Bråk om födelsedag!

Det hade varit mycket lättare då men hade mitt barn varit 12 så hade han varit förstörd vid det här laget. Nu vid två så börjar han förstå mycket mer men det är inte för sent att ge honom en bra start.

Vet att jag måste göra nåt nu innan han blir äldre. Vet att min man o hans barn inte kommer freda honom från kommentarer som att jag är så jävla korkad i min lilla skalle, idiot o dum i huvudet för det gör de idag inför honom. Kan inte ha det så.

Ska tillägga här att hans dotter inte säger dessa saker till mig utan det är min man som gör, hon blir stärkt o glad över det. Det märks att hon växer o blir mer positiv o kärleksfull mot honom ju mer han trycker ner mig.

Det var lite så det började. Han o jag var så lyckliga över bebisen men hon blev så svartsjuk. Det var där det började, han började mobba mig o ignorera vårt barn o så har det varit i två år ungefär.

Precis, du har ju inte "råd" att vänta i tio år till, för hans skull. Börja planera din exit strategy. Ställ dig i bostadsköer, både där ni är nu och på det andra stället 30 mil bort.

Då är det väl på sin plats att dom får skämmas inför polisen, kan ju alltid föreviga det på bild och lägga ut.

Jag står i massa bostadsköer o letar boende nu sen en tid tillbaks

Du lever verkligen i en hemsk situation och jag tycker absolut att du ska lämna den här mannen som behandlar dig så illa. Men rym inte med barnet! Du riskerar att bli anmäld för egenmäktighet med barn och bli ifråntagen vårdnaden. Om ni befinner er i en vårdnadstvist kommer det betraktas som umgängessabotage och även då riskerar vårdnaden att tillfalla pappan istället. Så tänk dig noga för. Planera för att lämna, se till att dokumentera alla elakheter i både dagboksform och om det är möjligt även med inspelningar. Din son är fortfarande liten, så chansen finns att familjerätten anser att varannan vecka är för lång tid för honom. Då kan det bli exempelvis 2+2+3, alltså att ni har honom två dagar var, sedan en helg.

Angående dagens kalas så tycker jag du gör helt rätt i att hålla dig och sonen undan och du ska absolut tipsa polisen om tillställningen. Om de inte förstår det olämpliga på egen hand, så kanske polletten trillar ner när polisen förklarar.

Det är min allra största rädsla att bli fråntagen vårdnaden och jag har som sagt inte så mycket tillit till systemet. Han slår ju inte mig o han slår inte vår son, han skulle få halva vårdnaden lätt och det känns just nu jobbigt. Skulle jag dra situationen hemma där jag oroas över syskonet så skulle det inte bli till min fördel heller så sitter liksom lite fast.

Är också rädd att han skulle dra upp min depression till min nackdel även fast det var han som var orsaken till att jag var otröstlig o knäckt hela tiden. Jag sa aldrig som det var då till läkaren att orsaken till att jag jämt grät var för att min man tryckte ner mig dagligen utan det klassades som vanlig förlossningsdepression.

Det han utsätter dig för är psykisk misshandel och det är minst lika illa som fysisk. Skillnaden är att den inte syns på utsidan av kroppen.

Planera för din flytt noga. Kontakta kvinnojouren på din ort och be om stöd. Dokumentera ALLT. Att du haft en depression kan knappast ligga dig i fatet, i synnerhet inte om den klassades som förlossningsdepression. Drar han ändå upp den så förklarar du för rätten varför du blev deprimerad. Önskar dig verkligen all lycka till!

Tack! <3

Idag ångrar jag att jag inte sa som det var men var rädd att vi skulle få soc på oss. Jag var inne i en period då också då jag hoppades på att allt skulle bli bättre o hur stark är någon egentligen när man är nybliven mamma?

Men jag har börjat berätta för människor i min krets om hur det var o hur det är o fast många chockas av det jag berättar så tror jag att det är mitt sätt att bearbeta o dokumentera allt. Jag har varit så nedtryckt i botten o min första tid som mamma är inte förknippat med positiva minnen alls, förutom min lilla son då förstås.

Jag hoppas på en ljus framtid o har tänkt i framtiden att jag ska göra nåt för att stötta andra kvinnor i liknande sits. Men än är jag inte där.

Restriktionerna är ju ett bra sätt att undkomma men jag vill bara berätta att din man verkar sjuk i huvudet och du borde springa... klart du inte ska behöva gå på en fest till han å hans ex barn speciellt inte en 20 åring, hade varit annorlunda om de va en 8 åring utan vänner eller annan släkt men så är ju inte fallet... Det hade ju varit som om jag gick på grannens mammas nya mans födelsedags kalas och när jag tackat nej fått mitt hus nedbränt eller nått.. ja du fattar.. du har rätt å han fel..