Intelligens över medel - vilka problem har du stött på i studier?

Definitivt. Brist på stimulans. Både i uppgifter och socialt. Känsla av meningslöshet med mera. Gjort mig väldigt deprimerad i perioder. Även osäkerhet och ångest för har i perioder känt mig väldigt udda och annorlunda i jämförelse med andra. Jag har inga problem med det sociala samspelet, har ingen diagnos utan är mycket välfungerande, men har ofta känt att folk känner av att jag är annorlunda på något sätt. Inte alltid men ofta. Tror de flesta inte heller kan sätta fingret på vad det är. Var inte intresserad av alkohol, droger, fester och liknande som ung, har aldrig någonsin varit.

Svårighet i att finna min plats i livet. Har fortfarande svårt med det. Ingen aning om vad jag ska jobba med för att få mer stimulans. (I hopp om att må bättre.) kan ju försöka stimulera mig själv också men är svårt.

Visste inte heller att jag låg så långt över medel, något som jag fick reda på bara för typ ett halvår sedan. Hade en känsla att jag var intelligent, fick ofta höra det från folk, lärare och föräldrar. Men att det var såpass mycket över medel som det var chockade mig. Har visserligen bara gjort menas online iq-test, hamnade på 95e procentilen eller vad det heter. (Att jag har högre iq än 95% av befolkningen) Och då gjorde jag testet snabbt och slarvigt och var trött när jag gjorde det. Jag tror dock att intelligens inte går att mäta och kommer i olika former. Men mensas test testar väll hur bra man är på att se samband och det säger väll lite grann iaf.

Vad har du själv upplevt?

Jag tror inte att jag har direkt jättemycket högre iq än medel men kanske lite i alla fall.

I låg- och mellanstadiet upplevde jag två problem: dels understimulans då allt gick så jäkla långsamt och samma samma tragglades i all evighet, skolan blev då ointressant Dels så blev jag retad en hel del av de som inte kunde hantera att jag låg minst tre böcker längre fram än dem i matte och svenska samt att jag rev av proven på typ 15 minuter. Jag själv pratade aldrig om det eller gjorde någon grej av det men det uppmärksammades av en del som då började mobba mig och anklagade mig för att fuska och smöra för lärarna.

I högstadiet och gymnasiet blev det bättre då jag valde en specialinriktning. I högre utbildningar var det inga större problem.

I arbetslivet är det inte heller några problem mer än att jag kan bli otroligt frustrerad då kollegor inte fattar snabbt men det är ju ett problem som ligger hos mig, inte andra.

Privat: jag sållar hårt bland mitt umgänge, människor jag upplever som tröga både känslomässigt och intellektuellt väljer jag bort att umgås med. Men som skrevs tidigare i tråden så kommer intelligens i många former, de flesta har någon styrka och någon svaghet.

Vet inte om jag har intelligens över medel men det finns områden jag är duktig inom. Sökte utbildning inom det områden och kunde då plugga med andra som var duktiga. Det gav utmaning och sporre. Några var extremt duktiga och begåvade vilket gjorde att jag blev lite mer ödmjuk.

På samma sätt har jag valt jobb, där det finns utmaningar och kollegor som också är duktiga och ambitiösa inom mitt område

Brist på stimulans i skolan.
Brist på förståelse i skolan när mina barn haft samma "problem".

I arbetslivet har jag mötts av fientlighet då andra, med lägre IQ, antagligen känt sig hotade och gjort allt för att trycka dit mig och visa att jag är lika korkad som dem.

Privat: svårt att hitta en man som matchar, riktigt svårt. Jag vill ha intellektuell stimulans av min partner och det får jag inte av normalbegåvade.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Har aldrig varit deprimerad på en nivå som skulle kräva diagnos men ofta känt meningslöshet med livet. Tröttnar snabbt på mitt jobb, oavsett vad det är och har provat lite olika saker. Utbildad civilingenjör i teknisk fysik och när jag jobbade på SAAB med navigation till Gripen så var jag så uttråkad att jag sökte polishögskolan, för att få ett ordentligt miljöombyte. Tyvärr kom jag inte förbi sista steget så det blev inget men vet inte om jag hade tagit det ändå ifall jag kommit in. Halverad lön osv. liksom. Har bytt jobb några gånger men alltid rätt snabbt blivit uttråkad. Får också känslan ibland när man pratar med folk att de inte förstår saker som man själv tycker är självklart. Det är lite tröttsamt i längden. Mest är jag orolig över att jag ska tröttna på min sambo. Hon är varm, snygg, givmild och omtänksam men vi har en del missförstånd i diskussioner och liknande. Det kan ju bero på vad som helst men ibland får jag samma känsla som med andra, att man blir förvånad över att saker inte är självklara.

