt narkos, det var synnerligen snabbt och enkelt och jag mådde finfint redan samma kväll. Men tabletter är billigare för vården så idag får kvinnor tyvärr lida mer för en tidig abort.

Med det sagt så avslutade jag min relation med killen som krävde aborten, jag kunde inte se på honom på samma sätt efter det. Eller var det bara för att jag var ung och ville testa lite olika innan jag bestämde mig? Hittade i alla fall rätt man och har en lycklig familj idag, precis som jag ville ha den. Det hade inte hänt om jag hade behållit det första barnet.

Jag tror att du behöver låta det gå ett par månader (för att komma rätt i hormonerna igen) och sedan reda ut för dig själv om du mår mest dåligt av

a) att din kille först sa att han var okej med barn och sen inte var det när graviditeten var ett faktum
b) bemötandet i vården vid din abort- det kan vara chockartat för många
c) att hormonerna i din kropp gjorde dig känsligare och väckte nya frågor till liv
d) att du faktiskt ville ha barn just nu, mitt i era studier.

Det går ju att skaffa barn även som student, det är inte omöjligt om man är två om det. Men risken är klart lite större att någon inte klarar sina studier och det blir en stor risk för kvinnans studier om hon blir lämnad. Jag upplevde inte att jag hade råd att ta den risken så jag hade nog känt det betydligt värre om min kille hade velat ha barnet då och jag inte ville det.

Det som är gjort är gjort, och även om det inte var ett helhjärtat beslut från din sida så behöver du ändå inom en tid acceptera det och gå vidare. Att älta det som inte går att ändra lönar sig inte och kommer bara att förstöra för dig. Det tog ca fem år innan jag slutade tänka en liten stund på min "abortdag" när det datumet inföll, men det bleknade när jag var i en ny relation och när jag fick barn.