Gett upp älskare

Klart jag inte är 100% säker, men han har berättat att dom gjorde ett försök till sex strax efter nyår men att det inte fungerade (han fungerade inte). 
Han har även berätta en hel del bra saker om sin fru som inte är positivt för mig så jag vet att han inte är oärlig av rädsla för att såra mig.
Men visst, han kan vara ett oärligt svin mot mig, men jag tror inte det.

Alltså, klart det inte är lätt att höra och det fick mig väl inte att vilja dansa och sjunga direkt... Men det var ju i den perioden vi inte pratade, inte hade någon kontakt och han valt frun. Att han då försökte ha sex med henne såg jag som något rätt naturligt. 
Jag är ju inte den dömande typen och han är ju faktiskt gift. Och eftersom vår relation hållit på ett tag så var det väl oundvikligt att vi skulle hamna där så småningom.

Positivt är svårt just nu. Men jag går inte under, även om jag är ledsen. Och är det något jag lärt mig så är det att sorg går över och att man går vidare.

Ja det är ju inte roligt kan jag säga.

Och tja, han väljer ju inte alls och därmed väljer han. Eller rättare sagt, tvingar mig att bestämma...

Och ja, spännande att det är så olika beroende på ur vilken synvinkel man ser det från och det är som du säger, vad än alla tror sig veta på ett forum där jag skriver delar av allt som hänt så vet jag. Det vi har/hade var äkta. Från både hans och mitt håll. Att sen han inte bara lämnar lättvindigt ett liv han levt i dryga 25 år det kan jag förstå. Hur mycket det än smärtar mig.
Och att det kommer hålla med hans fru... aldrig! Jag har ju fungerat som ångestdämpande för hans "vanliga" liv. Nu när jag inte finns där så tvingas han ju leva kvar i allt som han någonstans inte är nöjd med. Och som du säger, när han inser det är det inte säkert att jag står och väntar. Allt beror ju på hur lång tid som passerat.

Skönt att du känner dig stark! Det är nog ett måste för att orka hålla emot. Jag är inte stark, inte än... Men jag kommer dit... så småningom.

Jag kommer hålla i, Det finns liksom inget alternativ. En del av honom vill ju ha allt han haft det senaste året... Mig för det han inte får hemma och frun för det han har med henne. Men jag kan inte nöja mig... Allt eller inget!

Tja det må så vara att de flesta skulle ljuga. Och visst skulle jag kunna välja att tro att han gör det. Men nu är det ju jag som känner honom, inte du eller någon annan här på forumet. Och jag är övertygad om att i detta är han ärlig. Framförallt för att han har gett många långa förklaringar (bortförklaringar) till varför frun inte vill ha sex... Där han gått i väldigt försvar för henne. 
Och att han ljuger för sin fru, ja det är en lögn men ingen som han behöver säga rakt ut. Han undanhåller sanningen. När jag frågar "Har ni haft sex" så skulle det krävas en ren lögn att säga nej om dom hade haft det. Och en uttalad lögn skulle han haft mycket svårare att leverera.

Ja att du inte kan känna empati för mig har jag full förståelse för. Speciellt om din fars älskarinna behandlade er illa. Från mitt håll skulle jag aldrig göra något för att skada min älskares barn. Han älskar ju dom, alltså är dom viktiga! På något konstigt vis även hans fru...
Han sa det för några veckor sedan att om han skulle berätta för frun att han älskade någon annan så skulle hon direkt fråga hur länge det pågått, vem jag var och sen ringa till mig.
Mitt svar på det var att jag inte skulle ha något problem att prata med henne, Att jag skulle förklara mina känslor för hennes man och be henne om ursäkt för att jag "förstör" hennes liv. Jag har inget agg mot vare sig henne eller barnen. Det är ju inte deras fel att jag älskar "fel" man. 
Nu har han ju gjort ett icke-val och därmed har jag brutit. Så nu lever han med en ovetande fru och ovetande barn. Inte optimalt kan jag tycka men fortfarande, inte något som jag kan lägga mig i.
Jag hoppas att du och din familj kan gå vidare och må bra trots allt ni varit med om.

Ja absolut gör dom som dom vill. Frågan har diskuterats av oss sen innan vi ens påbörjade en relation. Och eftersom vi har pratat om allt... barn, familjeliv, matlagning, jobb, syskon, vänner, övrig familj osv osv så deras sexliv (eller rättare sagt bristen på det) har även det diskuterats.