Har tagit några tester, inga jätteseriösa, men brukar hamna mellan 130 - 135 i IQ. Fick 9:a på inskrivningsprovet till lumpen och polisen utan större problem vilket sägs vara 4% av befolkningen som kan få.

Har lite förhoppningen att man kommer se livet i lite annat ljus när vi får barn i april. Sånt kan ju förändra folk. Vi får se.

Jag har inte haft några större svårigheter, förutom att skolan var rätt tråkig och att jag ofta uppfattar kollegor som lite "mindre smarta" Det är lite påfrestande att till exempel själv se ett samband på en gång, för att sen få förklara det gång på gång för någon annan, som aldrig verkar förstå.

Min man, som är särbegåvad, har haft större svårigheter. Han blir lätt uttråkad och folk har svårt att "greppa" och förstå honom. Han är så extremt snabb i huvudet att andra inte ens hunnit se klart bilden innan han hittat flera fel. Han har också svårt att förstå att det är han som är smartare. I hans värld är det inte så svårt. Varför förstår inte andra? Vi har haft otaliga diskussioner om att det inte handlar om att andra inte vill eller inte försöker. Det är han som kopplar så otroligt mycket snabbare.

Brist på utmaningar i skolan från åk 1 ända till universitetsnivå, vilket också gör en lite förslappad gällande engagemang gentemot studierna eftersom man kan göra dem med ena handen bakbunden. Brist på stimulerande samtal i vardagen (kan man så klart inte räkna med oavsett nivå) men också den uppenbara idiotnivån på samtal i vardagen, alltså hos själva människorna och inte gällande samtalsämne. Ofta en känsla av ensamhet, att vara ensam i världen. En känsla av utanförskap, att inte riktigt passa in i samhället. Som tur är har jag en partner på min egen intellektuella nivå, hen har och har haft samma eller liknande upplevelser som jag.

Vad mäter ni er intelligens i? Siffror? Social interaktion? Ser att de flesta av er anser att det är de andra som inte fattar nånting, att det är de andra som är "idioter". En person sa för längesen att om folk inte förstår vad du säger ska du inte direkt dra slutsatsen att det är den personen som har svårt med att uppfatta det du säger. Sannolikheten är större att det är du som yttrar dig för otydligt.

När man tar detta på allvar blir man ödmjuk på ett helt annat sätt. Världen kan också bli mer begriplig. Fast frågan är om alla Einsteins härinne ens vill göra ett försök.

Sitter just nu och försöker få till anpassningar till min 12-åriga dotter i skolan. Hon har testats av psykolog på uppmaning av hennes förra skola och har väldigt hög IQ. Hoppat över en klass i skolan och ligger trots det 2-3 årskurser över sina klasskamrater i det mesta. Troligtvis kommer hon få börja läsa matte på en gymnasieskola nästa termin då hon hämtat in uppflyttet supersnabbt och tagit sig igenom matematik för åk 6 samt högstadiets matematik på mindre än ett läsår. Även NO ligger hon mycket långt fram i så troligt får hon läsa med högre klasser där också. Är med i en grupp mycket matematikbegåvade ungdomar som tränas av en professor i matematik vid ett av landets universitet och i den gruppen delvis gör uppgifter som ligger på universitetsnivå. Hon har även fotografiskt minne vilket gör att det hon läser i princip fastnar i minnet efter första genomläsningen. 

Konsekvensen av detta? 

Skolmässigt läser hon enstaka ämnen på åk 7 -nivå som är den klass hon är inskriven i, en del på åk 9-nivå och förmodligen snart ett par på gymnasienivå.  Känslomässiga, praktiska, logistiska och sociala problem kopplat till detta. 

Alltid känna sig utanför när det kommer till umgänge med jämnåriga. Har i princip inga intressen som är samma som de jämnårigas. Problematiskt socialt i skolan / andra sammanhang förutom i de grupper / föreningar hon är med i för andra ungdomar som fungerar som hon. För vuxen i sina intressen för att funka med jämnåriga och åldersmässigt för ung för att kunna vara med på det som de som gillar samma saker sysslar med. Känner sig fel i de flesta sammanhang. Försöker anpassa sig för att passa in men lyckas inte. Kommer högst troligt ha det så här  genom högstadiet och gymnasiet och först komma något sånär i fas när hon når universitetsnivå (förutsatt att hon väljer att plugga på den nivån).  Hennes oerhört höga inlärningstakt kommer troligtvis alltid göra att hon känner sig utanför och udda. Den är så snabb att hennes lärare tror att hon fuskar men har insett att så inte är fallet. 

