Sträng mot barnet

Vi kan ju inte direkt styra över varandra. Jag o min man har inte helt och hållet samma uppfostringsstil och vi kan ju inte ändra på varandra. Däremot försöker vi ha dialog om hur vi vill att barnen ska växa upp, prata om deras självkänsla, trygghet osv. Vi är på samma sida där och båda är överens om att för mkt tjat och gnäll på barnen inte är effektivt.

Är din man stressad? Har han alltid varit så med barnen eller är detta något nytt? Om det är något nytt så skulle jag prata om det med honom, kanske behöver han lite extra avlastning just nu för att få återhämtning?

Ställa sig på barnets sida tänker jag att man alltid gör som förälder. Sen kan man göra det på olika sätt. Om man vet att ens partner inte riktigt kan förklara varför det blev lite tokigt så kan man försöka lugna situationen och förklara att du ej gjort något fel, pappa/mamma menade såhär... och försöka hjälpa till i kommunikationen mellan barn o förälder.

Det har blivit värre med åren. Jag tror det beror på att barnen är äldre. Man tillrättavisar ju inte en bebis.

Ja han är stressad. Han har kontrollbehov och ställer höga krav på sig själv.

Ett svar: ställ dig på barnets sida!

Och ta ett jäkligt allvarligt snack med din man.

Eller, hur är han när ni är med andra vänner, skäller han lika länge på barnet då?

Kan du filma honom?

Genom att du inte avbryter honom visar du barnet att det är rätt att den vuxne får behandla honom så.

Jag är uppfostrad utan utskällningar, tillrättavisande givetvis, men aldrig skäll.

Och jag skäller inte heller, men jag är tydlig med vad jag förväntar mig.

Fråga dig själv: HUR vill du att erat barn ska tänka tillbaks på sin barndom? Vad vill du att han ska minnas?

Kan du gå in och avbryta honom när han är igång. Bara: Nu räcker det. Och så tar du med honom därifrån.

Det får jag göra när sambon går igång för länge/hårt.

Han märker inte heller hur hård han låter, speciellt! inte när han är hungrig... Och våran son är känslig och både han och jag fångar upp suckar och tonfall jättesnabbt.

Sambon kommer från ett hem där man skällde mycket.

Jag tror aldrig någonting jag fått en sådan tillsägelse när jag växte upp som sonen får flera gånger om dagen. Det har jag sagt men min man menar att det var för att det inte behövdes.

Det är inte bara min man som tillrättavisar/ klagar. Jag kan också ta ett allvarligt snack om varför han ska göra si eller så ibland. Men aldrig utryck som ?Du lyssnar ju aldrig? eller liknande.

Be din man testa en annan anfallsvinkel, att inte skälla, för det verkar ju uppenbarligen inte funka.

Be honom ta ett nack med sonen, ett lugnt snack.

Du, när du smällde i din dörr, förstår du då att lillasyster kunde ha sina fingrar mellan?

Så jag vill inte att du smäller mer, för händer det igen får vi hjälpas åt att ta bort dörren.

Och sedan är väl barnet i för puberteten eller vad man kallar det, massa nya känslor som kanske rusar... Men din man är vuxen, och ska inte trycka ner barnet. Tillrättavisa javisst, men inte trycka ner....