Mycket Tabubelagt ämne varning

Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.

Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.

Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.

Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.

Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.

Så min fråga är egentligen

1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?

Har personligen själv 4 barn, skaffade första när jag fyllt 20. Jag är klar med barnafödande nu innan 30 års ålder. Har hög utbildning och körkort bil och ett fungerande äktenskap. Jag skaffade barn tidigt för att det var viktigt för mig med barn. Annars hade jag skitit i det. Hade definitivt inte försökt mig på massa svåra behandlingar i 40-årsåldern pga alla de anledningar som jag ställt i frågorna. Jag menar känns som att många i Sverige har svårt att acceptera sin biologiska ålders gång, att det ibland inte är meningen osv. Hur ser ni på detta? Hur tänker ni som håller på med ivf i sen ålder?

Jag ber om ursäkt till äldre mammor.

Hur ska jag kunna ha haft insikt om detta från början menar du? Jag frågar ju för att jag saknar insikt i frågan och stöter på den ofta i olika forum och i tidningar så undrar. Jaa hör väldigt ofta att man vill satsa på sig själv bara tänka på sig själv göra det och det och det först och sen göra det och sen kanske skaffa barn vid 35-40 det hör jag väldigt ofta ja. Från båda könen. Det får det för mig att låta nonchalant och som om barn är en rättighet och att man kan kontrollera detta precis som man kan kontrollera husköp, bilköp, utbildningar osv osv. Många män och kvinnor är sjukt omogna och bara super och håller på bete sig som barn tills de är 40 typ och då blir förvånade att det inte går. Är fuullt medveten om att det oftast inte går till så ifråga om ivf utan är en lång process över flera år. Men mer i ämnet kan inte jag , saknar erfarenhet , har aldrig pratat med någon som genomför ivf mer än på forum.

Jag reagerade på detta i din trådstart. Du har alltså stressat dig igenom barnafödande och skaffat fyra barn samtidigt som du har pluggat, på loppet av knappt tio år. Varför så bråttom?

Handen på hjärtat, känner du att du kan ge vart och ett av barnen all den tid du vill och de förtjänar. Gett dig själv tid att andas och njuta av bebistiden. Och du har gett allt på utbildningen dessutom? Om det var så viktigt för dig att få barn, varför ägnade du dig inte åt det på heltid några år och väntade med utbildningen och karriären till efter att barnen blivit större?

Ditt äldsta barn är alltså 9-10 år nu, fortfarande ganska liten, och har tre yngre syskon, och en mamma som förmodligen har fullt fokus på jobb och karriär numera. För varför var det annars så bråttom att skaffa utbildningen mitt under de barnafödande åren? Hur många minuter ägnar du dig helhjärtat åt vart och ett av barnen per dag? Är du lika effektiv och målmedveten i all aspekter på livet? Hemmet ska vara välstädat, fasaden ska glänsa, fritiden ska också vara statusfylld, vännerna avundas dig..?

Jag är lite provocerande tillbaka för jag tror att du skulle må bra av att sänka takten lite. Jag var också överambitiös när jag var ung och ville att allt skulle hända fort, fort, fort. Jag räknade veckor under graviditeten och kämpade för att hinna läsa klart en högskolekurs medan jag var höggravid, minstingen fick börja på dagis när han var endast 13 månader gammal för att jag skulle hinna börja läsa höstterminen det året. Pappan kunde visserligen gå ner i arbetstid så det var inte heldagar på dagis första halvåret men ändå, såhär i efterhand ångrar jag att jag stressade så. Barnet mådde definitivt inte bra av att lämnas bort så tidigt, och det som grämer mig mest är att jag inte ens gjorde det för att jag var tvungen utan för att jag hade någon idiotisk idé om att jag skulle vara klar med min utbildning innan jag fyllt 30. (Vad spelar det för roll om jag var 30 eller 32 när jag tog examen, egentligen??) Och då hade jag ändå bara två barn med sex års åldersskillnad - du har fyra stycken, supertätt...!

