Uppfostran av barn/bonusbarn

Jag och min man har rätt olika syn på uppfostran och vad barnen får göra men jag tycker vi fungerar väldigt bra ihop. Men det kan ju vara enklare också med gemensamma barn där man är med tillsammans från start. 

Vi har likheter också som att ingen av oss har några rutiner varken för oss själva eller för barnen. 

Men min man vill ha en massa regler som jag verkligen inte ser syftet med. Och jag vill inte hålla på med regler till höger och vänster vilket stör honom. Och där har vi helt enkelt fått anpassa oss till varandra. 

Jag får upprätthålla en del av de regler som jag själv inte känner är viktiga eftersom att de är viktiga för honom, och han får acceptera att det finns en massa regler som "saknas". 

Av det du beskriver så är det ju jättebra att du lyckats uppfostra din dotter till att vara artig i vardagen. Men samtidigt så känns det som att det kanske gått lite "för långt" om det är så att hon inte klarar av att andra inte har samma artiga beteende mot henne. Då menar jag såklart inte att hon acceptera beteende som har som avsikt att såra henne, men identifiera när fraser uteblir pga illvilja eller för att man bara inte tänker på de. H

Hon behöver inse att alla har inte samma grundartighet och att artiga fraser egentligen inte säger så mycket om äkta omtanke. D.v.s. hon kommer möte personer som kan ge henne artiga fraser men som kanske inte alls bryr sig om henne och andra som helt missar de där fraserna som är självklara för henne men som kanske kommer vara en person hon verkligen kan lita på att den finns där för henne. Att man måste se igenom den omedelbara ytan i samspel med andra människor. Är bonussyskonen verkligen ovälkomnande mot henne och ogillar henne? Eller är de kanske bara avslappnade och ser henne som en i familjen där man inte behöver tänka på att "vara artig"?