Har siktet inställt på studier i matematik och fysik i Oxford och sedan forskning inom matematik, fysik och astronomi. Delvis för att hon älskar dessa ämnen och är mycket duktig på det. Delvis för att - som hon själv säger - många som sysslar med sådant är lika konstiga som jag så jag behöver kanske inte känna mig så märklig då"..... 

Hade hon kunnat så hade hon valt bort den höga intelligensen för att kunna få vara som andra.  

Ur mitt perspektiv som förälder som också ligger en bra bit över snittet intelligensmässigt: Hade jag kunnat hade jag önskat att hon slapp ha det som hon har det. Hon kommer att landa i ett sammanhang där hon känner sig hemma men fram till dess är det en väldigt svår balansgång. 

Jag svarar dig, men kan lika väl vända mig till alla som skrivit i tråden. Jag har inget neuropsykiatriskt funktionshinder, men ångest har kantat mitt liv. Dels är jag född med viss neuroticism, men sen har jag också vuxit upp i en miljö som inte varit den mest stöttande för mig som högkänsligt och troligtvis särbegåvat barn. Har också fått någonstans mellan 125-135 på IQ-tester på nätet, inget jag behöver få någon exaktare siffra på, finns inget värde i det. Som många av er säger finns det ju så många områden man kan vara begåvad i som människa förutom det som är mätbart i IQ och jag hade nog bytt det mot emotionell intelligens när som helst, haha.. Tänk att få leva ett liv med minimal ångest och en känsla av att finnas i en gemenskap. Jag har alltid känt mig annorlunda och varit mycket ensam, mer eller mindre självvalt. Så svårt att hitta common ground med människor. Idag är det lättare, har kommit förbi den blyghet jag hade som barn och kan småprata och ha fler ytliga relationer än då. Men det är sällan det blir något djupare. Jag har ju haft mina aningar om vad det kan bero på.

Startade tråden i morse efter att ha haft en tuff höst som toppades med ett riktigt magplask i veckan. Pluggar på högskola på äldre dar och ska skriva mitt exjobb nu. Under hösten har jag haft den stressigaste perioden hittills, inte så mycket för att det varit mycket att göra som att höstens projektarbete utförts i en grupp där samarbetet inte fungerat, alls. Jag har haft mina ambitioner och min skaparlust (läser något jag är riktigt intresserad av, än så länge), men har bara kvar smaken av att ha fått stånga mig blodig. Att inte bli förstådd, att se hur saker och ting skulle ha kunnat lösas på effektiva och eleganta sätt, men ingen nappar. Folk blir irriterade på mig, jag på dem. Samma med den partner jag hade att skriva exjobbet med. Jag har en plan, jag vet hur vi kan genomföra den, jag påbörjar arbetet, är i ett flow... Men det ska tjaffsas. Ältas, ändras, segas ner, snurras till, feltolkas. Jag försöker prata, vara diplomatisk, få oss på samma spår igen... men det skenar iväg gång på gång. Blir tokig, tålamodet sinar. Varför blir jag inte förstådd? Varför funkar jag inte med andra människor, varför är det så svårt? Är jag för inflexibel? Vill jag för mycket, tar jag för mycket plats? Exjobbspartnern ville hur som helst inte fortsätta jobba med mig. Jag har haft ett par dagar då jag inte varit så snäll mot mig själv. 

Ibland hamnar jag rätt och då är allt så enkelt. Jag hamnar med min typ av folk. Allt bara flyter på, man är på samma våglängd, nästan avslutar varandras meningar. Men det händer så sällan.

Jag berättade vad som hänt med exjobbspartnern för examinatorn, som förstod mig direkt. H*n sa att vi var för olika, jag behövde skriva med någon på min nivå och det fanns inte nu så bättre att jag skriver själv. De idéer jag presenterat hade varit de bästa h*n hört på många år och även andra lärare inom programmet hade gillat en av idéerna.. Så h*n uppmuntrade mig att lita på mig själv, att det kommer bli ett bra arbete. Så skönt att bli förstådd och en bekräftelse på att det jag gör inte är helt galet. Säket finns det fler saker som påverkar så att nära samarbeten till exempel sällan fungerar friktionsfritt för mig, men jag kan kanske inte utesluta att skillnader i intelligensnivå stundtals ändå är en del av det. Jag behöver ännu hitta ett sätt att tycka om mig själv trots att jag är som jag är.