Söker erfarenheter av er som har en intelligensnivå en bit över medel. Har ni några återkommande problem i studier (eller arbetsliv) som ni förknippar till er intelligens och skillnaden mellan den och människors intelligens i övrigt? Berätta gärna.
Jag hävdar med bestämdhet det motsatta.
Dels för att skolans okunskap om högpresterande barn är i det närmaste total. Fortfarande anser man att högpresterande barn själva ska kunna hämta in kunskaper!
Sanningen är att de behöver lika mycket hjälp och stöttning som lågpresterande.
Sanningen är också att högpresterande barn i större utsträckning misslyckas i skolan än normalpresterande. Detta för att skolan är så tråkig och erbjuder inget motstånd så att barnen ger upp. De ritar, hittar på jäkelskap eller gör allt annat än trist och tråkigt skolarbete. Resultatet är oftast under de normalpresterande. Einstein klassades tex i det närmaste som infantil i skolan, dvs i klass med en utvecklingsstörd. Varför? För att han var så extremt uttråkad av skolan och lärarna inte kunde tolka och förstå hur högpresterande fungerar.
Tänk också på frasen "Ignorance is bliss".
Jag har högre IQ än ca 2% av befolkningen, har aldrig direkt känt mig understimulerad i skolan eller så. Kan ha svårt för mig precis som alla andra.
Tycker att den sociala biten är svårare, har alltid varit en ensamvarg och absolut ingen krogentyp. Detta gjorde mig ganska ensam i övre tonåren och yngre 20-årsåldern.
Typ inga. Jag hade duktiga lärare och fick extrautmaningar när jag behövde i skolan. Bra, eftersom jag inte hade klarat årskurshopp socialt sett.
Möjligen har jag blivit lite slö när det gäller att skjuta upp saker. Behövde inte börja i tid liksom, det löste sig alltid ändå. Men kanske personlighetsdrag bara.
Jag jobbar som lärare idag. Blir frustrerad när det gäller kollegor som inte fattar ibland, men när det gäller arbetet med eleverna tycker jag bara det är roligt. Hur ska jag förklara för att nå fram till just den här individen, samtidigt som jag också ska utmana och lyfta 30 klasskamrater? Det är inte ett lätt problem och det varierar från klass till klass, år till år, alltså tröttnar jag inte.
IQ cirka 130-135 enligt tester. Inte extremt högt förstås. Men jag hävdar bestämt att det är mycket tuffare att vara lågbegåvad än högbegåvad.
Jag förstår att du upplever det som rörigt men det är så att det handlar om så mycket mer än bara IQ, det är därför man använder begreppen högpresterande respektive lågpresterande istället för hög- och lågbegåvad. En aspekt av det är att "lågbegåvad" är stigmatiserande och bara därför bör man använda begreppet "lågpresterande" istället.
Nu när du känner till det och läser inlägget igen blir det säkert inte lika rörigt.
Jag skrev precis att högpresterande barn väldigt ofta misslyckas i skolan, att det är en myt att de klarar av det just pga deras prestationsförmåga. Du bevisar att det är just en myt. Att du inte tar till dig informationen är något som ligger hos dig men oavsett det så speglar din övertygelse och tro inte verkligheten.
Jag känner igen mycket av det ni skriver trots normalt IQ. Jag ligger inre ett dugg över medel, utan snarare känner jag mig ganska korkad. Tror snarare jag skulle hamna under 100 om jag gjorde ett test.
Matte, fysik, statistiska sammanhang och liknande var inte min grej i skolan.
Jag kan än idag som vuxen ha lite problem med huvudräkning om det exempelvis gäller procent, om jag är trött och stressad.. Behöver va utvilad för att kunna tänka liksom. Är inte nån fena på att hänga med i handlingen om det är någon politisk thriller eller deckare på tv. Jag känner mig ibland lite dum när vi diskuterar saker på jobbet och andra verkar fatta snabbare än vad jag gör. Jag får alltid låtsas.. Det här har hindrat mig från att söka nya tjänster. Jag är rädd för att ta mig vatten över huvudet och misslyckas.