Jag tror det är mycket mer troligt att han antingen lever kvar med sin fru och bara står ut med de saker som han inte är nöjd med. Eller lämnar och då hoppas att jag kommer finnas där... Att trassla till det ännu mer med en ny älskarinna... Nej det kommer han inte orka med, han är alldeles för känslig och omtänksam för det.

Jo jag är kvar men läser väldigt sporadiskt då vissa kommentarer här inne känns som om dom bara skrivs för att såra så mycket som möjligt. 
Förstår att det kliar i fingrarna, det gör det för mig också. Dock har vi inte hörts sen jag bröt. Han fortsätter att kommentera mina Instagram och Fb inlägg och jag har kommenterat några av hans. Men ingenting utöver det.
Min äldsta son installerade Tinder åt mig som en distraktion och jag messar med några killar där. Men ingen av dom är som han... 
Annars sysselsätter jag mig med renovering och jobb för att hålla tankarna i styr.
Men det är galet vad jag vill ha honom fortfarande. 

Tack! Det är en kamp, varje minut och varje dag. Men jag kämpar på. 

Okej, nu menade jag inte just dina kommentarer för även om du tydligt talat om att du tycker att jag gjort fel så är du konkret i det du skriver och det respekterar jag. Sen kan jag dessutom känna sorg över din bakgrund och därmed förstå dina åsikter.
Sen vet jag inte om jag tycker att fantasier om huruvida han ligger och äter choklad och vindruvor och gosar med sin fru har någon relevans? 
Finns en del andra exempel som jag kan ta upp men vill inte väcka den björn som sover.
Att spy ut hat över någon, oavsett vem är för mig inte relevant. Jag menar, vem hjälper det? 
Jag försöker hålla en trevlig ton mot alla jag svarar även om jag inte håller med om deras åsikter för det är sådan jag är som person. 

Ja bryta blev det inte. Vi återtog kontakten men där jag var hård med att inget fysiskt för då skulle jag ringa till hans fru. Det gick sådär, och resulterade i att han tog ett samtal med sin fru ang hans känslor för mig.

Efter detta har det varit turbulent (inte så konstigt) och han och frun går i parterapi för att reda ut vad som är problem i deras relation. Inte för att nödvändigtvis reparera deras förhållande utan mer öppet prata om problemen de har i sitt äktenskap.
Samtidigt går även han själv i egen terapi för att hantera sina känslor och få hjälp med att sortera och ta reda på vad som är viktigt för honom.
Vi fortsätter att ha kontakt men ännu är inget klart. Jag anser att oavsett utfall så är detta rätt väg att gå. Om han ska välja mig så ska han göra det för att det är ett genomtänkt beslut och inget han kommer ångra om några månader.

Så för tillfället är vi alla i någon form av limbo. Men det känns ändå bättre att allt är framme och hanteras. 

Okej... 

Bara för att klargöra. Jag har inte satt mitt liv på paus. Jag lever ett fullt och rikt liv med vänner, familj, hus, barn osv. Jag har dessutom ett antal män som "jagar" mig och vill ha mig. Dock så anser jag att mitt liv inte måste innehålla en man för att vara värt något. Jag är lycklig med allt jag har även utan honom.

Exakt vad han säger eller inte säger till sin fru vet ju ingen annan än dom själva. Jag kan inte svära på att det han säger till mig är sanningen. Men jag väljer att tro på honom. Visst, jag kanske är naiv och blåögd men hellre det än bitter och misstänksam.   Skulle det nu bli så att han väljer att stanna med sin fru så är det ju hans val. Inget jag kan göra något åt. Och mitt liv slutar inte om det blir så. 

Ja nu är semestern över för oss bägge och han var lika förvirrad som innan. Han älskar mig och sin fru... Detta innebar att jag igår bröt helt med honom. Har blockat på sociala medier och ska låta honom gå vidare med sitt äktenskap. 
Själv ska jag lägga min tid på annat i mitt liv. Mitt hjärta har ett stort hål så ska ge det tid att läka. 

Han mailade mig igår, men jag svarade att om han vill ha mig i sitt liv får han skilja sig från sin fru och att jag vill ha allt för det är jag värd. 
Fick svar att han inte ska höra av sig mer.

Vi får väl se hur det går. Jag tänker oavsett fortsätta att vara hård. Vill inte gå bakåt, bara framåt! 

Hej!

Va skönt att höra att du klarat av att gå vidare. Jag har haft några jobbiga månader bakom mig. Inte pga min "relation" med mannen utan med andra familjeproblem. Har varit sjukskriven och började först förra veckan jobba 50%. 
Min första vecka tillbaka på arbetet inleddes med att min pappa dog. Så det har väl varit sådär.

