Gett upp älskare

Jag har gett honom en månad på sig att bestämma sig. Efter det kommer jag bryta helt. 
Orsaken till denna månads respit är helt enkelt för att han inte har någon att prata med ang detta. Jag har en nära vän som vet i princip allt och som inte dömmer mig som jag pratar med. Men han har inte velat prata med någon av sina vänner av risken för att om det blir vi i slutändan så kommer dom inte förstå hur fin jag är (hans ord).
Så jag finns för honom, vi pratar fördelar och nackdelar med hans olika val. Och jag försöker vara så opartisk jag kan även om jag har förklarat att helt opartisk kan jag ju inte vara. Samt att jag faktiskt inte vet hur han har det i sitt nuvarande liv. Jag pressar honom inte annat än att ge honom ett sista datum för beslut.

I hans fall så är ju iaf äktenskapet inte katastrofalt. Det som absolut inte fungerar är ju sexlivet. Och sen är dom rätt olika på en hel del punkter. 
Orsaken till att jag ändå fått en plats i hans hjärta är helt enkelt så att vi passar så enormt bra ihop. I så många aspekter...

Sen finns det ju inga småbarn inblandade, hans barn kommer ha flyttat hemifrån om några få år.

Men du är stark Pi! Och värd att vara nr 1!

Jag vet ju en hel del om hur deras sexliv har varit, och normalt sett är jag inte den svartsjuka typen. Jag har ju till och med sagt till honom innan vi bröt att jag tyckte det skulle vara bra om han hade sex med sin fru. För då skulle jag inte ha sex med honom mer om han inte bröt helt. 
Nu hade vi ju brutit redan innan eftersom jag hittade styrkan på annat håll och även om det är jobbigt ikväll och en massa bilder passerar revy så vet jag att det inte blir bättre av detaljer. 
Jag har ju min plan och den kommer jag stå fast vid. Så om en månad är jag antingen redo att gå vidare eller så är vi tillsammans på riktigt (eller iaf har han begärt skilsmässa).

Ok, liten uppdatering om vad som hänt sen sist.
Först och främst så kom jag över det där med att han försökt med sin fru. Någonstans ville jag ju det för att jag var övertygad om att det skulle tala till min fördel... Och ja, jag förstår att det låter illa.

Sen idag träffades vi. Det har varit sjukt mycket både för honom och mig på jobbet men vi har messat när vi kunnat. Och idag fick vi till att ses på lunchen. Vi pratade i ungefär en halvtimme och trots min föresats lyckades jag inte hålla mig helt ifrån fysisk kontakt. Det blev lite kyssar, underbara mjuka kärleksfulla kyssar...
Och jag sa till honom att han vet ju nu hur livet skulle vara utan mig. Utan någon kontakt alls på en dryg månad. Men då sa han att han inte mår bra utan mig i sitt liv. Men jag pressar inte mer, han har sina 4 veckor på sig att bestämma sig.

Att träffa honom igen var underbart, att få se in i hans ögon och njuta av hans närhet. Och jag "vet" att det kommer bli vi, det finns ingen annan väg att gå.

Och till alla er som är här inne och spyr galla över hur förskräckliga vi är... Jag tänker inte påstå att mina handlingar är okej. Jag vet att jag inte är oskyldig och tar fullt ansvar för att jag gör felaktiga val. Så ni behöver inte tala om det för mig.

Jag har full förståelse över hur dåligt du mår efter två veckor utan kontakt. Önskar att jag kunde säga att det blir bättre men i mitt fall mådde jag precis likadant efter 1½ månad. Det är ju som du säger, älskar man någon så kommer man inte över det enkelt.
En sak som hjälp mig i veckan med min övertygelse var en film jag kollade på. Jag är som person en sådan som ser positivt på livet och känner att allt kommer ordna sig. Dock i denna sits är det inte alltid enkelt. Men att kolla på den här hjälpte mig massor. Den finns på Netflix och heter "The Secret". Kolla på den om du kan.

Jo jag hoppas att kunna hålla det på den nivån. Bara se till att vi inte träffas hemma hos mig. Och bara närheten hjälper ju massor.

Tja det där med att hålla oss ifrån det fysiska gick käpprätt åt skogen. Vi har setts några gånger, ca 1 gång per vecka, och varit intima med varandra. 

Det är dock väldigt kluvet för å ena sidan är det så helt fantastiskt men samtidigt så ligger hela tiden osäkerheten där och skaver.

Nu närmar sig ju min deadline med stormsteg. På fredag ska han bestämma sig. Och när vi pratade om det förra veckan så hade han fortfarande inte klart för sig hur han ska göra. Det han tar upp som plus för att stanna är framförallt barn och vänner. Jag känner dock att är det tillräckligt för att vara lycklig?

Generellt har vi pratat en hel del mer allvar under dessa veckor och jag har fått mer info om hur olika han och hans fru är. Det är rätt många saker som han gillar och inte hon och vice versa.

Kan väl inte säga att jag är på topp direkt. Pendlar mellan att tro att han kommer välja mig och sen i nästa stund vara övertygad om att han kommer avsluta med mig.

Men det visar sig på fredag...

Och hoppas att det går åt rätt håll för dig iaf så att det långsamt blir bättre. Det är du värd!

Nä jag är själv rätt osäker på om han kommer att lämna men kan ändå inte släppa känslan av att allt kommer att ordna sig. 
Kanske bara hjärnspöken men den som lever får se.

Först, nej det är inte elakt skrivet av dig och jag förstår fullständigt att du tänker så. Jag skulle antagligen gjort detsamma.
Vi hade ju ett break då vi inte hördes, sågs eller hade någon kontakt alls i över en månad. Sen var det ju han som hörde av sig och hela karusellen var igång igen.
Min känsla nu är väl att om han väljer att göra samma sak igen, att välja frun så tänker jag blocka, radera och på alla möjliga sätt förhindra kontakt. Kommer inte orka att gå igenom detta igen. Detta har jag även sagt till honom, att väljer han frun är det över på riktigt med mig. Det enda sättet han har en chans då är om han redan har begärt skilsmässa. Då kanske... och bara kanske... jag kommer släppa in honom i mitt liv igen.

Man kan ha olika livsåskådningar, jag tycker alla är värda att må bra. Till och med mannen som våldtog mig för dryga 20 år sedan tycker jag är värd att må bra!

Om alla mådde bra skulle världen vara bättre (tror iaf jag).

Bitterhet, aggressioner, ilska osv... Det unnar jag ingen.

Jag argumenterar inte med honom. Och försöker inte heller övertala honom. Vi pratar... Om allt. Även saker som berör detta kaos och hans tankar, mina tankar osv.
Att inte fundera, det klarar jag inte. Mina tankar snurrar dag som natt. Men mest tänker jag positivt, typ "jag är ju så sjukt bra, varför skulle han inte välja mig...".