Men jag var också enormt uttråkad i skolan, och har haft stora problem i vuxen ålder att hitta en partner som attraherar mig intellektuellt. Jag är mer språkligt och socialt begåvad skulle jag gissa, och jag kan mycket om samhället, politik och historia m.m.
Jag missförstod inte men att du blir extremt provocerad av att inte ha mycket hög IQ är otroligt tydligt.
Du vet att du kan träna upp ditt IQ i viss mån?
Du gör det inte genom att vara elak och spydig i forum utan tvärtom.
Ja, jag vet det, det är därför jag inte är det.
Japp, utredd som 14-åring (DSM-IV), pga misstänkt autism. Jag hade då en iq på mellan 150-157(stanford binet). Har gjort ett test i vuxen ålder i samband med en anställningsintervju, där jag motsvarade >98%e percentilen. Någon exakt iq fick jag dock aldrig veta, då det inte var ett kliniskt test. Jag tror dessutom det var irrelevant för arbetsgivaren att veta min exakta iq. Det enda som spelade roll var huruvida jag var "högpresterande" eller ej.
Så, jag känner mig kvalificerad att svara på frågan :)
Gällande studier:
Jag har bara haft problem med studier. Jag är inte den typen av person som tycker att allt är intressant, snarare tvärtom. Jag gillar ett fåtal ämnen. De andra har jag väldigt, väldigt svårt att finna motivation för. Och när jag väl har varit tvungen att studera något jag ogillar, har det resulterat i medelmåttiga betyg. Jag har aldrig studerat på universitet pga det.
Gällande arbetsliv:
Jag har väl ungefär samma problem där. Däremot har jag gjort en väldigt bra karriär på mitt specialintresse (systemutvecklare). Men att plocka upp vilket jobb som helst, det fungerar inte för mig. Jag har det väldigt svårt att utföra något som, för mig, känns helt meningslöst
Nej det är jag inte. Att du tolkar saklighet som nedlåtande är bara din tolkning för att du väljer att göra den tolkningen. För att du blir kränkt av att inte ha hög IQ.
Du är liksom inte den enda som reagerar så, du är inte den enda man möter som blir kränkt av att inte ha hög IQ.
Det endast du som kan ta ansvar för hur du tolkar skriven text.
Har ingen aning om jag har en intelligens över medel, har aldrig gjort något test, kommer aldrig att göra något heller (ser inte vitsen i det). Däremot så ar jag väldigt lätt för att lära mig nya saker och är snabbtänkt.
Låg- och mellanstadiet var urtrist. Hade alltid med mig läxor hem eftersom jag satt och dagdrömde på lektionerna. Väl hemma gjorde jag ju läxorna på nolltid och mamma förstod inte varför jag inte kunde göra dem i skolan istället.
I sexan var vi på en miniklassresa (vi hade gjort en längre klassresa i femman) då vi åkte till Uppsala över dagen. Vid ett besök på SLU och veterinärutbildningen där bestämde jag mig för vad jag ville bli. Siktet var inlåst: Jag skulle bli veterinär.
Högstadiet kom. Läste den svårare matten och engelskan. Kemi och fysik var skitkul, matten likaså, tillsammans med historian och religionen. Det var de ämnen som vi hade bra lärare i. Engelskalektionerna var dötrista, samma sak i tre år (och varje betygssamtal med läraren slutade på samma vis "Varför anstränger du dig inte mer, jag vet ju att du kan" "Ja, för att lektionerna är så tråkiga, de är ingen utmaning, vi gör samma sak hela tiden" "Jag förstår, nästa termin så ska vi göra lite annat" och sen blev det inget med det.
På högstadiet blev jag pälsdjursallergiker och drömmen om att bli veterinär tvärdog. Därav att jag inte hade lust att anstränga mig mer än nödvändigt i de ämnen som jag tyckte var trista.
