bananmilkshake skrev 2021-08-27 19:08:37 följande:
Hej på er vänner. Jag behöver lufta lite tankar bara och se om nån känner igen sig i dom här känslorna. Det rör delvis kroppens förändring så hoppa över att läsa om du känner att det är något som kan trigga dig till att må dåligt! <3
Jag går in i vecka 27 imorgon, och från ingenstans kom som en allmänt obekväm känsla. Jag känner inte igen kroppen, vilket inte är så konstigt. Men magen har ju smugit sig på så jag förstår inte riktigt varför det känns så. Jag har aldrig haft några "dåliga" tankar om min kropp, alltid accepterat den som den är.
Jag började ju ett nytt jobb den här veckan som jag trivs jättebra med, men det känns också lite jobbigt att vara "den gravida", som jag inbillar mig att folk tänker. Dom flesta är 10-15 år yngre än mig men jag har alltid haft lätt för att smälta in bland olika åldrar, så det gör inget, mer än att jag bara känner mig så udda just nu att dessutom vara gravid. :/ Jag har längtat efter att magen ska synas men känner mig mest obekväm med det nu? Att andra ser direkt liksom. Att inse att ingen tar hänsyn trots det, jag får stå på bussen varje dag, folk står alldeles för nära i köer osv. Samtidigt vill jag liksom inte bli erbjuden sittplats, haha. Jag kan inte riktigt peka på vad problemet är? Eller jo, hormoner antagligen...! Känner mest för att gråta. Humöret blir ju inte bättre av mina magproblem som ger mig magknip varje dag eftersom jag blivit av med mina rutiner när jag började jobba.
Usch. Hoppas ni slipper en sån här dipp men om skriv gärna om ni känner igen er! Kram!
Åhh. det är minsann inte alltid som känslorna är på topp. Du som precis börjat nytt jobb och det är väl dessutom fler timmar än innan? I alla fall tar det mer tid från dig pga pendlingen? Bara det gör ju en trött och därmed känsligare när man måste lägga mer tid på något. Jag bröt ihop lite ibland efter jobb nu i somras när jag jobbade jättemkt. Det räckte att min sambo frågade hur det var så orkade jag liksom inte. Kändes lite överdrivet men gick inte att styra? Tårarna bara kom ändå.
Vi är ju just nu ?den gravida? bland våra medmänniskor. I början gillade jag inte alls att det första många tittade mot innan de tittade mig i ögonen; var på min mage. Blev lite obekväm i den situationen. Nu har jag vant mig vid att vissa helt enkelt inte kan låta bli, och jag tänker att jag inte ska låta mig påverkas av att andra spanar in min kropp. Jag är ju trots allt väldigt stolt över att få vara gravid och få bilda familj med min sambo :)
När jag känner att någon står för nära i köer ber jag dem hålla lite större avstånd. Jag tycker inte det händer så ofta att folk är för nära, men om du åker buss och står upp så lär ju folk komma nära. Vissa dagar hade jag nog bett om att få någons plats. Känns tryggare att sitta ner än att ha någon som flåsar på en från höger och vänster runt omkring en när man står upp.
Tråkigt med magknip. Kan du ha med dig lite snacks eller frukt om det hjälper dig att äta lite oftare? Mår man fysiskt dåligt så drar det ju verkligen ner ens psykiska välmående också
Jag hoppas att du kan hitta lite tid för dig själv till att få njuta av din kropp nu och känna dig stolt över vad som försiggår på insidan :) du är ju annorlunda/udda just nu mot dina nya kollegor som du skrev var 10-15 år yngre, men annorlunda på ett helt fantastiskt sätt - kom ihåg det!! <3 :)