Förskolan klagar på mitt barn

Det är bra att de berättar för dig hur de upplever situationen på förskolan, då det är deras jobb att föra en god dialog med vårdnadshavarna. Men som du säger så finns det inte mycket du kan göra. Tycker det är underligt att de tagit upp detta ett flertal gånger. Det är deras jobb att sätta gränser och stödja och hjälpa barnen när de är på förskolan, inte ditt.

Nästa gång de tar upp detta så tycker jag att du ska berätta att det är likadant hemma och att ni arbetar med att sätta gränser och fråga sedan hur arbetar med det på förskolan. Lägg tillbaka ansvaret på dem för det är deras ansvar och jobb.

Han är dessutom 2,5 år. Vad tror dem du kan göra?

Det är bra att de lyfter det som inte fungerar , oftast gör vi pedagoger det för att få lite mer grepp om hur det fungerar hemma. Det bästa är ju om man kan samarbeta och göra på liknande sätt för tudlighetens skull.

Så berätta hur ni gör hemma och känn inte det som att de skuldbelägga dig utan de samlar nog på sig mer kunskap om barnet.

Om de fortsätter att påtala problemen och inte lyfter det som fungerar bra så tycker jag att du ska fråga vad de har för plan på förskolan för att bryta det dåliga.

Vi ska arbeta för barnets bästa och vara lösningsinriktade.

Nästa gång de börjar mala om att fel barnet enligt dom har gjort (herregud han är 2,5) så frågar du dom vad de tänker att du ska göra med informationen och vad syftet är.

Sen ska du också be dom att varje dag berätta nåt bra som barnet har gjort under dagen.

Att beskriva att barnet varit jobbigt till vårdnadshavaren är varken konstruktivt eller har något att göra med att samla information. Att var och varannan dag möta en förälder vid hämtning med en kaskad av alla fel det jobbiga barnet gjort under dagen är riktigt oproffsigt.

Fråga rakt ut om det tycker att sonen är avvikande för sin ålder om de tar upp det igen. Det borde kunna reda ut om de försöker förmedla något viktigt till dig eller om de "bara" klagar. 

Oavsett svaret så håller du det sedan lösningsinriktat. Så här gör vi hemma, det här har vi testat och det funkade verkligen inte, och det här funkar ibland, den här pedagogiken använde de på förra förskolan. Vad har de för strategier på att bemöta dylika beteenden på förskolan och vilka är mer och mindre effektiva för just din son. Ser de situationer som triggar sonen och situationer som fungerar bättre? Funkar de bättre eller sämre med vissa pedagoger och barn? Hur har de hanterat liknande barn tidigare?

Vänd diskussionen tillbaka till ditt barn. Vad får honom att trivas, må bra och samarbeta på förskolan? Hur upplever han alla konflikter? Hur kan ni förbättra relationen mellan honom och förskollärarna?  

Sedan måste jag säga att för 2,5-åringar så är det rätt vanligt att man fortfarande barnsäkrar och avgränsar så att olämpliga saker är utom räckhåll så man slipper säga nej hela tiden. Många är fortfarande i åldern där en miljö med så få förbjudna saker som möjligt är önskvärt.

Som förälder kan du se till att ditt barn är väl älskat, utsövt och allmänt välskött. Uppfostran i den åldern handlar mer om ett otroligt tålamod med att sätta gränser och en förmåga att se och stärka de beteenden man vill se mer av.

Men jisses, de får väl lösa problemet! De får prata med sin specialpedagog om de anser sig behöva fler verktyg att hantera ett barn, eller tänkte de att du skulle vara med på förskolan för att säga åt ditt barn kanske...?

Jag skulle nog ha gjort nåt i stil med att först lyssna in vad de säger och sedan bara fråga "Ok, hur har ni tänkt lösa det då? Vilka strategier har ni försökt hittills och vad tänker ni prova i framtiden? Berätta gärna om ni hittar nåt som fungerar bra för er."

Det där är faktiskt deras jobb att ta tag i, inte ditt ansvar.

Men är han så hemma, så är det föräldrarnas ansvar inte bara fsk.

Jag tycker oavsett det är föräldrarnas ansvar.

Men nu vet jag inte va grunden är om han är så hemma så är ni medvetna om det.

Är det så att han är bara så på dagis det kan vara övwrstimulans? Övertrötthet, mkt ljud, inte sover, om han nu sover på dagis. (dagarna)

Dem kanske behöver sätta, honom i mindre barngrupp?

Hur upplever ni erat barn i sociala sammanhang?

Jag arbetar själv i förskolan och har svårt att tro att pedagogerna försöker skuldbelägga er. Vad skulle de vinna på att göra det? Precis som andra har skrivit i tråden så försöker de att lyssna in och förstå hur de kan hjälpa ert barn. Berätta vilka stategier som fungerar hemma och hur ni agerar när han kastar ut saker överallt. Kanske gör han bara det på förskolan? Eller upplever ni att han enbart kastar ut leksaker hemma när han är trött/hungring/ledsen? Eller gör han det alltid? Plockar han upp saker efter sig hemma? Hur får ni honom i så fall att göra det? Det är sådant som personalen vill veta. Ni är ju föräldrar till barnet och känner honom bäst och det är därför personalen vill ha en dialog med er om det här.

Jag känner igen det här fenomenet bland yngre barn (och äldre), och det brukar ofta uppstå när föräldrar inte aktivt leker med sina barn. Det är svårt för förskolan att få till den tiden som behövs då de har flera barn att ta hand om, oftast alldeles för många. Här gäller det också att utmana barnet i leken och att visa hur man leker. 

