Uppfostran av barn/bonusbarn
Hur gör ni när ni har olika syn på uppfostran?
Jag har en dotter på 15 sedan tidigare. Han har två, en på 9 och en på 13.
Min partner har i stort sett inga regler för sina barn och säger han till
dem så blir de helt hjärtekrossade och vill inte vara kvar hos oss.
Han är konflikträdd och vågar inte kräva något från barnen.
Medans min dotter gör som jag säger och har iofs även haft det hemskt jobbigt ibland vilket har medfört konflikter då hon inte velat städa, ta ut sin disk, borsta tänder osv men idag är det inte längre någon konflikt utan hon vet att så fungerar det. Och standard är att man alltid säger hej, god morgon, hejdå, tack och godnatt. Det har hon lärt sig sedan barnsben. Medans hans barn aldrig har behövt säga sådana saker och det medför att min dotter undrar vad de håller på med samt att de får henne att känna sig ovälkommen/inte sedd. tex en incident.
Vi alla har spelat minigolf och försökt ha lite familjeträff och vi ska sedan släppa min dotter i stallet. När hon kliver ur bilen säger hon glatt, tack för en bra match, hejdå! Jag och min sambo säger hejdå men inte de andra barnen. Någon stund senare när vi kommer hem så går bonussonen på 13 ut och ropar glatt hejdå. Jag frågade då min sambo att märkte du vad betydelsefullt det är att bli sedd och att man svarar tex nu när han går ut. Ja, svarar han. Då frågar jag om incidenten när min dotter klev ur bilen och får till svar -ja jag märkte det. Jag frågar, varför säger du inget att man säger hejdå? Nej, jag vill inte höra de konflikten.
Hans son åker ibland med kompisar till träningen med bussen men när han inte orkar hänga på kompisar och spela spel så ljuger han och säger att ingen annan åker buss. Sedan får vi information på kvällen att grabbgänget alltid åker buss och de åkte även då. Bara för att slippa och man ska serva.
Hur gör man i sådana här situationer när man är så oense? Jag har nu sagt till min dotter att min sambo bestämmer över de barnen och jag över dig. Hon trivs verkligen med mig och min sambo själv men när de barnen är hemma med sitt beteende som får en att känna sig så ovälkommen så gör det ont i mig att hon drabbas. Jag har kämpat och stångatmig blodig över att man beter sig korrekt och försökt öppna upp ögonen för min sambo. Det kommer att bli ett helvete helt ärligt när de barnen blir större utan sina regler.
Min sambo skär 9 åringens mat, hämtar vatten, springer så fort hon ropar. Han utmanar henne inte att gå själv ens och komma när det är något. Jag har sagt att låt henne göra själv men inte det. Han spenderar timmar på natta henne då hon skriker och beter sig. Vi införde stjärnor när hon somnade själv vilket gjorde att hon tyckte det var så kul och vid 7 stjärnor så fick hon en överraskning men nu är det borta.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till längre.
Vi går på familjerådgivningen och pratar, funkar ok där men när han ska agera så bryr han sig inte.
Jag har full förståelse att hans barn är yngre än min och mer tålamod krävs.
Håller på att bli knäpp.