Gammal och klok som jag är numera skulle jag inte göra om samma misstag. Om jag får ett barn till kommer jag att unna mig att vara bara mamma på heltid i minst två år, och jag kommer att gå ner till deltid därefter för att verkligen kunna ge barnet tid. För tid är det viktigaste du kan ge barnen när de är små. Tid att baka bullar, läsa sagor, gå långsamma promenader i barnets takt. Ge barnet tid att försöka gå uppför trappan själv istället för att bära upp det för det går så långsamt och jag har ju så mycket att hinna med... tentan ska lämnas in och jag måste hinna fixa middag innan mötet med föreningen/vin med väninnorna/gymmet... Småbarnsåren går så fort, rätt vad det är har barnen vuxit upp och det är de som inte har tid med dig längre. Ta detta råd från en gammal klok kvinna. Sluta vara så duktig och effektiv. Det du skriver i din TS är inget att skryta om.

De flesta människor är dumma i huvudet. Hjärndöda helt enkelt. Jag har vid flertal tillfällen lyft upp denna fråga och själv precis som du TS blivit motarbetad för att man lyfter fram rå vetenskaplig fakta.

Problemet är att människor istället för att lyssna och tänka, istället tror de redan vet något om saken, fast deras saker bygger på deras eget tyckande, som oftast beror på deras handlande.

Det vill säga istället för att handla rättfärdigt efter vad som är bäst, gör man först handling och därefter anpassar man vad man tycker är rätt om handlingen till hur man handlat, dessutom med stor självgodhet.

Summerar man det handlar det om ego och en brist på andlig utveckling som kommer korrigeras förr eller senare med mer eller mindre lidande. Detta är ofrånkomligt.

Själv har jag forskat kring reproduktionsbiologi, genetik, och utfall. Det är obönhörligen så att generna blir sämre om främst mamman är äldre, även pappan men det gäller gubbar, så det är försumbart. HELT FÖRSUMBART i jämförelse oavsett vad aftonbladet skrivit och tutat i dessa småskallarna.

Genetiska utfallet ses redan efter 25 men markant ökning sker efter cirka 33 års ålder. Detta är således ingen risk utan 100 %-igt förlopp - att generna och utfallet blir sämre för barnet. Risken tillkommer sedan att de försämrade generna uttrycks i form av högre risk för autism/trisomier/genetiska defekter som ehler danlos/marfangs/downs etc etc.

Men jag skiter i vilket, vill folk inte lyssna får deras barn lida. Har helt slutat bry mig. Ego? Kanske. Man kan inte folk som inte vill bli räddade eller i detta fallet deras barn. Deras barns karma kommer sammanlänkas med deras, och allt mynnar ut i korrigering genom lidande.

Om du läser igen så ser du att jag faktiskt kritiserar mina egna val som jag gjorde när jag var i TS situation när jag var ung. Jag ångrar att jag inte tillät mig att slappna av och njuta mer och att jag skulle försöka vara fröken Duktig, precis som TS har tydliga symtom av. Jag gick in i väggen till slut dessutom pga alla krav jag ställde på mig själv och förlorade flera år på att återhämta mig.

Om du inte kunnat försörja dina barn eller ge dem den tid uppmärksamhet o kärlek de behövt för att du skaffade barn när du var ung må vara beklagligt men får stå för dig. Jag har kunnat ge mina barn detta. Jag har fortfarande svårt att förstå varför man väntar till 40 och riskerar att inte kunna få barn för de par där det känns viktigt att få barn. Jag förstår inte inställningen, att man är villig att gå så långt för att enbart få fokusera på sig själv år efter år. En sak är ju om man faktiskt inte vill ha barn. Men de som börjar så sent förstår inte alls.

Har du ett konto på pudmed så kan jag länka? Neeej var påstår jag att jag är bäst? Det är du som säger det inte jag. Jag ifrågasätter och får bra svar på mina frågor från folk som vet, har du problem med det eller?

Aha ok. Kan man diskutera saker med god ton? Sanningen att säga som du också kan läsa exempel på här i tråden är att genom att vänta med barn har det stoppat folk från att bli gravida på naturlig väg. Är inte det beklagligt då för de som vill bli gravida och ha barn att samhället ser ut såhär? Varför sitta och ignorera det faktumet?

Länka på!

Jo då det finns mycket forskning i ämnet där. Har du själv ett konto där?