Så mitt tips är att du leker med ditt barn och visar god exempel på hur man kan leka. Annars blir det gärna så att barnet kastar runt saker och ting, klättrar på möbler etc. i och med att den sociala miljön brister. 

En strategi är ju att prata med föräldrarna så att de har liknande förhållningssätt hemmavid. Barnets utveckling och lärande är bådas ansvar, finns inget samarbete blir det tämligen svårt.

Ts beskriver det inte som ett trevligt pedagogiskt samtal med barnets bästa i centrum utan snarare att fsk kommer med pekpinnar och förväntar sig att föräldrarna ska fixa sitt barn på nåt sätt. Det är stor skillnad på att säga "Hur brukar ni göra hemma när det här händer" och att komma med vad ts uppfattar som ett skuldbeläggande och tjata om att en 2,5-åring kastar saker (big surprise....).

Jag har läst era svar och ser att det finns olika synvinklar på det. Jag tänker också att det är viktigt med en dialog men det känns inte bra om deras förhållningssätt är att bara klaga eller lägga över det på oss. Sist de tog upp det frågade jag om de hade några idéer om hur vi kan jobba med det, men ångrar att jag inte var mer ifrågasättande om vad som är deras syfte med att påpeka samma sak och fråga hur de själva jobbar med det. Samtidigt så vill jag självklart även jobba med att få honom att lyssna mer hemma och tar gärna emot råd (vore jätteskönt om han lyssnade mer hemma förstås!), detta är mitt första (och enda) barn så jag vet inte alltid hur man bäst ska bemöta honom i olika situationer. Tar de upp detta igen kommer jag nog vara mer ifrågasättande om vad de vill uppnå och hur de själva hanterar dessa situationer.

Vi leker mycket med sonen, då vi som sagt inte har några fler barn och jag dessutom jobbar deltid så har vi mycket tid att lägga på sonen. Vi har barnsäkra mycket och lagt undan saker han inte ska röra högt upp eller i ett låst förråd, just för att minska konflikterna så mycket som möjligt.

Jag upplever att det främst är när sonen är trött som han hittar på "sattyg" som att kasta saker eller hälla vatten tex. Då kan han bli väldigt överaktiv, som att han vill hålla sig vaken, och lyssnar inte ett dugg. Men är han utvilad och på bra humör så lyssnar han mer och kan tom sitta och pyssla med något en bra stund, tex klistra i en bok med klistermärken som han tycker är kul. Så även om han är väldigt aktiv och busig så kan han sitta still också om det är något han finner intressant. Vid dessa tillfällen upplever jag att han lyssnar, åtminstone på vissa saker. Man kan tex be honom att klä på sig, man får visserligen lirka och skoja lite med honom men då brukar han klä på sig själv, med lite hjälp från oss.

Ett generellt råd är att försöka ta ut honom på eftermiddagarna, det kan göra stor skillnad, särskilt om han blir lite uttråkad eller rastlös.

Struntprat, i generationer har barn blivit väl fungerande utan att föräldrarna leker aktivt med sina barn. Detta med att leka med sina barn är väldigt nytt fenomen. Däremot så ska man självklart umgås med barnen. Men leka, det har vår son fått göra med jämnåriga och sina syskon. Barn lär sig  leka med andra barn genom att vara med jämnåriga.

En lek mellan en förälder och ett barn kan aldrig bli som när barn leker med andra barn. Att inte klättra på möbler, slänga saker har inget med avsaknad av lek. Att lära sitt barn sociala koder kan man göra på så många andra sätt. 

Toppensvar! =)

Vi hade liknande, var och varannan dag kastade sig pedagogerna över oss vid hämtningen, ibland även vid lämningen, för att tala om att treåringen hade gjort dittan och dattan. Det var jättetråkigt, ofta grät jag när jag satt på bussen till jobbet eller när vi kommit hem.

Till slut sökte vi professionell hjälp. På första samtalet tittar psykologen på oss och säger: det här är inte ok. Ni måste byta förskola. Vi vidtog åtgärder. Det var/är en förskräcklig förskola.

Vi hade liknande, var och varannan dag kastade sig pedagogerna över oss vid hämtningen, ibland även vid lämningen, för att tala om att treåringen hade gjort dittan och dattan. Det var jättetråkigt, ofta grät jag när jag satt på bussen till jobbet eller när vi kommit hem.

Till slut sökte vi professionell hjälp. På första samtalet tittar psykologen på oss och säger: det här är inte ok. Ni måste byta förskola. Vi vidtog åtgärder. Det var/är en förskräcklig förskola.

Jag har samma erfarenhet, fast jag insåg inte hur fel det var. Förskolan målade upp min son som ett problembarn trots att han betedde sig som en helt normal pojke i sin ålder. Det tror jag även att TS barn gör. Jag var så perplex eftersom han betedde sig helt normalt hemma. Sedan kom jag till första mötet med hans lärare i förskoleklassen och nästan beklagade mig att han är så jobbig och hon såg helt oförstående ut. Det visade sig att han är en av de lugnare i klassen som lyssnar bra på fröknarna mm. Totalt bullshit från förskolan, med andra ord. Gissa om jag är glad att ha lämnat förskoleåren bakom mig?

Hur ska man kunna kontrollera sin 2,5-åring när man inte ens är närvarande? Det är faktiskt pedagogernas jobb att ta hand om barnen när de är på förskolan. Och det är inte konstruktivt att bara klaga på ett litet barn.