Gett upp älskare

Idag är det jobbigt för mig också. Tänker på honom varje minut 

Vill ha honom här, nära om så bara för att få känna hans armar runt mig.

Håller med K, klart du får hoppa in här!

Och sjukt jobbigt att inte veta, det är ju värre än att som det är för mig. Vi har ju pratat och sagt hej då till varandra. Att först få höra att han har en plan och sedan få allt raserat eller i alla fall inte veta vad som händer... 

Har han små barn eller äldre? Min har ju barn som är på väg att bli vuxna så att stanna för barnens skull är ju inte lika påtagligt. Mina barn är också lite större, Och dessutom bor jag ju inte med deras pappa utan ensam. Dom vill bara att jag ska träffa någon   Har hört fler än en gång "Mamma du måste regga dig på Tinder". Fast hur jag ska klara det när det bara finns en jag vill ha... 

Jag har dock gett mig själv lite hållpunkter för att göra det lättare för mig själv. När barnen åkt i januari, då tänker jag regga mig oavsett. Om inte annat för att bevisa för mig själv att jag är värd mer. 
Sen har jag även sagt att jag har på mig till april att längta, har inget ändrats tills dess så släpper jag honom helt. Då har det gått mer än 4 månader och har han inte på den tiden ändrat sig, då kommer han inte göra det.

Men just nu, sörjer jag bara. Kollar filmer/bilder med honom och längtar så hjärtat går sönder.

Oj här har det visst varit hetsiga diskussioner sedan jag sist var inne...

Eftersom detta är - MIN - tråd så kan jag ju säga att den inte alls handlar om huruvida otrohet är bra eller inte. Tycker det är rätt tydligt i mitt allra första inlägg att jag inte tycker att det är bra. Min fråga var ju om man trots otrohet har rätt att sörja slutet på sitt "förhållande"...

Nåja, jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om rätt/fel.

För min egen del så var jul och nyår rätt jobbiga, saknade honom sjukt mycket men höll ändå emot.
Men i förrgår hände det något, jag la upp en händelse på FB och han gav en kommentar, inget speciellt utan bara en väldigt allmän kommentar. Dock när man gör så då kommer ju kommentaren på messenger... Varpå jag fick ytterligare ett mess där han bad om ursäkt och förklarade att han inte visste att den skulle dyka upp där. Jag svarade och sen har de senaste två dagarna varit fulla med kommunikation igen.
Tydligen saknar han mig också, sjukt mycket och har längtat varje dag efter mig. Jag har sagt blankt nej till någon som helst fysisk kontakt med honom då jag vet att jag inte skulle orka en till brytning. Dock så har vi pratat väldigt mycket om de olika alternativen... Om han ska fortsätta med sin fru eller skilja sig för att vara med mig.
I mina tankar har jag ju enormt svårt att se hur han ska kunna fortsätta när han till och med efter över en månad utan kontakt, längtar efter mig varje minut varje dag (hans ord).
Eftersom hans fru är helt ovetande så kan dom ju inte heller prata om det som inte fungerar i deras förhållande (och som kanske är orsaken till att det funnits plats för mig i hans liv). Hur ska det då kunna bli bättre?
Han säger att jag har så många kloka tankar och jag försöker verkligen vara så neutral som jag kan. Resonera med honom om fördelar/nackdelar med de olika alternativen.

Men denna kontakten gör ju inte att jag vill ha honom mindre... Bara vetskapen om att han längtat lika mycket efter mig som jag efter honom... 

Sjukt jobbig sits är det iaf.
 

Fy va hemskt detta låter för dig (och för alla andra inblandade också). Jag avundas dig inte... 
Förstår inte hur du orkar. Jag skulle gått sönder inuti flera gånger om efter så många år och turer fram och tillbaka.

Och nej, livet är ju inte svart eller vitt. Ju äldre man blir desto mer inser man det. Jag hade en kollega på jobbet, en tjej som var rätt ung. Strax under 25. Hon gifte sig och flyttade till hus med en jämnårig kille och var kategoriskt emot otrohet. När vi pratade om det kallade hon alla för svin och andra mindre smickrande ord. Hon var vääääldigt tydlig med att något sådant skulle hon aldrig göra. 
Sen gick hennes pappa bort rätt oväntat och fort och en lite äldre kille på jobbet fanns för henne och tröstade henne. Detta ledde till en affär (jag vet om detta då en annan kollega kom på dom i full fart i ett konferensrum) och senare skilsmässa. Hon är nu omgift med killen på jobbet och dom har fått barn ihop.

Jag ler lite åt hur livet kan komma och kasta omkull de där benhårda uppfattningarna som är väldigt tydliga i detta forum. Jag har ju själv varit där. "Jag ska aldrig..." osv.

