Mindre sex ju längre tillsammans?

...finns ju alltid undantag såklart.
Sen tycker väl jag att det blir en viss skillnad beroende på vad för slags relation man utgår ifrån.
Tänker skillnaden mellan ett långt förhållande som innefattar barn och den biten kontra en yngre eller äldre relation etc. Lusten i sig är ju oavsett högst individuell som jag ser det och kan naturligtvis gå lite i vågor/perioder. Tror dock att det i mer generella termer skiljer en del åt mellan kvinna och man här, men inte nödvändigtvis så mkt som normen tycks tro. Är man sexuell av sig så tror jag att man bär med sig det mer eller mindre livet ut oavsett kön. Tänker mer på att kvinnans lust lättare kan komma och gå än mäns här.

Jag och min man har varit ihop i 20+ år. Nyss fyllda 40, så rätt unga när vi blev ihop. I vårt fall är det inte "tidsfaktorn" som påverkat sexlivet mest, utan barnen.
Jag personligen hör till dem som upplever att jag får väldigt mycket fysisk närhet ifrån barnen i början. Man har dem nära, sover nära, bär nästan hela dagarna och ammar. Plus att man har varit gravid i nio månader och behöver läka fysiskt. Båda mina barn är födda med kejsarsnitt så där har inte funnits några smärtor inblandade som skulle kunnat sätta p för intimitet på det sättet men jag har helt enkelt inte haft någon lust. Och inte känt mig särskilt "sexig" heller för den delen. Sen har det inte varit några problem med att komma igång igen så att säga men då har du annat att ta hänsyn till; barn som sover (eller inte sover) till exempel.

Jag tror att vissa tappar intresset och är okej med det. Andra är mer, som du spekulerade, såna av naturen att sex är väldigt viktigt och att det kan vara erövringen eller allt man kan uppleva för första gången med en ny partner som är grejen. Då kanske det inte funkar att leva ihop med samma person, om man inte accepterar flersamhet? För vår del handlar allt om kommunikation. Vi kan känna ibland att vi gemensamt prioriterar annat. Då är det ingen som går runt och är sur eller irriterad på nån utan det får helt enkelt vänta. Men skulle jag uppleva att det gick för långt och hade svårt att hitta tillbaka så skulle jag ta upp det.

Jag är nog stereotypen då. Oavsett vilken parameter som styrt mitt val av kille/man så har jag alltid tappat den sexuella attraktionen till slut. Oavsett ålder eller typ av förhållande. Jag har svårt att förstå hur de som klarar av att hålla attraktionen över årtionden gör.

Ja. Väldigt många låter det bli så.
Och ganska många verkar tro att den enda lösningen är att byta partner eller möjligen att vara otrogen eller liknande.

Är det möjligt göra något åt det? Alltså att förebygga att det blir så eller att återuppväcka, utveckla och förbättra?
Ja, säger jag utan minsta tvekan.

För oss utvecklades det med barn och familjebygge, karriärer, sjuka föräldrar och annat, ungefär som för de flesta. Mindre och mindre sexuell attraktion, alltmera slocknande kärlek och ingen förälskelse, ju längre tiden gick.

Efter en kris vårt äktenskap för fem år sedan, förmodligen utlöst i samband med en ålderskris för mig, så bestämde vi oss så småningom att verkligen ta tag i problemet. Vi konstaterade att egentligen ville ingen av oss byta ut vår partner och ingen av oss ville vara otrogen.
Vi bestämde oss och vi gjorde allt och tog till alla medel vi kunde finna. Det var verkligen inte enkelt och ingen kvick-fix. Vi studerade massor på nätet, båda enskilt och även vi tillsammans och tog också hjälp av terapi, enskilt och parterapi. Faktisk provade vi tre olika terapeuter innan vi var någorlunda nöjda. Vi har också provat lite "flummigare" och skojigare saker och kurser.

Nu har vi ett bättre samliv än någonsin. Till och med mera och bättre sex än när vi träffades och var nykära.
Vi tar vara på att barnen nu är så stora att de ganska mycket kan klara sig själva, man kan faktiskt göra så som många säger att möta en ny vår när barnen blir större, tar vara på tiden och ordnar olika äventyr för oss själva, med väldigt mycket glädje och kärlek.
Vi är mera kära, och faktiskt nyförälskade lite då och då, vi har roligare och ser mycket mera positivt på oss själva och på vårt förhållande. Vårt liv och vårt sexliv är härligt. 

Om man vänder på frågan så kan man ju undra dels om det är naturligt och dels om det ens är eftersträvansvärt att vi kvinnor har samma sexdrift när vi är 49 och har barn som är på väg ut ur boet, som när vi var 18 och kåta på allt snyggt som rörde sig? Jag ser det inte alls som något märkligt att sex tappar nyhetens behag efter några decennier. Visst är sex härligt när det är bra, men det kanske inte är något man måste centrera sin tillvaro kring efter 30 års aktivt sexliv.