Ang mannen så råkade vi springa på varandra på stan, eller jag satt och åt lunch själv på en uteservering och han gick förbi... Han stannade, pratade och såg på mig hur dåligt jag mådde, detta var min sista arbetsdag innan jag sjukskrev mig.
Efter detta mötet så har vi fortsatt att prata, ses ibland men har inte sex. Hans fru vet att han har kontakt med mig. Dock kanske inte hur ofta.
Jag älskar honom... fortfarande. Han har kontinuerliga samtal med sin psykolog och jag vet inte vad detta kommer leda till men i min situation så hjälper han mig. 
Mina andra problem har liksom tagit överhanden.

Så... to be continued... 

Hej igen!

Va glad jag blir för din skull att det börjar ordna upp sig och att du har börjat dejta någon ny som ger dig 100% uppmärksamhet. 

Mitt kärleksliv fortsätter att vara en smärre katastrof tyvärr. Vi lyckades avhålla oss i tre månader i höstas innan vi förföll till att hoppa i säng igen. Och sen dess har vi bara fortsatt. Det svåra för mig är ju att han faktiskt ger mig uppmärksamhet, varje dag, så mycket han bara kan. Han finns för mig när jag mår dåligt, skrattar med mig när jag mår bra osv.
Vi har dessutom börjat att träna tillsammans. Dock kommer vi ingenvart, står bara och stampar på samma plats.
Han är livrädd att ge upp tryggheten, orolig över vad omgivningen skulle säga osv. Samtidigt så vill/kan han inte ge upp mig. Han vill ge alla allting, ser mer till alla andra än sig själv. 
Jag själv har börjat känna mig rätt less. Blir inte lika glad av hans sällskap längre, ligger som ett ok över mig att inte räcka till. Att han inte ser det jag ser. Samtidigt som jag inte kan förmå mig till att ge upp. Jag slåss fortfarande mot väderkvarnar och lever på hoppet.

Tanken på någon annan... Nej den finns inte. Då känner jag att jag hellre tänker leva ensam. Vilket i sig inte är det värsta som kan hända.

Min historia är att frun inte visste något alls. För snart ett år sedan "tvingade" jag honom att berätta för henne, iaf att han hade känslor för någon annan.
Han stannar för att det inte är superdåligt, de har många bra saker i sitt äktenskap, plus att han gillar deras vänkrets hus osv.
Vi har försökt bryta, både på hans och mitt initiativ. Som längst har vi klarat av 1 månad utan kontakt. 
Nu är vi tillbaka på ruta 1 igen, frun tror att han "släppt" mig och bara råkar springa på mig ibland. När det i verkligheten är så att vi hörs flera gånger per dag och ses så fort vi har möjlighet.
Jag känner mig som en skurk som fortsätter att bidra till att föra henne bakom ljuset. Men det måste ju vara han som tar det ansvaret känner jag samtidigt.

Och att jag hade bestämt mig, jo det trodde jag. Men tydligen är jag en svag människa.

Ville lägga in en uppdatering här då saker har förändrats rätt mycket den senaste tiden.
I våras hade jag ledsnat rätt ordentligt. Insåg att jag inte kan fortsätta leva såhär och reggade mig på tinder. Gick på några dejter och hittade en kille som faktiskt fångade mitt intresse. Allt detta berättade jag för min älskare för jag fortsatte att träffa honom. 
Han var väldigt kluven, en del av honom ville ju att jag skulle må bra men samtidigt så insåg han ju att han var på väg att förlora mig. Allt kulminerade efter en "lyckad" dejt där jag sov över hos en annan vilket fick min älskare att må så enormt dåligt. Han blev faktiskt så illa däran så han fick uppsöka läkare pga sitt blodtryck som sköt i höjden av hans ångest.
Jag mådde inte heller bra, killen jag träffat var iofs bra men han var inte i närheten av min älskare. 
Detta ledde iaf till att han berättade för sin fru om oss. Kaos följde naturligtvis, frun var ju (självklart och berättigat) vansinnig.
Nu har det gått några månader, han har flyttat, skilsmässan är klar, och vi är nu pojkvän/flickvän. Är inte ute och skyltar med vårat förhållande, inte irl eller på sociala medier. Vi tar det lugnt, bor på varsitt håll men träffas regelbundet. Är fortfarande övertygad om att han är mannen i mitt liv.

Och det är klart att jag önskar att vi hamnat här utan att såra någon. Jag visste ju tidigt vad jag kände för honom. Han å sin sida var klar över sina känslor för mig men vågade inte vara ärlig. 

Nu är det iaf vi och vi är väldigt lyckliga båda två.