En del av mig önskar att mitt förhållande hade bestått av endast passion... Då hade jag (omoraliskt jag vet) kunnat fortsätta med affären och bara njutit av sjukt bra sex. Men nu är det ju så att han är ju så mycket mer... Han har alla de egenskaperna jag värdesätter, vi är liksom så rätt för varandra. Och iom detta klarar jag inte av att bara få en liten bit av honom. Jag vill ha hela kakan.

Så jag känner mig inte så stark, däremot har jag självbevarelsedrift. 

Nu är det ju så att jag är mycket väl medveten om konsekvenserna... Har varit på den sidan i otrohet också. Och en av anledningarna till att jag kämpar hårt för att inte fortsätta.
Jag anser att alla människor kan göra fel och misstag utan att det betyder att personen i fråga är ett svin, egoist eller vad man nu vill hitta på för epitet. Handlingen i sig kan vara svinig eller egoistisk utan att personen i fråga är det. 
Som ett exempel så tycker jag att språket bland annat du nyttjar här är lite korkat... Men det innebär inte att du som person är korkad. Jag gissar att du bara har väldigt starka åsikter och känslor för otrohet och därmed skriver i affekt.

Tack! 

Vi har ju återgått till att ha mess/telefonkontakt igen sedan onsdag förra veckan. Dock har jag varit väldigt tydlig med att ingenting fysisk kommer att hända så länge han är kvar med sin fru. Orkar inte gå tillbaka.

Han är själv väldigt osäker på hur han vill göra, velar fram och tillbaka då han längtade mer efter mig än han trodde att han skulle göra.
Jag har gett honom en månad på sig att fundera och fatta ett beslut. Väljer han sin fru igen då kommer jag avbryta all kontakt för all framtid. Kommer inte klara av att vara vän med honom eller se hans kommentarer på mina inlägg. Kommer vara tvungen att släppa honom helt då.

Men jag håller tummarna och hoppas... För herregud va jag älskar den mannen!

Ja det verkar som om ni inte är på samma ställe i livet och då blir det ju kanske lättare att avsluta om man ändå kan se eventuella problem.
För oss är det ju annorlunda, tror verkligen att vi skulle kunna leva ihop. Hans barn är hyfsat stora, båda två i äldre tonåren. Mina varierar från vuxna till snart på väg in i tonåren. Och i övrigt är vi ungefär på samma plats i livet också. 
Vi vill samma saker och har samma drömmar och mål. Generellt klickar liksom allt. Hade det "bara" varit passionen så hade det varit lättare att avsluta även om det skulle varit svårt nog.

Därför att jag/vi vill ha varandra för mycket. Dragningskraften är på tok för stark. Skulle jag ha honom i min närhet skulle jag trilla dit igen är jag rätt säker på.
Och jag skulle inte heller vara kapabel att träffa någon annan för mina tankar skulle gå till honom hela tiden.

Idag som började så bra är inte alls lika bra längre...
Messade med honom under dagen lite då och då och även om detta att vi inte ska göra något fysiskt oavsett hur sugna vi blir. Och då skrev jag att det inte var så konstigt kanske att behovet fanns eftersom det var länge sedan någon av oss hade haft sex. Sen kommenterade jag att iaf var det så för mig och att han kanske hade haft sex med sin fru...
Och jo, tydligen var det så... Enligt honom var det mest ett försök till sex, och det hade inte fungerat. Jag frågade inget mer för jag inser att jag inte orkade höra svaret. Detta hade hänt några dagar innan han messade mig (av misstag) igen. Och då han även talade om att "de sista dagarna hade varit hemska". Så jag inser att detta misslyckade försök, för övrigt det första sedan i mars, fick honom kanske att inse att han inte vill ha sin fru på det sättet längre.

För mig så snurrar det i huvudet av bilder som jag inte vill ha där. Svartsjuk på en helt ny nivå även om jag fattar helt och fullt att jag inte har den minsta rätt att vara det. Jag är dock väldigt glad över att jag talat om för honom att jag inte tänker vara fysisk med honom alls om han inte lämnar sin fru.

Sen tänker jag en hel del på henne, frun alltså. Om man är gift med en man som hela livet varit en väldigt sexuell person... Och som plötsligt slutar att initiera sex överhuvudtaget. Borde inte detta starta varningsflaggor i huvudet då? Och när hon tar initiativet efter 10 månader utan sex... så funkar det inte. 
Varför tar man inte en diskussion om detta då? 

Just nu är nog livet inte så kul för någon i denna soppan.

Han skrev att det var hans kropp som inte funkat... Men det var det jag inte frågade mer om. Ville inte ha några detaljer om själva "försöket".

Och jodå jag kommer stå emot. När det gäller detta så vet jag att om jag backar på mitt beslut kommer jag bara göra illa mig själv. Dessutom vill jag inte ha honom till låns, jag vill ha honom på riktigt! Och kan han inte ge mig det kommer jag ge upp honom helt, hur ont det än gör.