Gymnasiet: Eftersom jag inte visste vad jag ville bli så valde jag samma linje som mina vänner. Humanistisk alltså. Det var egentligen tre bortslösade år men nåja. Egentligen bara ett ämne som intresserade mig där, historian, efter att vi fått byta lärare. I övrigt var det tre år där man flöt igenom skolan och nöjde sig med medelmåttiga betyg eftersom jag inte såg varför jag skulle anstränga mig. Visste ju ändå inte vad jag ville bli.
Pluggade tyska en termin på universitetet efter att ha läst det i tre år på gymnasiet (det stod att det skulle gå). Första gången i livet då jag verkligen misslyckats trots att jag pluggade mer än jag gjort tidigare.
Bestämde mig för att läsa in matte B och C på komvux. Gjorde det på en termin, gick lagom fort då. Därefter blev det en termin där jag läste in ekonomiska delen av ekonomiskt gymnasium (både redovisning och marknadsföring). Även det gick lagom fort. Sökte ett gäng ekonomiutbildningar och kom in på en utbildning med nationalekonomi som huvudämne. Utöver det så var det statistik, EU-rätt och statsvetenskap. Äntligen lite utmaning! Första året fick jag dock vara lite av mattelärare till några studiekamrater som hade svårt för det där med derivering.
Det var tre roliga år även om jag kände när jag läste år tre att "Det här var kul och intressant men inget jag vill jobba med då det är för mycket förenkling av verkligheten". Läste A-kursen i företagsekonomi därefter och sen blev det JÖKEN och "Praktisk engelska" mest för att ha något att göra när jag behövde tenta om ett par kurser och jag hade ingen lust att flytta hem till Stockholm igen.
Flyttade hem till stan igen efter 4 år på annan ort. Kunde inte få ett enda ekonomijobb (detta var 2001 och den kris vi hade då). Började jobba extra som receptionist/administratör och fastnade för det.
Är idag 44 år, jobbar som administratör. Trivs som bäst när det är korta puckar, korta deadlines, när man måste anstränga sig lite för att få ihop saker och ting. Vid längre puckar tappar jag lättare fokus.
Har två barn som båda har väldigt lätt för att lära sig nya saker. Den ene kan inte få veta hur många extrauppgifter som finns tillgängliga när man gjort det man ska i boken eftersom han då tycker att han misslyckats om han inte hunnit med alla extrauppgifterna. Den andre är bättre på den fronten men tycker att klasskamraterna ibland är totalt ointressanta att lyssna på och går hellre och gör något annat när han har fått säga sitt. Båda vet mycket om mycket och är snabba på att rätta både varandra och andra när någon säger fel saker vilket inte alltid uppskattas. De är båda väldigt sociala och vill att alla ska vara med så vi har lite att jobba med där att man inte ska gå in och rätta någon när man tycker att de gör fel eller ser saker på fel sätt. Det ska bli intressant och se hur det blir i deras skolgång framöver, de går bara i ettan än så länge.
Jag förstår att du upplever det som rörigt men det är så att det handlar om så mycket mer än bara IQ, det är därför man använder begreppen högpresterande respektive lågpresterande istället för hög- och lågbegåvad. En aspekt av det är att "lågbegåvad" är stigmatiserande och bara därför bör man använda begreppet "lågpresterande" istället.
Nu när du känner till det och läser inlägget igen blir det säkert inte lika rörigt.
Jag skrev precis att högpresterande barn väldigt ofta misslyckas i skolan, att det är en myt att de klarar av det just pga deras prestationsförmåga. Du bevisar att det är just en myt. Att du inte tar till dig informationen är något som ligger hos dig men oavsett det så speglar din övertygelse och tro inte verkligheten.
Du är som sagt inte den enda man möter utan tvärtom är det relativt vanligt. Hade du varit den enda som reagerat som du gör så hade jag varit benägen att hålla med dig men nu är det inte så. Din reaktion är relativt vanligt och 3en del av de problem man kan möta när man har hög IQ.
Du förstår, det som låter som en anka, ser ut som en anka, går som en anka är i regel en ... anka...