Tjej___ Hadu du kunnat bo särbo med en kille du gillar i flera års tid eller för alltid?

Jag tycker det beror på vad problemet är.

När jag var yngre hade jag nog svarat nej på båda frågorna. Nu när jag är lite äldre och faktiskt känner en del personer som lider av olika psykiska åkommor så ser jag ju att vissa av dem skulle det visst gå att ha en relation med, medan andra skulle jag tacka nej till. 

Jag känner en person med schizofreni. Henne ska man hålla sig undan, helt enkelt. Hon har mediciner och det går hyfsat ok, men att bo ihop med henne, nej då skulle alla knasigheter märkas efter ett tag. Möjligen särbo om man var sån att man helt enkelt kunde skaka av sig hennes knepigheter och gå hem till sitt. 

Känner en person med asperger, mycket fin person men har lite svårt med det sociala och behöver mkt egen tid. Särbo skulle kunna gå utmärkt, om man själv också vill vara särbo. Skulle han möta någon som absolut vill bo ihop tror jag att han själv skulle göra slut för att han inte orkar själv. 

En tredje person jag tänker på får raseriutbrott titt som tätt, mår skitdåligt av det men har svårt att hejda sig. Henne vill man verkligen inte vara varken sambo eller särbo och absolut inte skaffa barn med. 

En fjärde har inga diagnoser vad jag vet men jag skulle gissa på någon slags ADHD + något mer. Han vill vara särbo (han är det också) och han har en partner som bor så många timmar bort att de inte ses ens varje månad, vilket tydligen passar honom utmärkt. 

När jag var yngre hade jag absolut velat bo med en kille jag var kär i, självfallet.

Som äldre och om jag då lämnat ett äktenskap med barn som är stora osv- då kanske särbo hade varit helt okej eller rentav bättre.

Jag tänker på sånt som att man kanske har olika dygnsrytm, den som är sjuk kanske springer uppe på natten, har ångest osv. Jag funkar ingen vidare om jag inte får sova och jag värdesätter min sömn, utan den blir jag ett psykfall själv.

Om jag hade skaffat barn med personen beror helt på vad deras sjukdom består i och hur väl de hanterar sitt liv. För trots allt behöver man ju några gånger hjälp och avlastning med barn om inte livet ska bli helt överjävligt.

Har han sådana återkommande psykiska besvär så hade han inte haft de egenskaper jag söker. Jag har haft sådana relationer tidigare och vad man än gör så påverkar den psykiska ohälsan den andra personen och relationen. Antingen i form av att man inte bli insläppt eller att man blir överbelastad med alla tankar och känslor.

Jag hade heller inte skaffat barn med en sådan person.

Särbo kan jag absolut tänka mej, om man med tiden flyttar så man bor max 5-10 minuter gångväg från varandra. I längden orkar jag inte sitta och pendla. Det blir jobbigt att behöva sätta sig i bilen bara för att träffas ett par timmar.
Psykisk ohälsa är så pass brett så det beror helt på vad det handlar om, vilken behandling han får och hur öppen han är för att ta itu med det. 

Dock får detta: riskera att du blir indragen eller involverad i hans psykiska ohälsa, eftersom det blir för tärande och slitsamt för dig och relationen. mej att dra öronen åt mig. Tyvärr tror jag att jag skulle backa för jag vill ha en relation där vi delar allt, finns för varandra i vått och torrt och en djupare relation. Det du har skrivit får mej att känna som att det blir en ytlig relation där man mest ska ha roligt och typ bra sex och det är inget för mej. Det får mig också att tro att personen är väldigt självupptagen, tycker synd om sig själv. Och att personen kommer att lägga benen på ryggen om jag nån gång har det tufft och behöver stöd. 

Ps ja, det låter mycket likt min senaste relation och jag valde att lämna eftersom jag var mer olycklg än lycklig. Visst fanns det bra stunder och bra delar men inte tillräckligt. 

Jag skulle absolut inte skaffa barn med en sån man.

Fast vadå? Ska en svara med lögner för att vara snäll? Det tror jag är en björntjänst.  

Jag vill leva med den jag lever med, särbo går absolut bort. Och att sen dra in barn i en situation som inte ens jag vill vara i? Eh nej. 

Jag skulle aldrig skaffa barn med någon som inte kan eller vill ta sin del av ansvaret. Det är att pissa sig själv i ansiktet. Och har man sådana besvär av sin psykiska hälsa att man inte ens kan bo med sin partner, hur ska man då kunna ta fullt ansvar för sina barn? 

1. Ja

2. Nej

Hade jag inte redan haft barn hade det blivit Nej på nr 1 också.

1) ja såtillvida hans psykiska ohälsa inte är destruktiv för mig.

2) absolut inte