Hur dela utgifter och tillgångar rättvis?

Jodå, det är nog inte så ovanligt. Särskilt om maken är flitig med att påpeka att det minsann är han som drar in pengarna. (Som om hon inte skulle vara smärtsamt medveten om det!)

Nu har jag läst igenom alla svar. Spännande hur olika man kan resonera. Jag ser två typer av resonemang: antingen anser man personernas befintliga tillgångar är något att ta hänsyn till vid fördelningen av utgifter/sparande eller anser man att det endast personernas inkomster som avgör fördelningen.

Jag anser definitivt att tillgångarna är något att ta hänsyn till i detta fall. Person 1 har stora tillgångar och inget direkt behov av ett sparande. Person 1 kan även låta tillgångarna växa med 5-6% per år genom att placera dem i indexfonder. Däremot har person 1 låg inkomst och bör hålla hårt i sitt arv, definitivt inte använda arvet för löpande utgifter. Om person 1 ändå vill ha ytterligare ett löpande sparande så måste de sänka sina utgifter rätt rejält.

Person 2 har visserligen en hög inkomst men samtidigt ett akut behov av sparande, dels för att återbetala lånen dels för att ha en tillräcklig buffert vid separation, möjlig kontantinsats till bostad etc. Tycker att det är rimligt att person 2 får hela sparandet på 10 000 kr/mån som nuvarande upplägg ser ut. Åtminstone initialt.

Det är viktigt att båda personerna har tillräckligt med tillgångar för att skaffa sig ett drägligt boende vid separation. Inte minst för barnens skull. Det tycker jag man ska ta hänsyn till när man kalkylera om hushållets ekonomi.

Så, fördelning vid separation efter 7 år blir:

Person 1 behåller sitt arv + värdeökning om 5-6% per år (ränta på ränta) = ca 4 miljoner kr

Person 2 får hela sparandet + behålla sina skulder = 700 000 kr.

Båda personerna kommer förhoppningsvis kunna skaffa ett bra boende till barnen, utan behov av långa pendlingstider.

Så tänker jag :)

Som tillägg:

När person 2 väl har skaffat sig ett betryggande sparkapital kan man ju börja diskutera en alternativ fördelning av sparandet. Var den brytpunkten ligger någonstans tänker jag mycket beror på bostadssituationen på orten.

Så den som har 3 miljoner ska bara sitta och gotta sig åt sitt arv och bli betalad för av en person som har studieskulder? Juste.

Förhoppningsvis finns inga skulder kvar när person 2 väl skaffat ett betryggande sparkapital. Var brytpunkten ligger någonstans går ju att diskutera. 1miljon? 2miljoner? Osv.

Tänk på att person 1 visserligen har stora tillgångar men samtidigt små förutsättningar att låna till en bostad. Person 2 har det precis tvärt om- lätt att låna men behöver spara till en kontantinsats. Någonstans finns en brytpunkt där person 1s behov av sparande blir större än person 2s. Men om arvet växer som det ska minskar ju behovet så klart.

Är man en familj tycker jag att man ska se till hela familjens behov, inte minst för barnens skull.

Absolut. Och då kan jag tycka att man måste se till person 2s behov också.

Att låna är inte att äga någonting. Lånet kostar pengar. Förhoppningsvis ökar bostadens värde samma omfattning som räntan kostar.

Jag kan tycka att bilden folk har av att lönen är

Det enda som betyder någonting är rätt skev.

Sparkapital är högst relevant när en person inte kan bidra till hälften av utgifterna. Har man tillsammans bestämt att ha så dyr boendekostnad kan jag tycka att båda bör ta smällen för det

Gemensamt sparande delas gemensamt vid separation tänker jag.

Idag har vi gemensam ekonomi med egna "fickpengar" men delade innan 50/50. Kan ju vara svårt med såpass låg inkomst som den ena har. I mina ögon beror det lite på omständigheter också, varför man tjänar olika. Måste vara upp till bar3je par.

Att man delar under föräldraledighet borde vara en självklarhet.

Arv är privat (skuldebrev kan skrivas om det går in i huset etc), likaså studieskulder när man separerar. De sistnämnda kan dock betalas gemensamt under förhållandet.

Jag vill förtydliga mitt perspektiv lite.

Så länge person 2 inte har lika mycket sparpengar som person 1 har i arv är min åsikt att de betalar 50/50 av utgifterna.

Person 2 har möjlighet att spara 15.000 i månaden. Person 1 gör av med 5.000 av sina sparpengar i månaden.

När de når punkten att de båda har lika mycket pengar på sparkontot. I form av sparad lön och arv. Så får person 2 börja betala procentuellt efter sin lön. Studielånet är då också avbetalt innan denna brytpunkt görs.

Om man bäljer att person 2 skall betala merparten av kostnaderna från dag 1 skall hen antingen få betala av på lånet innan man räknar procenten på lönen. En lättare lösning är att person 1 helt enkelt betalar av hela studielånet och att person 2 direkt kan betala mer utifrån hela sin lön. Men det sättet person 1 i en knepig situation av att ha skänkt bort flera hundra tusen. Inte kul om paret separerar några månader sedan efter ett förhållandevis kort förhållande.

Håller helt med om att man behöver se till bådas behov, och det är ju det jag försökt att göra i mina resonemang.

Däremot tycker jag inte person 1 i det här fallet ska ta av sitt arv för löpande utgifter. Det är inte ett hållbart ekonomiskt upplägg långsiktigt. I så fall får de sänka sina utgifter istället.